RIP Bengt O. Karlsson
Categories: UncategorizedTuesday, Nov 29, 2016
Det är obeskrivligt sorgligt att höra att Bengt O. har lämnat oss. Det grämer mig särskilt att jag aldrig fick träffa honom personligen, för det var ju så med Bengt att man förde ett ständigt pågående samtal med honom, ibland sakligt, ibland passionerat, alltid informativt, och jag skulle gärna velat fortsätta det face to face. Hans ofrivilliga tystnad under de senaste månaderna kändes särskilt talande med allt som nu pågår i den europeiska sfär han kände så väl. Men det slutade ju inte där heller: jag har känt få människor med såpass breda och djupa intressen, inte minst i de lite undangömda hörnen av kulturhistorien. Man upptäcker plötsligt ett gemensamt intresse för Skogekär Bergbo; man får reda på fängslande aspekter av både Stockholms och Wiens historia; man kommer överens om att inte komma överens om Bullens pilsnerkorv. “Det är fullbordat” hette hans sista bloggpost. Men med någon som Bengt är det ju aldrig fullbordat.
Nu går jag till puben och höjer ett glas till Bengt. Hoppas ni gör detsamma på ert håll!
November 29th, 2016 at 2:25 pm
Jag läste honom alltid med största glädje. Och trodde, liksom du, att ett personligt möte väntade någonstans bak nästa gathörn. Tänkte att det någonstans, i Stockholm eller Wien, skulle finnas ett kafébord i skuggan under prasslande lindar och att man skulle slå sig ned vid det där bordet i skymningstimmen och omgående upptäcka ännu fler gemensamma intressen. Kosmopolitiska käpphästar, europeiska “obsessions”. Jag tror att han i sitt jobb träffade många av dem som på sätt och vis tilldelats avgörande roller i efterkrigshistorien: Willy Brandt, Bruno Kreisky… Allt det hade man kunnat fördjupa sig i medan kontinentens lindar sakta prasslade och de dystrare aspekterna av vår egen tid förpassades till finstilta och högst umbärliga fotnoter i marginalen. Tack också för alla lustifikationer som lyste upp bloggsfären, ordlekarna, spexandet: de behövdes och var oändligt uppskattade.
November 29th, 2016 at 2:51 pm
Sorgligt. Bengt O. var en av mina tidiga bloggvänner och Flarnfri var en av de ganska få bloggar jag alltid läste. Han var en mångsidig man, högt och lågt om vartannat, alltid intressant, kunnigt och skarpt. Ibland var vi inte överens, men kunde alltid samtala. Och på sätt och vis, så länge bloggen ligger kvar, kan vi fortfarande ta del av hans skrivande.
November 29th, 2016 at 3:50 pm
Ja, jag håller med. Sorgligt. Har saknat honom under hans tystnad och nu känns det förstås slutgiltigt tomt.
Jag hade också velat sitta under de där lindarna och tala med honom och hans hustru. Vi träffades i alla fall ett par gånger i Stockholm, och de tog med mig på bilutflykt och en kaffe i någon vacker miljö en eller annan gång.
I “bloggvärlden” var han ett salt och en krydda – alltid intressant och ofta med mycket humor. Klart att det blir tomt!
November 29th, 2016 at 7:51 pm
Bra skrivet, Gunnar.
Bengt var en speciell man, förutom kunnig och belevad, kritisk och kämpande, också en ovanligt god människa. Om man får säga så numera. Jag hade glädjen att äta middag några gånger med honom och Moni. Och så hann jag tala med honom innan han dog. Då han sa att han höll på att gå sönder. Det var rörande, som ett barns version av den j-a sjukdomen.
Ja, jag kommer att sakna honom. Han var – som alla ens besläktade människor – oersättlig. Jag hoppas Moni läser våra rader, och då säger jag: Vilka fina parhästar ni var!
November 29th, 2016 at 9:36 pm
Jag fick veta det av Jorun igår. Ja, så förfärligt sorgligt och så roligt vi haft tillsammans alla de där gångerna under de här åren. Och fastän han var lite hundrädd hjälpte han mig en gång med Londi, när vi ännu gjorde långresor tvärs genom Europa. Han och Moni hjälpte oss att ta oss vidare från Wien och uppåt mot Brno och norrut. Jag tror också att han köpte biljetterna åt oss… Och en gång var vi tillsammans ovanför Wien och tittade ner över staden. Jag vet att vi besökte någon märklighet. Jag måste se efter under pausträdet, för jag tror att det finns en text om den färden där…
November 30th, 2016 at 8:56 am
Jag nåddes igår av den sorgliga nyheten att Bengt gått bort. Jag minns hans belästa och kreativa inpass, hans gästfrihet och ändå gladlynta motsträvighet.
Jag träffade Bengt – kan det ha varit 2002? – på en träff för den då numerärt blygsamma svenska “bloggosfären”. Vi kunde få plats på en sushi-sylta på Fleminggatan. Jag minns inte vad vi pratade om då, men jag minns att vi var ett “motley crew” där alla var begeistrade över möjligheten att ha var sin tryckpress till vårt förfogande.
Senast vi sågs var för tre år sedan, då jag och min fru besökte Wien i november. Bengt och hans fru bjöd oss på middag på en restaurang vid Donau och vi pratade om fördelarna och nackdelarna med att bo i Stockholm och Wien.
Vila i frid.
November 30th, 2016 at 3:51 pm
Ett mycket sorgesamt besked.
Jag lärde känna Bengt via bloggandet. Vi hade många gemensamma intressen kring politik och poesi och vi kände oss nog båda ibland som hedersmedborgare i Grönköping.
Jag träffade honom personligen den 10 februari i år. Det var första och sista gången. Vi tog en drink i baren på Hilton hotell i Stockholm och bytte böcker. Jag fick ett franskt seriealbum om Felix Kersten (Himmlers omskrivne massör) och han fick en av Grönköpings årsböcker plus Frans. G. Bengtssons diktsamling Tärningskast. Jag utlovade en studieresa till Kerstens grav i min sörmländska hembygd men den blev aldrig av.
Ett sista mejl fick jag den 17 augusti i år. Han hade svårt att hitta ord och skrev bland annat: “Hur stark symbiosen mellan hjärna och arm faktiskt är har jag egentligen inte tidigare tänkt på även om jag på skoj brukat säga ‘jag tänker med fingrarna’.”
Han var en man full av bildning och kultur. Därtill en skarpsynt iakttagare av samtidens förvillelser.