Mycket konstigt händer just nu i Storbritannien, om man bara pratar om politik. Det är kanske bekant hur Labour med nöd och näppe vann fyllnadsvalet i Stoke (nerlagda porslinsfabriker), men förlorade katastrofalt i Copeland i Yorkshire (där tiotusentals jobbar på Sellafield, kärnkraftsåtervinningen), en valkrets de ägt sedan 1935. Under tiden håller UKIP på att dö eftersom Theresa Mays konservativa parti övertagit deras agenda helt och hållet. Det blir en hård Brexit eftersom man vill ha “kontroll” över invandringen, vilket ju är en av de “fyra friheterna” EU satt som avgörande, en politik avpassad för 1970-talet och totalt överspelad idag. Labour, under tiden, vet inte någonting om någonting, vi har helt enkelt inte en fungerande opposition. Vänstern debatterar autenticitet, sjukvården håller på att kollapsa, terrorhoten blir allt mindre verklighetsförankrade, och man kan köpa ett pund för under tian snart. Annars är allt bra. Lite bättre väder skulle inte skada.

Om man jobbat med voiceovers några år blir man naturligtvis medveten om olika rösters egenskaper, hur de kommunicerar (eller ej) det de har till uppgift att kommunicera. Det förvånar mig t.ex. fortfarande hur professionella programledare i radio slarvar med de mest grundläggande rösttekniker (BBC Radio 3 syndar ofta).

I morse var jag tvungen att ställa in en tid på en klinik på mitt lokala sjukhus för att jag blivit förkyld. Satt i telefonkö i tio minuter, kom äntligen fram, gav dem mitt sjukhusnummer och förklarade problemet. Damen i andra ändan gav mig ett svar av vilket jag inte begrep ett enda ord. Jag bad henne vänligast upprepa sig och då begrep jag två ord. Resten kunde jag inbilla mig.

Omedelbart ska jag flika in att jag ingenting alls har emot folk som har engelskan som andraspråk och talar med accent, tvärtom, eftersom jag själv är en av dem… det är en av de saker som gör det språkliga ljudlandskapet så ständigt och så gloriöst skiftande, särskilt i en stad som den här, det handlar om variationer och egenheter man snarast bör hålla fram och hylla.

Men när det gäller att kommunicera relativt viktiga ting, särskilt över telefon, så får man också ta hänsyn till att kommunikationen är tvåvägs: två intressen måste gås till mötes, den som förmedlar informationen och den som tar emot den. Och det handlade heller inte enbart om hennes accent, jag hade säkert förstått mycket mer om hon också fått gå en grundkurs i tal- och mikrofonteknik.

Om jag – i sann paternalistisk anda – skulle ge några allmänt hållna råd till damen i andra ändan av luren, eller snarare till de som ansvarar för “kundrelationerna”, gudhjälpeoss, på Whittington Hospital.

* Påbörja en genuin konversation med den andra personen, läs inte bara upp en formel, även om en formel ligger nära till hands. Håll i tankarna att du må ha sagt de här sakerna hundra gånger förut, men det är förmodligen första gången jag hör dem.

*  Vare sig du använder luren eller en huvudmik att tala i, bestäm en gång för alla det korrekta avståndet mellan mun och mik, särskilt med tanke på att många ringer från mobiler, eller befinner sig utomhus, eller har andra störningsmoment kring sig.

*  Ett par huvudregler i tal via mikrofon: (a) håll alltid jämnt tonläge, t.ex. “gå inte ner i volym” i slutet av meningen, som många gör; (b) “diktion” är det som händer inne i munnen, “projektion” är det som kommer ut ur den, båda är av största vikt. Mummel är den diametrala motsatsen till kommunikation.

Så fick jag sagt det. Nu känns det lite bättre.

… kommer som bekant före alla andra rättigheter – och skyldigheter – under senkapitalismen. Den här broschyren från Hennes Majestäts Regering damp ner i allas våra brevlådor igår. Att köpa sin egen fastighet, säger de, “kan inte bara utgöra en god investering, som ger dig och din familj trygghet för framtiden, utan det ger också en speciell känsla av stolthet”.

De många underförstådda ifs-and-buts som ingår i dessa ord behöver vi kanske inte uppehålla oss vid så länge – man “äger” den inte förrän amorteringen är avbetalad, tills dess gör banken det; och vad händer när räntorna går upp?; försäkrings- och reparationskonstnaderna? Heller inte den fortgående utarmningen orsakad av Right-to-Buy vad gäller subventionerat kommunalt boende; det är för övrigt inte den tidigare ägaren av fastigheten, kommunen, som tar försäljningsvinsten, det är staten.

Egnahemsfixeringen har jag skrivit om förut här på bloggen, och jag tar upp den i Londonboken också. Det representerar vad Benjamin kallade ett “hegemoniskt tänkande” – särskilt detta med “stoltheten” – i den meningen att det ytterst sällan stöter på politisk opposition, inte ens i tomt retorisk mening, långt mindre något folkligt motstånd att tala om. Det är den i allt dominerande tankemodellen. Och som man kan se i praktiskt taget alla storstäder är det en socialt destruktiv kraft och det även på sikt: ingen av dessa fastigheter kommer ju någonsin, rimligtvis, att återsocialiseras.

Nu är varken jag eller mina grannar inte ens kvalificerade att utnyttja den här köprätten, eftersom lägenheterna här ägs av en ideell förening, så broschyren var ett slöseri med papper, egentligen. Och det på mer än ett sätt.

Står det i tidningarna.

Östra Kentkusten igår, under min sedvanliga vandring från Broadstairs till Ramsgate utefter stranden. (Bilden föreställer alltså vad jag just lämnat bakom mig, för solskenet var för starkt framifrån). Solsken, som nästan inte upphörde under hela dagen, tretton grader värme, en dubbel Jameson vid min sida. Hade anlänt kvällen innan, reste följande morgon, en perfekt torsdag. Alla batterier nu laddade. Det är som en drog att inte vara i London under om så bara två dygn.

PS: Havet var egentligen inte så snett som det ser ut. But you get my drift…

Det står tydligen: “Jag älskar dig, men jag har inte ett öre”…

Det vore förstås helt överflödigt att påpeka att vi lever i skräckinjagande tider. För första gången någonsin, tror jag, är världsläget sådant att jag bara till hälften engagerar mig i det. Ena hälften av mig läser/lyssnar/tittar på allt som finns att tillgå i form av kommentarer och analyser om Trump, Brexit, Ryssland. Min andra hälft begraver sig i översättning, läsande, anteckningar och skisser, allt på behörigt avstånd från dagsläget.

“Blinka två gånger om du behöver hjälp”, var vad en twittrare uppmanade Melania Trump efter den där GIF:en började spridas från presidentceremonin, när hon just lett brett och välvilligt mot sin make, för att i nästa sekund, när han vänt ryggen åt henne, försjunka i en radikalt vemodig, djupt sorgsen, min. I know the feeling, inte bara Melanias utan twittrarens. Det kommer ingen hjälp, hur mycket man än blinkar, annat än ett allt mer högljutt cri de coeur… Les cris ne sont pas d’aide.

En vanligtvis seriös kommentator, Eliot Weinberger, skrev i LRB att det kommer att leda till militärkupp i USA om Trump ens hotar använda kärnvapen. Att förlita sig på de liberala instinkterna hos de högkvartersintellektuella i försvaret och underrättelsetjänsterna tycks mig ett något ödsligt hopp. Att förlita sig på massrörelser, beundransvärda som de är i sin passion och sitt engagemang, eller Oscarsnominerade skådisars eventuella vältalighet, eller Elizabeth Warrens ståndaktiga positioneringar… Jag skakar, försiktigt, på huvudet. Nej, förmodligen inte.

Värst av allt – i alla fall i emblematisk mening, som symbol, och naturligtvis mycket, mycket mer än symbol – var det ryska beslutet att legalisera hustrumisshandel bara det inte leder till benbrott… Det är den där detaljen, det där kirurgiska undantaget, som är så i grunden, in i märgen, skräckinjagande. “Not the face, not the face!”, så att jag i alla fall kan ta barnen till skolan i morgon utan att behöva skämmas… Skämmas, alltså… “Lite stryk får de väl tåla, fruntimren”, som Gustaf Ericsson en gång skrev. Jag ångrar ibland att jag skrev en bok om honom.

Så vad ska man förlita sig på? Jag har inte en aning just nu. Det är därför jag är till hälften begravd. En återgång till den nyliberala ordning som lade grunden – som så noggrant krattade banan – för vad som nu händer? I think not. Att replikera populistiska åtbörder, liksom från andra hållet, som en del Labourdrönare förespråkar? I hope not. Att slå nassar på käften? Why the hell not…? Det är det enda språk de förstår, tills vidare. Jag har inte känt mig så förbannad på länge, länge. Och heller inte så maktlös.

PS: Som en pendang till särskilt sista stycket kan man läsa Wendy Browns utmärkta essä om “Left Melancholia” och hur man kommer över den.

Vi gick och såg Tanztheater Wuppertal på Sadler’s Wells igår kväll, föreställningen hette ‘Masurca Fogo‘. Jag har sett dem två-tre gånger tidigare, sent nittiotal tror jag, och blev inte bara imponerad utan… häpen, lite ställd. Dans är egentligen inte något som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, måste jag erkänna, men det här tyckte jag var nytt, och tänkvärt på alla de sätt. Mycket av vad de gör handlar om kärlek och makt, dvs om sex, och det finner ofta sin form i upprepningar, i ritualiserade rörelser, särskilt skarpt koordinerade danser på led (se klippet i länken). Men jag tyckte föreställningen igår nästan blev en pastisch på Wuppertalstilen, så att det ibland började närma sig slapstick, något jag aldrig förut sett hos dem: deras patos kom liksom från ett annat håll. Jag kan inte tro det har att göra med att Pina Bausch, grundaren, inte längre finns bland oss. Och dessutom, att anklaga just Wuppertal för pastisch låter ju snarast som en komplimang. Pastisch är liksom deras varumärke. Men ändå. Skratten var många under kvällen. Och det fick mig att undra.

Detta är direkt plankat från Twitter, men det skiter jag i. Den etymologiska bakgrunden till ordet “lakonisk”, som jag skam till sägandes inte kände till.

Laconia var den provins i antikens Grekland vars huvudstad var Sparta och dess befolkning var kända för sitt kärnfulla uttryckssätt. Historien berättar att Philip av Makedonien, efter att ha erövrat resten av Grekland, skickade ett meddelande till dem: ‘Om jag lägger under mig Laconia kommer jag att jämna Sparta med marken.’ Han fick ett enda ord till svar: ‘Om.’