De läckta dokumenten från Home Office om migrationen efter Brexit är sannerligen ingen uppbyggelig läsning. Pass och fingeravtryck, maxperioder på två eller fem år (varmed man skiljer åt immigration och settlement en gång för alla), enbart högutbildade får komma, osv. Industrin, sjukvården, skolan och jordbruket är bara några intressen som man nu hör ramaskrin från. Det är vansinne, helt enkelt.

Jag känner flera – svenskar som andra – som allvarligt överväger att lämna landet om det här skräckscenariot blir verklighet, och då inte bara vad gäller migrationsfrågan. Och jag känner stark sympati för dem. Själv sitter jag någorlunda säker med permanent uppehållstillstånd, men fan vet om jag har lust att bo kvar i ett samhälle som bara kan leva med den mest minimala invandring. Don’t leave us alone with the Brits, liksom.

Nu är det inte så sannolikt det blir så i praktiken, men jag kan inte låta bli att fundera på frågan vart skulle jag flytta i så fall? Den första tanken som dyker upp är Dublin. Cirkeln sluts, alltså. Den andra tanken som dyker upp är jag aldrig i mitt liv trodde jag någonsin skulle ställa den frågan på allvar.