Mndjdxwnrghcf… +
Categories: UncategorizedWednesday, Nov 9, 2016
Jag vet inte vad annat man kan säga en dag som den här. Det är den 9/11, om man skriver sina datum rätt. NY Times rullande exit poll tycks i alla fall visa att majoriteten av de fattigaste (under $50 000 i årlig inkomst) röstade på Clinton. Det handlar i första rummet inte om klass utan om rasism och kvinnohat, verkar slutsatsen bli. Nästa skräckögonblick kommer när Trump utser sin regering. Bejaysus…
PS: Man ska vara försiktig med förtidiga analyser men denna, av Adam Shatz i LRB, är för närvarande den mest tänkvärda jag läst…
November 11th, 2016 at 7:16 am
Det känns ungefär som det bör ha gjort när Nixon vann valet 1968, med den skillnaden att det inte har varit några nerskjutna politiker under kampanjen den här gången. Verkligen olustigt, och än mera bittert eftersom Clinton ju vann “the popular vote” – och med ganska små förskjutningar (läs: starkare mobilisering av demokraterna eller fler som tänkt sig för angående Trump) i Florida, Michigan och ett par stater till så hade siffrorna i elektorskollegiet blivit de omvända.
Men även om Clinton hade vunnit så hade vi förmodligen sett utbrott av rasism, protester och gatuvåld just nu. Det hade varit protester från andra hållet. En amerikansk polare kommenterade strax före valet att Clinton och Trump utgjorde ett bisarrt passande par: “they are meeting the one candidate from the other party they would find it easiest to beat”. Det går inte att komma ifrån att USA och amerikansk politik numera är djuot tudelade.
November 11th, 2016 at 6:06 pm
Jo, likheterna med Nixon är många: lögnare, korrupt, rasist, bombasm som döljer djup psykologisk osäkerhet, osv. Men Nixon var också en maskinpolitiker, väldigt mycket en produkt av systemet. Det är inte Trump. Han är inte så mycket en Mussolini som en Arturo Ui. Han har inget “etablissemang”, ingen egen (republikansk) “elit”, att luta sig mot. Han står i väsentlig mening “ensam”, fast med Kongressen, SCOTUS och omsider Fed Reserve på sin sida. Det gör honom mer till “maverick” än partipolitiker, och därför kanske än mer farlig.
November 12th, 2016 at 1:40 am
Min instinktiva känsla – efter att den första sorgen lagt sig – är att han är en skrävlare, “tomma tunnor skramlar mest”, och att hans – som du kallar det – “psykologiska osäkerhet” kan göra honom mjukare i samarbeten än vad han verkar i en politisk kampanj. Jag tror egentligen han är softare än både Nixon och Thatcher, men lite korkad och burdus och, förstås, populistisk.
Så han är ett osäkert kort i en redan osäker värld, där hans manövrer väl försvinner som en del av helvetet, men – som Jan Eliasson sa – det är ju illa om han inte ens tar ansvar för FN-samarbetet. Not to mention the sick and the poor.
November 12th, 2016 at 2:14 am
PS: Artikeln i LRB var så bra det kan bli.
November 12th, 2016 at 3:18 pm
Bästa analysen så här långt är observationen att den amerikanska modellen är att låta folk rösta om de minst populära politikerna man kan hitta, och den med minst röster vinner.
November 12th, 2016 at 3:24 pm
(Fast mer seriöst har jag lite svårt att se humor i den här röran efter att ha sett paniken hos många av mina amerikanska vänner, i synnerhet dom som inte är eller aspirerar på att bli “vita, kristna, medelålders män med kärnfamilj” när dom blir stora. Just nu fascineras jag mest av de många “han verkar backa lite på ett par punkter, kanske det här inte är så farligt”-reaktionerna jag ser, allt medan Trump fyller sitt övergångsteam med extremister, och vänsterns “Trump är något på spåren, bevisar att vi har rätt och att alla kommer att rösta på oss så snart dom får chansen” (berniebros, thornberry, etc)).
November 12th, 2016 at 4:06 pm
Jag tar tillbaka allt jag skrev igår. Psykologiskt har jag rätt, men politiskt: Bananrepublik nu.
November 13th, 2016 at 3:40 am
“Problemet” var att motståndaren (Mrs Clinton) var en av de där bananrepublikanterna (under FBI-utredning, med en “foundation” som tog emot pengar från skumma autokrater runtom världen etc). Hon var i princip den ende som kunde förlora mot Mr Trump. Så då gjorde hon det i stater som Wisconsin och Pennsylvania som knappt vunnits för GOP sedan Reagans dagar. Kan rekommendera vad Michael Tracey och Chris Arnade har skrivit under valrörelsen:
https://twitter.com/mtracey
Eller David Wong från Illinois tassemarker:
http://www.cracked.com/blog/6-reasons-trumps-rise-that-no-one-talks-about/
Jag kan f.ö. inte komma på något slikt sammanbrott som det här. Alla inom “etablissemanget”, från medier (tv, tidningar) till kulturpersonligheter, Wall Street och Silicon Valley stöttade den ena kandidaten samt har en sittande president som ät någorlunda populär med 56% “approval rate” stöttande henne. Koalitionen var i grunden inte hållbar men hade i alla fall kunnat överleva ett val på att vara det reaktiva alternativet (alla mot…!). Ändå förlorade hon. Tidigare landslides har oftast berott på en sittande populär president (inte minst omval som 1964 och 1984) men då har även den förlorande motståndaren haft ett starkare stöd. Här satsade “alla som betydde något” på ett enda kort, och förlorade.
November 13th, 2016 at 3:49 am
… vad som inte nämnts är att sju av nio delstater röstade för rekreationell eller medicinsk marijuana i någon form ( inkl. republikanska stater som Florida och Arkansas), flera stater röstade för höjd minimilön inkl. traditionella republikanska stater (Arizona, South Dakota), på många platser inkl. i republikanska delstater röstade man för att bygga ut kollektivtrafiken (Raleigh, NC; Indianapolis, IN).
Hoppet för en miljövänlig drogliberal framåtskridande värld även i Amerika´t är liksom inte ute än.
November 13th, 2016 at 4:24 am
“When they go low, we get high!”
November 13th, 2016 at 3:02 pm
Förresten, “landslide” känns inte som rätt uttryck här — Trump har skramlat ihop tillräckligt med elektorer, men vad gäller faktiska röster så räknas det fortfarande; Clinton ligger just nu drygt 700,000 röster före, och det försprånget kan öka drastiskt; se exvis:
http://www.theatlantic.com/politics/archive/2016/11/clintons-popular-vote-lead-will-grow-and-grow/507455/
(In other news har Trump tagit tillbaka kontrollen över sitt Twitter-konto, och ägnar sig nu åt att attackera media. När han inte hänger med “UK leader of opposition” Farage, förstås.)
November 13th, 2016 at 7:12 pm
Fredrik: Det är sant, och kanske kanske kommer bli ett skäl till att det initialt fokuseras på “Bipartisan issues” (Bush d.y. gjorde det med “No Child Left Behind Act”, eller NICKLEBY som det förkortas efter karaktären i Oliver Twist som slet så ont i skolan).
Men nu är systemet som det är. GOP förlorade röster jmft med Romney 2012 i stater som Texas och Utah; det spelar inte någon roll när du ändå vinner dem och dessas elektorer. I antal elektorer vinner Trump fortfarande med hästlängder, mer än vad Bush d.y. förmådde.
November 14th, 2016 at 4:54 am
En av kandidaterna till posten som utrikesminister är den eländige John Bolton, som man ju minns från hans fnysande sammanstötningar med FN (och även brittiska diplomater) under Irakkrigets år. Om han skulle utses kan det nog räknas som spiken i kistan för tilltron till USA som (av och till) något slags ansvarstagande aktör på den internationella scenen.
November 14th, 2016 at 9:56 am
“Welcome to the post-Liberal world. I think I know exactly how you feel – I remember the morning after Brexit, and the realisation that I lived in a country I didn’t really know anything about.
It’s a genuine revolution – but one we didn’t recognise because we had nothing to do with starting it. We always thought we were at the centre of things, but it turns out we’re not. It’s us, not them, who are in a bubble.
Is there any good news? My post-Brexit feeling – after the initial shock and disappointment – is that there is, along with a lot of danger and uncertainty. Liberal America will now have to take a good hard look at itself, as Liberal England has been doing. There has never been so much future-oriented socio-political discussion here, never so much a sense of ‘We haven’t been paying attention’. New groups and coalitions are springing up daily and the whole landscape is changing. Everyone is thinking…effectively trying to save or if necessary reinvent liberal democracy.
One reassuring side to this though: it destroys any conspiracy theories about secretive cabals pulling the strings. They weren’t in this at all. It’s very conspicuous that even FOX was taken by surprise; that even the revolting Koch’s didn’t put their pennies in. This was, for better or worse, a genuine people’s revolution ( – so it can happen).”
Brian Eno, Diem25:
https://diem25.org/trump-is-a-wake-up-call-i-am-glad-diem25-is-awake-brian-eno/
November 14th, 2016 at 12:00 pm
Liberalismus: 1989–2016