Arsenal är nu ett klassiskt exempel på institutionellt sammanbrott. Det handlar inte enbart om Wenger längre, utan om total organisatorisk stasis. Ivan Gazidis lyfter inte ett finger trots att hans jobbtitel är Chief Executive Officer. Wenger vågar/kan inte konfrontera sina spelare, långt mindre träna dem. Och spelarna? Oxlade-Chamberlain går nu till Liverpool, och ingen vill ha Özil. Sanchez vill till ManCity, och hans lagkamrater vill detsamma, enligt rapporter från omklädningsrummet. Om de inte släpper Sanchez kommer klubben att få dras med ett geni som inte vill spela omgiven av, ähm, bra spelare som inte vill spela med honom, ända fram till januari, när de får lite pengar för honom, eller nästa sommar när de måste låta honom gå, gratis. Det är vad man med en mer vetenskaplig terms kallar a fucking shambles. Något managementbolag borde skrida in och ta hela gänget i kragen.

Den avundsvärt produktive Gunnar Wall – kollega och vän, ska påpekas – har just i dagarna kommit med sin nya bok, “Huvudet på en påle – om statlig mörkläggning och terror i demokratier” (Semic). Som alltid är det en ytterst läsvärd bok grundad på gedigen forskning och kunskaper, och framför allt är den högst samtidsrelevant. Första delen tar upp ett antal mer eller mindre kända exempel på hur lätt demokratin och demokratiska värderingar kan haverera, i t.ex. stöd för terrorism, olaglig mörkläggning, tortyr och mord (eller vad Henry Kissinger förmodligen skulle kallat “realpolitik”…) Andra delen sätter luppen på en händelse där Gunnar är milt uttryckt väl bevandrad: Palmemordet, och här specifikt de underliga, ofta motsägelsefulla, turerna kring Lisbet Palmes olika vittnesmål från mordnatten och framåt. Det är riveting reading, man sitter fastnaglad vid läsningen. Rekommenderas varmt.

I alla fall en liten del av varför det är så tunt med bloggposter här på sistone är för att det här landet håller på att glida, som på bananskal, ner i hundratioprocentig, snörpmynt, skriande, dieselförbjuden, knarkinfekterad och vindögd absurditet. I rest my case.

Planerna på The Garden Bridge har nu definitivt gått i stöp. Kommittén bakom projektet har slutligen gett upp. Äntligen. Nu ska vi bara ha tillbaka de £37m de fått i skattebetalares pengar – till ett projekt som skulle helt privatfinansieras. Inte minst skurkaktigt i projektet, enligt min mening, var att bron skulle förstört en av Londons klassiska utsikter, den från Hungerford Bridge mot St Paul’s.

Det har varit tyst på Pressylta ett tag, mest beroende på intensiv läsning av allehanda slag. Så mycket uppseendeväckande har alltså inte hänt. Bortsett från ute i världen, då. Men det är ju å andra sidan så haktappande att man knappt finner orden… Jag återkommer när jag fått reda på mer, så att säga.

Två nyheter idag fick mig att haja till, och börja minnas sjuttiotalet (igen). Skådespelaren Robert Hardy har dött, 91 år gammal. Jag var på vippen att få igång en TV-produktion av Strindbergs ‘Paria’ där Hardy skulle spela både X och Y, en idé som jag fortfarande tycker är ganska OK. Jag skrev om detta för lite drygt tre år sedan, i en post kallad ‘Marowitz in memoriam‘.

Den andra nyheten är att Brian Eno ger ut någon slags samlingsskiva med sin musik. En dag, det måste ha varit 1975-76, skrev jag ett brev till honom och föreslog att han borde börja titta på, och experimentera med, spoken word, ett ämne som engagerade mig mycket på den tiden, bl.a. de där socialistiska talkörerna som uppträdde under arbetarrörelsens barndom.

Jag fick ett mycket vänligt och intressant brev från honom, som jag just hittade i arkivet (vet inte om det går att läsa ens…)