Uppehållet beror på att jag varit på arbetsresa i Sverige. Nose to the grindstone, fast i underbart nordiskt vårväder, med ren luft som bonus. Det har varit översättning, bokdiskussioner, planering, samt en och annan Kalix löjrom på Kvarnen som belöning.

Man kan liksom inte låta bli att tänka på Brexit som den taskigaste av metaforer, skilsmässan, och det i de mest genusslentriana termer. Theresa May börjar bli irrationell och säger hon tänker vara a bloody difficult woman. Juncker svarar, samla dig nu, låt oss vara förståndiga och business-like. Vi har barnen att tänka på. För att inte tala om min LP-samling.

Sverige, som sagt… Var kommer det där ifrån när alla intervjusvar börjar med, och alla konversationer innehåller, “Nämen” eller “Jamen”…?

“Du har vunnit VM i fiol, fantastiskt! Hur känns det?” – “Nämen, det är ju ganska fantastiskt, som sagt…”

“Vad tyckte du om Dylans Nobelpris?” – “Jamen, det tycker jag var urdåligt…”

Vaddå ‘ja men’…??? Vi svenskar har många språkliga tics, och få är förståeliga för utlänningar som jag och Ahmed Saladin Khalifa och Klaus Wunderlich. Tänk på det nästa gång ni säger “Nämen/Jamen”.

Det finns, mig veterligen och spanerligen, fortfarande ingen ordentlig och subtil Curry Wurst att äta i Sverige. Om jag har fel, rätta mig!