Jag fattar så klart det här med targeted advertising på nätet, men inte varför den – i alla fall i mitt fall – är så felinriktad, för det rör sig nästan uteslutande om reklam för saker jag redan “har”. London Review of Books och New Left Review prenumererar jag redan på. Volvo gör jag redan reklam för. Soho Voices har redan engagerat mig. Utställningen om ryska revolutionen på British Library har jag redan sett. Jag som trodde de här algoritmerna var så smarta. Eller gratulerar de mig bara för att ha gjort dessa kloka investeringar?

Jag vänder mig till slut till mina kunniga och uppfinningsrika läsare, alla tjugosex av er. Jag vill köpa, för egna pengar, en DVD (eller annat format) med Fredrik von Krusenstjernas dokumentärfilm “Förräderi” från 1994, alltså den om Sascha Anderson. Den verkar överhuvudtaget inte gå att få tag i. Jag har prövat onlinebutiker och olika organisationer. Och jag vet att man nog kan beställa fram den på ljud- och bildarkiv här och var, men det hjälper ju inte mig för jag tänker inte resa till Sverige för överskådlig. Jag vet också att FvK äger rättigheterna, men han verkar vara svår att få tag i. Nån som har vidare tips?

PS: För övrigt står Folkets Bio som distributör. Men Folkets Bio är på semester. Det kan dock lösa sig den vägen. När semestern är slut, alltså.

Avd. meta: Jag får en förfärlig massa spam genom kontaktsidan här på bloggen, och funderar på att stänga ner den, men omsider ska jag försöka få Pressyltas IT-avdelning att lägga in nåt slags filter. Under tiden vill jag uppmuntra genuina kontaktsökande att bara skriva en kommentar här nedanför i stil med “Kan du maila mig?” så ser jag via kommentarsdetaljerna vart jag ska maila som svar (*). I thank you.

(*) Jag är nämligen en sådan person som svarar på tilltal, ähem.

De senaste veckorna har det kommit fler och fler trovärdiga röster inifrån den politiska sfären som säger att det är fullt möjligt att Brexit aldrig blir av. Skälen är många. Den brittiska regeringen verkar inte bara fatalt oförberedd inför förhandlingarna, de får också dras med inre stridigheter inom kabinettet och en soft Brexit-flygel i parlamentet som känner vind i seglen efter valet 8 juni. Under tiden tickar klockan obönhörligt.

En annan faktor är medlemskapet i Euratom, som kommer att upphöra med Brexit, det står uttryckligen som tredje stycket i A50-brevet från i mars. Både kärnkraftsindustrin och cancerforskningen säger att detta vore otänkbart, en katastrof. Igår publicerades också EU (withdrawal) Act – den s.k. Great Repeal Bill – som är avsedd att föra in all EU-lagstiftning en gros i brittisk lag och därefter kunna justera den, paragraf för paragraf, för inhemskt post-Brexit-behov.

Oppositionen, särskilt i Skottland och Wales, kallar detta en power grab från regeringens sida eftersom man under en tvåårsperiod kan tillämpa Henrik VIII-regeln där ministrar själva kan justera lagarna och inrätta nya institutioner utan att behöva gå via omröstning i parlamentet. Lägg därtill de allmänna ekonomiska prognoserna, som ser oerhört dystra ut både för tillverkningsindustrin och den Londonbaserade finanssektorn.

Men ett eventuellt upphävande av Brexitbeslutet – allra minst att man tillfälligt drar tillbaka A50-brevet för att avvakta framtiden – är inte oproblematiskt för EU heller. Om Brexit visar sig praktiskt omöjligt så är Artikel 50 inte värt papperet den skrevs på och EU i sig blir ett slags Hotel California: “you can check out but you can never leave”. Många ställer nu hoppet till att UK i slutändan ska ta Norgevägen. I så fall får man bara hoppas att vi slipper mesosten.

Nattens brand i Camden Lock Market – ingen skadad, lyckligtvis – startade enligt The G i gitarraffären på innergården vid kanalbassängen. Där köpte jag en gång en akustisk Ovation, som jag sedemera tog med mig till Mallis, där den sedemera försvann. Faktum är att hela Camden Lock var en centralort för mig, särskilt på sjuttiotalet. Jag hängde var och varenda helg på Dingwalls. Min blivande hustru sålde centralamerikanska kläder på marknaden. Stans bästa hamburgare fanns på Camden Food Co alldeles vid ingången, fast de har expanderat rejält och finns numera på alla tågstationerna. Rakt över gatan låg den suveräna bokhandeln Compendium. I nitton år bodde jag i en kåk i Chalk Farm fem minuter därifrån. Fast idag är jag inte ofta där, ska sägas. För mycket tatuerarbarer, för många “My sister went to London and all I got was this lousy t-shirt“, för mycket halvhjärtad steampunk, för mycket turister (och jag gillar turister!)

Dom borde ju lärt sig simma i alla fall… Kan vi hitta några motsvarigheter på svenska? Fylla? Vänstertrafik? Uttråkan?

Jag ser att en del på sistone sökt information här på bloggen om min Gustaf Ericsson-bok, “Mannen som kom tillbaka från de döda“, från 2000. Det står, dessvärre, på en del ställen att den skulle kommit ut i en omarbetad upplaga 2014. Det stämmer alltså inte det minsta och jag ber om ursäkt för det. Mycket annat har kommit emellan, bland annat en bok om London som ges ut våren 2018.

Läget är just nu så här. Den huvudsakliga revideringen rör Ericssons samröre med Sovjetunionen under 1920-talet och en bit in på trettiotalet. Det finns, har det visat sig, en del dokument om honom i Kominternarkivet i Moskva, och det är främst dem jag vill åt. Trots obefintlig ryska, men med hjälp av en del experter på området, har jag nu äntligen kommit en bit på vägen att få se dem.

Men det kommer att dröja ett tag till. Jag hoppas den nya versionen ska komma – som ebok och POD – någon gång under nästa år. Tack för visat tålamod.

Han var en av dessa figurer som, tja, figurerat under mina Londonår, särskilt på sjuttiotalet. Han var en överallt närvarande bråkmakare, och en alldeles typisk engelsk rebell i den meningen att han var en Etonelev som gick till angrepp mot allt det som Eton stod och står för: privilegierna, institutionerna, likriktningen, “den ytliga självsäkerheten” som min vän Tom Gann uttryckt det. Angreppen stammade liksom ur hans nedärvda entitlement att säga just vad han sa. Engelsk radikalism är en komplicerad och motsägelsefull sak. Både sig själv och inte sig själv, både sann och falsk, både fri i nuet och fast i det förgångna.

För att fortsätta på tema mat. Igår kväll var vi hemma hos några gamla vänner och åt middag, som vi brukar göra ett par gånger om året. Vi kan kalla dem Kalle och Ada. De är hur trevliga som helst, gillar att gnabbas med varandra, det blir alltid till roliga smågräl bland oss fyra som står och vippar vid – men aldrig faller över – randen till storbråk.

Problemet är att Kalle är en fullkomligt usel kock. Inte bara det, han blir sämre och sämre ju längre tiden går, vilket är något av ett mysterium i sig. Det visar sig inte minst i att maten man får inte är det minsta säsongsbetonad. Jag menar, en sommarkväll i juli, man tänker en liten sallad kanske, en bit rökt lax med nypotatis, något lätt och behändigt.

Det blev en förrätt på ljum pastasallad, någonting pestoliknande. Men ljum… Kall pastasallad är gott, ugnshet likaså. Men ljum. Huvudrätten var – and hold on to your socks here – ugnsstekt fläsk, potatismos, sönderkokta morötter och en grillad champinjon. Jag vet inte vad stodge heter på svenska (slår upp: “‘gröt’, bastant (tung) mat”) men det betyder i alla fall inte “sommarmat”.

Till saken hör att de båda är skottar och därför stöpta i en matkultur som inte direkt är berömd för sin sofistikering. Men ändå. Vad gör man i sådana lägen? Vid nästa tillfälle kanske vi ska säga, “Kan vi inte gå ut och äta den här gången?” Eller är det för tydligt? Det pinsamma var att vi naturligtvis fick lämna en del mat kvar på tallrikarna – men vi slukade efterrätten, som var något inköpt jordgubbstjosan… Ack ja.