Det går naturligtvis inte att se #metoo som annat än i allra högsta grad välkommet och på-tiden, förhoppningsvis också som en kulturell vattendelare, även om det finns skäl att vara pessimistisk om det. Det syns mig att ansvaret för att det sett ut som det gjort i alla år måste i första hand vila på individuella män, men som hack-i-hälarna tvåa måste också arbetsgivarna, på en management level, ta mycket av ansvaret för att inte ha bokstaverat och följt upp icke-toleransen mot sexuellt ofredande (och värre) som benhård princip på arbetsplatserna.

Som, antar jag, de flesta män har jag rannsakat mitt eget beteende i ljuset av vad som kommit fram. Och gudarna ska veta att jag minns en del pinsamma ögonblick från tidiga tonåren, där jag nog framstod som mer löjlig än något annat. Men sen hör det också till saken – och det är inte första gången jag reflekterat över detta – att jag aldrig någonsin arbetat på kontor, faktiskt sällan eller aldrig arbetat tillsammans med andra överhuvudtaget, i grupp alltså. Hade jag bott i Sverige skulle jag säkert haft några vikariat bakom mig som redigerare på någon kulturredaktion eller så. Men inte ens det.

Senaste gången jag arbetade ihop med andra människor var slutet av 1970-talet när jag på helgerna var transferguide för Plusresor (som jag inte tror finns längre), dvs man hämtade trettiotvå lagom packade norrmän på Heathrow och bussade in dem till sina hotell, medan man försökte sälja dem guidade turer som man fick kommission på. Åren på marknaderna räknas liksom inte heller, för man var så fullt upptagen med den egna ruljansen att det inte fanns mycket tid åt annat. Jo, jag jobbade ju som copywriter år Paul Cocksedge i sex-sju år, men jag spenderade sannerligen inte mycket tid i studion med de andra utan satt mest hemma för mig själv och skrev, och gick igenom omarbetningarna per telefon.

Detta ger mig naturligtvis inte någon frisedel vad gäller sexistiskt beteende. Mitt arbetsliv har bara varit lite solitärt, när jag tänker på det, för att ge särskilt mycket tillfälle åt sådant. Jag åt lunch med min agent Simone idag och när jag berättade detta sa hon bara, “That’s weird…!” Och det är det kanske.