En reflektion över nyhetsbedömning. DN har, som de ibland gör, publicerat en engelskspråkig version av historien om Kulturprofilen, förmodligen eftersom de tror det kan få internationellt mediagenomslag. Det kommer det sannolikt inte alls att få, i alla fall inte om man räknar med den engelskspråkiga världen.

Varför? Därför att ingen vet vem han är. Och ingen vet det, så att säga, i två led. Dels för att man anonymiserat honom av juridiska skäl (gäsp) och dels för att ingen utanför Sigtunagatan hört talas om honom eller hans klubb ens när man klickat ett par gånger på internets och fått reda på det.

Det ska till, i dagens medievärld, ett svenskt namn som alla känner igen. Det ska till Zlatan, kungen kanske, Abba, möjligtvis jag själv, det läget. Jag kan tänka mig en notis nånstans om att Akademien har ägg på slipsen inför ceremonien på grund av det här, men sannerligen inte mycket mer.

…eller översvämmas. “UK firms admit using divining rods to find leaks and pipes“.

Jag tänker, vart ska man flytta härnäst, om nu London och UK blir omöjligt och översvämmat och desintegrerat. Berlin är ju inte att tänka på, that’s so ten years ago… Lissabon är det senaste jag hört om coola ställen att bo. Mas não… Tillbaka till Dublin, kanske? Jag är mottaglig för alla förslag utom Sverige, för det är för mycket utland för mig. Too weird. Prag? Grekland?

Som en del av Brexitplanerna kommer britterna att “registrera” alla oss tre miljoner EU-medborgare, för att hålla koll på vår status, och mycket annat därtill, säkert. Det är bara det att inrikesministeriet inte har tillräckligt med personal för uppgiften, så man kommer att få rekrytera en massa östeuropéer för att göra jobbet. Det här är, som man brukar säga om Roy Andersson, Monty Python utan humorn.

Igår åkte jag med 4:ans buss från South Bank och hem. Det visade sig vara nåt vajsing med hållplatsannonserna, som ibland var helt uppåt väggarna, ibland bara halvt upp. När vi kommit till St Paul’s sa rösten, utan att få en siffra rätt: “Oxford Circus, alight here for John Lewis Stores” När vi stannade vid Barbican Station lät det (helt fel) “Kensington High Street” följt av (det helt korrekta) “…alight here for Museum of London”.

Jag vet för ögonblicket ingen bättre analogi för Brexit. Passagerarna vet alla vart vi egentligen är på väg, det är bara det att budskapet vi hör i nio fall av tio inte stämmer överens med vad vi med våra egna ögon kan se genom fönstren där utanför.

(HT@Rafotron)