Gunnar Wall skriver en övertygande kritik av SVT-programmet ‘Statsministern, Ebbe och affären‘. Jag ska inte lägga något till Gunnars kommentarer annat än att säga att det borde skrivas en hel bok om svenska mediers täckning – eller icke-täckning – av kontroversiella händelser, från Kreugeraffären via Haijby/Kejne, Hammarskjöld, Palmemordet och framåt. Tystnaderna är ibland bedövande. Varför är det så?
Till vänster där de flesta invandrare bor. Till höger där de flesta AfD-röstare bor.
Mitt område, inte särskilt långt från Emirates Stadium, har i kväll begåvats med 20 000 olyckliga Kölnbor (de förlorade 3-1). Bara 3 000 av dem hade biljetter. De har hela dagen stängt trafiken i innerstaden. Jag hör nu efter matchen helikoptrar, polissirener, skränande supportrar. Vart ska de ta vägen, tills tågen går i morgon? Är Kölnsupportrar kända för att vara, sådär, trevliga…? Jag hoppas det.
Jag köpte idag, för tolv pund, a black silk tie, för jag ska gå på begravning nästa vecka. Jag skulle översatt det som “en svart sidenslips”, inte “en svart silkesslips”. Vad är skillnaden mellan “silke” och “siden”? Jag slår i uppslagsböckerna och finner bara att de är synonymer. Men det kan de ju knappast vara. Är silke det som siden är gjort av? Vad är då processen som gör siden av silke? Finns det någon som kan förklara min slips?
Ibland får man vara lite sentimental också. Det här är en av mina äldsta vänner, Cedric Smith med sin dotter Madenell, som just vunnit mixed dubbel tennischampionship för under-10 i Stratford, Ontario. Hur fräckt är det? Här är dom tillsammans på Black Swan för ett par år sedan. Love ’em.
Om ni inte redan läst den så avundas jag er. Ta-Nehisi Coates essä om Trump i The Atlantic, ‘The First White President‘, är det bästa jag läst i frågan, fullkomligt lysande, klargörande, knivskarpt. Läs den nu! Innan det är för sent.
De läckta dokumenten från Home Office om migrationen efter Brexit är sannerligen ingen uppbyggelig läsning. Pass och fingeravtryck, maxperioder på två eller fem år (varmed man skiljer åt immigration och settlement en gång för alla), enbart högutbildade får komma, osv. Industrin, sjukvården, skolan och jordbruket är bara några intressen som man nu hör ramaskrin från. Det är vansinne, helt enkelt.
Jag känner flera – svenskar som andra – som allvarligt överväger att lämna landet om det här skräckscenariot blir verklighet, och då inte bara vad gäller migrationsfrågan. Och jag känner stark sympati för dem. Själv sitter jag någorlunda säker med permanent uppehållstillstånd, men fan vet om jag har lust att bo kvar i ett samhälle som bara kan leva med den mest minimala invandring. Don’t leave us alone with the Brits, liksom.
Nu är det inte så sannolikt det blir så i praktiken, men jag kan inte låta bli att fundera på frågan vart skulle jag flytta i så fall? Den första tanken som dyker upp är Dublin. Cirkeln sluts, alltså. Den andra tanken som dyker upp är jag aldrig i mitt liv trodde jag någonsin skulle ställa den frågan på allvar.
