På grund av en smärre hemmakris blev resan till Zagreb i förra veckan lite kortare än jag hade tänkt mig, bara tre dagar. Men min aptit är vätt. Det är en stad man nästan genast känner sig hemma i, inte minst för att den till storleken påminner om Göteborg. Eva gjorde mig sällskap från Stockholm och vi hade ju turen att ha Bodil som ciceron mesta tiden. En av många saker, som jag visserligen visste men inte fattade, är hur “centralt” Zagreb ligger i förhållande till en ständigt skiftande europeisk kulturhistoria runt omkring. Res ett par timmar åt ena hållet och man är i Ungern, res åt andra hållet och man är i Italien. Mer eller mindre ner för gatan ligger det (huvudsakligen) muslimska Bosnien, varom Bodil berättade en del oroväckande saker som utvecklats de senaste åren.

Det är en del av världen där historien – mångtusenårig eller nylig – inte verkar ha den mer museala framtoning den har i Storbritannien eller Frankrike, till exempel. Här står den i gathörnen och pockar på ständig uppmärksamhet, i en slags trängsel av symbolik. På stortorget (Trg Josip Jelačica) finns en stor staty på någon nationens fader (kanske Josip Jelačica, rent av?), han sitter på en häst med svärdet draget. Eva och jag satt och tog en fika på ett café just där och läste i en broschyr att statyn förut alltid pekat mot söder, men att man för några år sedan vände på den så att den nu pekar mot norr. Men det stod ingenting om varför, och jag hann aldrig ta reda på det, men det kändes oerhört betydelsetungt.

Bilden föreställer förresten de charmerande regeringskvarteren alldeles bakom katedralen, med parlamentet skymtande till höger.