…ur de 498 kommentarer där “Bengt O” förekommer, de allra flesta av honom själv.

“Och Özil är fotbollsplanens Hamlet. Hans leende säger allt”. (17/6/2016)

“Nu har även Göran Palm dött och alla känner sig tvungna att säga snälla saker om honom. Att erinra om att denne mediokre poet såg Kuba, Kambodja och Nordkorea (!) som förebilder framför “det indoktrinerade Sverige” vore väl ett faux pas utan like.. Men det var också en del av 70-talet. Och, som någon sade: Morire non basta”. (12/4/2016)

“Nej bort med alla kommata från talen. Helt onödiga och förvillande. 1 200.00 räcker fullkomligt. T.ex Sveriges innevånarantal 9 747 355 personer (2014). (Väldigt vad många dom blivit – är det verkligen nödvändigt?)” (25/2/2015)

“En del av de märkligaste “tyska” efternamnen är ju i själva verket gamla judiska namn – ett fascinerande område som borde skrivas mera ingående om. Jag hade t.ex. en kollega som hette Fajnzylber en briljant ekonom som tyvärr dog i unga dagar. Mina kollegor Bauernfeind, Kornfeind och Teufelsbauer hade nog däremot sina namn från en mera lokal tradition som jag tyvärr inte vet mycket om. Hundertwasser sålde väl ut, mot slutet och formgav bla. bensinstationer, rastställen och sopförbräningsstationer. Wien blev, skrev en journalist, “verhundertwasserisiert”. (16/8/2015)

“Glädjer mig mest åt att Sunderland klarade sig. För mig är höjdpunkten alltid: “Stoke-Sunderland, kryss på kupongen!” med svenskt uttal – ett barndomsminne så gott som något”. (16/5/2016)

“Om jag får bli litet personlig så här i julaftonsnatten:Som ung var det min dröm att kunna spela boogie woogie så där. men det blev aldrig av, jag var för klumpig som med det mesta annat. Men gymnasieföreningen i Härnösand anordnade ibland boggie woogietävlingar på Brännaborg där vem som helst fick ställa upp och visa sig på styva linan. Jag blev ytterst förvånad när en av mina klasskamrater, en flicka som verkligen inte var något ljus i klassrummet, plötslgt steg upp på scenen och rev av en våldsam boogie till publkens jubel och vann hela tävlingen. Sedan blev hon dessutom bra placerad i svenska mästerskapen i skridskolöpning (en sport som fanns förr i tiden). Jag var litet småförtjust i henne men då var det ju för sent, hon var redan berömd och eftertraktad. Jag skulle ha passat på när hon bara var en obemärkt sparv under latinlektionerna.

Ja, det var bara det jag ville säga. Hoppas ni ursäktar och Thank you for the music”. (24/12/2015)

Det är obeskrivligt sorgligt att höra att Bengt O. har lämnat oss. Det grämer mig särskilt att jag aldrig fick träffa honom personligen, för det var ju så med Bengt att man förde ett ständigt pågående samtal med honom, ibland sakligt, ibland passionerat, alltid informativt, och jag skulle gärna velat fortsätta det face to face. Hans ofrivilliga tystnad under de senaste månaderna kändes särskilt talande med allt som nu pågår i den europeiska sfär han kände så väl. Men det slutade ju inte där heller: jag har känt få människor med såpass breda och djupa intressen, inte minst i de lite undangömda hörnen av kulturhistorien. Man upptäcker plötsligt ett gemensamt intresse för Skogekär Bergbo; man får reda på fängslande aspekter av både Stockholms och Wiens historia; man kommer överens om att inte komma överens om Bullens pilsnerkorv. “Det är fullbordat” hette hans sista bloggpost. Men med någon som Bengt är det ju aldrig fullbordat.

Nu går jag till puben och höjer ett glas till Bengt. Hoppas ni gör detsamma på ert håll!

På dagen fyrtio år efter ‘Anarchy in the UK’ brände Joe Corre upp punkarkivet på Themsen idag (The G om det). JC är son till Malcolm McLaren och Vivienne Westwood, som också “närvarade” vid ceremonin. Jag känner folk som gråter snålvatten i forsar vid tanken på de £5m som gått förlorade, men jag tycker det var helt rätt. Never go back.

I den mån man nu kan lita på opinionsundersökningar längre, så är det ändå ett rejält uppsving, enligt Independent/Ipsos. Hela åtta procent mer än Sarkozy.

Och Stephen Bannon föreslår en triljard dollar i investeringar i infrastruktur. “It’ll be as exciting as the 1930’s [yes, well…], greater than the Reagan revolution – conservatives, plus populists, in an economic nationalist movement.”

Och vem kommer till vår räddning…? Gnffxqhg, that’s who…

Jag vet inte vad annat man kan säga en dag som den här. Det är den 9/11, om man skriver sina datum rätt. NY Times rullande exit poll tycks i alla fall visa att majoriteten av de fattigaste (under $50 000 i årlig inkomst) röstade på Clinton. Det handlar i första rummet inte om klass utan om rasism och kvinnohat, verkar slutsatsen bli. Nästa skräckögonblick kommer när Trump utser sin regering. Bejaysus…

PS: Man ska vara försiktig med förtidiga analyser men denna, av Adam Shatz i LRB, är för närvarande den mest tänkvärda jag läst…

Volksverräter löd rubriken i Daily Mail igår morse, efter domstolens utslag att regeringen måste tillåta omröstning i Parlamentet innan man triggar Art 50. Förstasidan med ‘Enemies of the people’ var, som Twitter många gånger påpekat, en nästan exakt kopia av ett nummer av Der Stürmer från trettiotalet Völkischer Beobachter 1933, med porträttfoton på de tre domarna och allt.

Högerstämningarna just nu är sju resor värre än någonsin under Thatcher. På den tiden fanns i alla fall någon slags respekt för demokratiska institutioner och värden, för the rule of law. Nu släpper man hämningarna en efter en. Den liberala, europavänliga högern har slagit reträtt, Labour har nästan helt försvunnit från den politiska scenen, från Corbyn hörs knappast ett ljud.

Samtidigt har Ukip blivit praktiskt taget irrelevant med Torypartiet som det utvecklats under de senaste månaderna. Ukips enda kvarvarande funktion är att ta arbetarklassröster från Labour, och det är de väldigt bra på.

Hur som helst, nu går fallet vidare till Högsta domstolen, som tar ett beslut i början av december. Men få tvivlar på att de kommer att bekräfta den nedre instansens dom. Regeringen har då möjlighet – o sweet irony! – att ta ärendet vidare till Europadomstolen. Fyra månader efter folkomröstningen har vi alltså fortfarande inte en aning om hur Brexit kommer att se ut.

Var det inte Karl Kraus som sa Die Lage ist hoffnungslos, aber nicht ernst…?

Fredrik har alldeles rätt i sin senaste kommentar. Det är dags för en uppdatering av det politiska läget. Men den kommer i morgon. Uppskjuten uppdatering, alltså.

Idag håller jag på att hämta mig från en av de underligaste veckor jag haft på länge. I torsdags begravde vi min svärmor nere i Portsmouth, en beundransvärd kvinna på alla de sätt. Hon skötte om sin krigsskadade man, uppfostrade sex barn, var fackligt aktiv, den första kvinnliga ledamoten av Havant Trade Council, älskade att gå på Fratton Park och se Portsmouth FC förlora, ibland vinna – på hennes 90-årsdag sjöng 55 000 ‘Happy Birthday’ för henne före matchen…

I onsdags var jag i Cardiff, där jag begick min skådespelardebut. I shit you not. För en tid sedan meddelade mig en av mina voiceoveragenter att BBC Wales ville ha med mig i en radiopjäs för Radio 4. -“Men jag är ju inte skådespelare”, sa jag. Så jag mailade dem och förklarade att jag inte skulle kunna skådespela mig ut ur en trasig papperspåse om så mitt liv hängde på det. -“Det är OK,” sa dom. -“Det gäller att vara berättarrösten, bara, så det är lite som voiceovers ändå…” -“Mmmm… OK” sa jag, och skrev på kontraktet.

Men det gick bra! Pjäsen ingår i en serie kallad “Reading Europe” och är en, vad jag kan se, en finurlig bearbetning av en svensk roman, “Britt-Marie var här” av Fredrik Backman, en för mig tidigare okänd författare. Pjäsen skapar en väldigt egen, excentrisk värld, både igenkännbar och främmande, både vardaglig och högtidlig, så att säga. Den ska sändas strax efter nyår, och jag ska väl kunna hitta en länk någonstans när det blir så dags. Nästa? Jag är faktiskt lite sugen på Coriolanus.