Scél lem dúib

Here’s a song –
stags give tongue
winter snows
summer goes.

High cold blow
sun is low
brief his day
seas give spray.

Fern clumps redden
shapes are hidden
wildgeese raise
wonted cries.

Cold now girds
wings of birds
icy time –
that’s my rime.

[Anon. 800-talet. Iriskt orig. Övers. Flann O’Brien]

Jag har en åkomma. Jag vaknar på morgonen med en melodi i huvudet, det kan vara precis vad som helst, från Mahler till Trio me’ Bumba. Det är inte alltid så trevligt som det låter, och jag fattar inte var de kommer ifrån, annat än någon djupt förhistorisk, bubblande minnesgrav där allting ligger och puttrar på något elakt, efterhängt sätt. De triggas alltså inte av något jag sett eller läst eller hört under dagens tidiga timmar, jag har dem i huvudet så fort jag vaknar. Freud har säkert en hel del att säga om detta.

I morse var det ‘Jag tror (jag tror) på sommaren’. Det var en schlager som drabbade oss under mina ungdomsår, men jag minns inte vem som sjöng den då. På Youtube idag syns i stort sett bara nyfascistiska versioner, som jag vägrar klicka på. Var det Trio me’ Bumba som spelade in originalet…?! Hur som helst, vad jag undrar är varför man behöver tro på sommaren? Den inträffar ju ändå. Det är som att säga ‘Jag tror (jag tror) på diskmaskinen’… ‘…blomsterbuketten’…’mopeden’. De finns ju ändå.

Varför spendera en massa tro på dem, när tron ändå är så bräcklig intellektuellt och känslomässigt, som vi vet från religionen? Sommaren, diskmaskinen, blomsterbuketten och mopeden är där för att vi ska känna oss trygga i deras existentiella Dasein. Om jag sa att jag inte tror på sommaren, och det blir ändå juni och midsommar och vackert, så borde jag ju känna mig ganska fel, och dum, och tvivlande. Det är därför jag inte bryr mig om att tro. Hellre veta.

Jag kan meddela att min skådespelardebut – tidigare omnämnd här – äger rum på nyårsdagen kl 15:00 (GMT) på BBC Radio 4. Det är första delen av dramatiseringen av Fredrik Backmans roman ‘Britt-Marie var här’. Jag är Berättaren, och frågade ju regissören, som man tydligen ska, “What’s my motivation here?” Hon blängde på mig och muttrade, “A willingness to tell the fucking story…” Nej, jag skojar bara, Janine har blivit en polare. Men nyårsdagen innebär ju att vi får en bra början på 2017, i alla fall… Länkar kommer när de kommer, men jag undrar om man kan lyssna på det utanför UK?

Det verkar som om Herschel Grynszpan kan ha överlevt kriget, skriver The G. I ett arkiv i Wien har man hittat den här ögonblicksbilden från Tyskland 1946. De tekniska undersökningar man gjort vad gäller ansiktsform och annat visar att det är den då 24-årige Grynszpan. Artikeln berättar historien i sammandrag, och det finns massor av böcker om den gåtfulle Grynszpan, så jag ska inte dra den en gång till här. Utom att spekulera, som man måste göra, hur exakt han i så fall överlevde. Samarbetade han på något sätt? Flydde han och höll sig gömd? Och är han möjligtvis fortfarande vid liv, 95 år gammal?

Det har dröjt med poster här, mest p.g.a. att jag flyttat till en ny lägenhet. Jag håller just på att installera mig. Fundera ut vinklarna, hur ljuset faller under dygnet. Vilken bild ska hänga var. Behöver jag en eller två stekpannor? Det är i princip en liten arbetslägenhet, med den skillnaden att jag också har bäddsoffan ‘Friheten’ från IKEA, där jag sover. Här kommer jag förmodligen att bo resten av mitt liv, så det får ta sin tid med mattor, Elvissamlingen, gardiner, plantor, jätteteve för fotbollen, baren, dansgolvet… You know how it swings. Hemma.

Gisela May gick bort i förra veckan, enligt Svenskan. Hon var det huvudsakliga beviset för min ofta upprepade och eviga sanning att Brecht/Weill-sånger aldrig ska sjungas av folk med tränade röster, utan av skådespelare som råkar kunna sjunga.

Jag följer lite i bakgrunden livefeeden från Brexitförhandlingarna i Högsta Domstolen. Resonemangen är invecklade, språket knastertorrt, men det är på något sätt  ändå hypnotiserande…

Pågår till torsdag. Schemat här. Domslutet strax efter nyår.

Post-truth har nu nått TLS. Skellefteå ligger i Nordnorge, tydligen. Där finns hur som helst den envist svensktalande klubben Mörkrets och Kylans Glada Vänner. Hurra för dom!

Klockan har klämtat för Londons äldsta manufakturverkstad, Whitechapel Bell Foundry. Vemodigt, det var ett underbart ställe att besöka.