Jag tror ni kan se likheten redan nu. På torsdag ska jag spela allas vår Oden i någon slags rekonstruktion av vikingasagorna.

Jag får säga saker som, “Sätt segel, Egil Skallagrimsson, sök äran!” utan att låta alltför fnissig.

Jag har ingen aning, hittills, vad projektet handlar om, precis, men det får jag väl reda på. Allt jag vet är att det är ett “art project” och det kan som bekant betyda precis vad som helst.

Men, jag menar, med Johannesevangeliet 2015 och nu asagudarna så börjar jag sakta men säkert specialisera mig på de högre sfärerna, de allenarådande, de gudomliga.

Och jag börjar faktiskt känna mig hemma där.

Slutet för Paul Cocksedges studio i Hackney, och de gör en utställning av det på Salone del Mobile i Milano i april, i samarbete med New York-studion Friedman Benda: Excavation : Eviction. End of an era. Jag skrev ju copy för Paul under sex år, slutade för nåt år sedan. Det var roliga tider, alltid intressanta uppdrag. Inte minst det som började allting 2011: Manuscript. Men ingenting varar ju för evigt, utom dålig mat och konservatism.

(Foto: Mark Cocksedge)

Flera människor mejades ner igår kväll utanför puben Old Queen’s Head på Essex Road, ett par minuter från där jag nu sitter… Fyra människor skadade, Daily Mails rapport här. Det var tydligen inga terroristdårar, bara vanliga dårar, som låg bakom. Sheeesh…

Alla jag känner är OK. Det var bland andra en fransk skolklass som mejades ner, tre av dem allvarligt skadade. Nu på kvällen är det fortfarande lite som 7/7 i att man inte vet om det är över, om det finns fler dårar som springer omkring med mord i sinnet. Men det som nästan irriterar mig mest är all denna kölvattenssentimentalitet på Twitter om London som “they hate it because it’s beautiful”, det “livskraftiga” London som snart återgår till normaliteten, med fullpackade tubtåg, trängsel, tjafs och gnafs och allt skit man måste leva med. “London can take it”… 

Fuck off entirely, I say…

Första frågan: heter predictive text så på svenska? Låt oss hur som helst kalla det PT. Det finns ett uppenbart och grundläggande fel i kodningen med PT på svenska (och kanske andra språk, det vet jag inte) och det verkar ha med umlauts att göra, konstigt nog. Alltid – utan undantag – när jag skriver “sa” så ändrar PT till “så”. Likadant blir “ända” alltid till “ändå”. PT verkar föredra å framför a, trots att “sa/så” antagligen är ungefär lika frekventa i svenskan, och säkert samma med “ända/ändå”. Varför kan PT inte lita på att jag menade vad jag skrev? Jag undrar om det har att göra med att min mjukvara är engelskspråkig i roten och att svenskan bara är en setting, snarare än default. Har ni med svensk mjukvara samma problem? Det vore intressant att veta.

En kort reflektion i TLS över dålig nittonhundratalskonst illustreras med en målning (klicka försiktigt på länken!) av den dåliga konstens skyddshelgon Bernard Buffet som är – hiskelig, jag vet inget bättre ord… Inte minst på grund av sin storlek, ju…

Annan dålig 1900-talskonst? De gamla vanliga kitschmånglarna så klart: Jeff Koons, Damien Hirst och varför inte, som skribenten säger, mycket av Giacometti? En del (saligt hädangångne Tom Lubbock bl.a.) vill gärna foga Gustav Klimt till den här helveteskretsen, och inte mig emot. Några andra förslag?

PS: Detta för övrigt den dag Howard Hodgkin gick ur tiden. En av de brittiska 1900-talsmålare man åtminstone bör titta närmare på för det ger utbyte, det är i alla fall en dialog på gång, syns det mig.

About time…

And again.

Nicholas Mosley har avlidit, 93 år gammal. Hans romaner har jag inte satt mig in i något särskilt, bortsett från ‘Hopeful Monsters’ (1990) som jag tyckte var intressant, mest för att den var så ambitiös, men inte mer. Däremot skrev han en biografi i två delar över sin far Sir Oswald Mosley – ‘The Rules of the Game’ (1982) och ‘Beyond the Pale’ (1983) – som är en klassiker i en genre jag skrivit om förut: böcker om föräldrar som varit framstående politiker på endera av de två ytterkanterna. Jag skrev om den i mer detalj i en gammal DN-recension här (html).