His Bobness The Laureate
Categories: KulturelltThursday, Oct 13, 2016
(Jag nöjer mig med att re-reproducera en post från 24 maj 2011 med anledning av hans 70-årsdag. Nej, förresten, en kommentar bara: han spelar i Las Vegas i kväll. Vilka andra nobelpristagare kan man säga det om…?)
—————
“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen
Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.
Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.
Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.
Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.
Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.
October 14th, 2016 at 10:48 am
Tack för denna underbara repris, Gunnar.
October 14th, 2016 at 12:28 pm
För de yngre medlemmarna av läsekretsen har The Onion en utmärkt sammanfattning av Dylan och hans karriär: http://www.theonion.com/v/4561
October 14th, 2016 at 10:50 pm
Jag visste att Pressylta skulle ha den bästa anekdoten. Och det hade du!
October 15th, 2016 at 12:47 pm
Min (möjligen något interna) tolkning av priset:
https://jenschristianbrandt.wordpress.com/2016/10/15/konfettiregn-over-kungsgatan/
October 15th, 2016 at 1:35 pm
Underbar text, Jens – “sotto voce furioso” skulle jag karaktäriserat den – och jag håller med om det Weyler sa. Det enprocentiga undantaget är enligt min mening Jacques Brel.
October 15th, 2016 at 2:06 pm
Man kan ju också spekulera om att försåvitt dröjsmålet med kungörelsen inte hade med kalendern att göra, utan var ett gräl mellan två faktioner, så skulle det kunna stå mellan de som ville försvara “det skrivna ordet” gentemot de som man kan kalla genreutvidgare. De förra kan man då se som “Gutenbergsparentesens” företrädare, vars kungsverk är Romanen levererad i trycksvärta på papper. “Det skrivna ordet” – för att inte tala om en motsättning mellan “dikt” och “sång” – är ju begrepp som skulle tett sig obegripliga före sådär mitten av 1700-talet. Jag håller alltså på genreutvidgarna, och hoppas i sinom tid få se filosofer, barnboksförfattare, historiker osv få priset. Habermas kanske?
Detta bloggade jag om Gutenbergsparentesen inte långt efter Dylantexten… http://www.pressyltaredux.com/2011/06/innanfor-gutenbergparentesen/
October 15th, 2016 at 2:35 pm
Intressanta teser med “Gutenberg”-dröjsmål! Vad gäller filosoferna och historikerna fick de ju ett antal Nobelpris före 1918 (och även under en kort fas efter 1945). Problemet bara att vi sentida inte alltid förmår se storheten hos Rudolf Eucken & co…
October 16th, 2016 at 1:11 pm
Det är nog troligt att det handlade om ett val som splittrade Akademien i två halvor – en spänning mellan sånglyrik och tryckt ord, som sedan dyker upp igen på kultursidorna. Stod det mellan Dylan och Adonis? Eller mellan Dylan och Ngugi?
Tycker f ö att Sara Danius såg stel ut och litet (Dylanskt?) obekväm med hela situationen, hon utförde tillkännagivandet som om hon hade blivit beordrad att läsa upp det, och hennes svar till SVT:s utsända kändes också vaga. Alla vet redan att Blonde on Blonde räknas om Bobs mästerverk…Det är inte svårt att tänka sig att en av Sveriges tyngsta utläggare av Proust och Flaubert har en något tillkämpad entusiasm för den flummige, skrapige och storordige rockmannen Bob Dylan (för det är ju så han betraktas av stora delar av kultursides-Sverige). Sittningen med SVT:s kritikergäng efteråt – Weyler, DN:s Jenny Lind m fl – var närmast ofrivilligt komisk, besvikelsen och de tappade hakorna blev så uppenbara. Typ: “Vafan, här har jag ägnat åratal åt att läsa in mig på écriture-poetik och på synpunkter på genus, abjekt och materia i litteraturen, och så ger de priset till den mest urmodige av alla vita rockmän, en killle som man normalt inte ens hittar i bokhandeln!”.
Men det är ett helt okay val. De flesta rockartister är inte framstående poeter, hur slående och mångtydiga deras ord än kan bli i föreningen med musiken och rösten. Dylan hör till den där lilla skaran, och det är inget nytt med ojämna nobelpristagare – Neruda t ex kunde vara oerhört ojämn och även han var en slags sångpoet.
October 16th, 2016 at 5:11 pm
Spanska Twitter hade annars den bästa teorin:
– El de Literatura se lo damos a Haruki Miru… Huraki…
– Es Hikaru Makirumi
– Hariku Mukirami
– Haiku…
– A tomar por culo, a Bob Dylan.
(se https://twitter.com/LaPijortera/status/786526515416662016/photo/1)
October 16th, 2016 at 5:46 pm
Precis! Det har i alla fall “sanningens prägel”, ett uttryck jag alltid gillat….
October 17th, 2016 at 1:28 pm
Horace förklarar “förseningen” i SvD:s livechat:
Det faktum att ni tillkännagav årets Nobelpristagare i litteratur en vecka efter övriga Nobelpris får en att misstänka att ni varit oeniga om årets beslut. Har ni det? /Münir
Horace Engdahl: Det har spekulerats om detta, men det som ser ut som en försening beror på att Akademien denna höst började sammanträda första den 22 september, eftersom vi följer Gustaf III:s anvisning i stadgarna att Akademiens termin skall börja den första torsdagen efter den 15 september. Vi behöver normalt fyra sammankomster för att komma fram till beslut och tillkännagivande, och vi sammanträder en gång i veckan. Det är enkel matematik, även om medarbetarna på många kulturredaktioner inte verkar kunna räkna till fyra.
October 17th, 2016 at 2:06 pm
Enkel matematik säger i och för sig att det är tre veckor mellan 22 sept och 13 okt, inte fyra. Men det utesluter ju heller inte ett internt gräl.
October 17th, 2016 at 4:31 pm
Faktum är, det skulle förvåna mig om det INTE förekom meningsskiljaktigheter med ett så pass radikalt val av pristagare.
October 17th, 2016 at 5:21 pm
Tre veckor = fyra moten (22/9, 29/9, 6/10, 13/10). Fast tror nog anda pa den spanska teorin 🙂
October 17th, 2016 at 5:39 pm
Shit, det har du rätt i… Men diskuterade de fortfarande den 13:e okt…??? Då måste det ju varit ett jävla gräl…!
October 17th, 2016 at 5:40 pm
Tidsräkning har aldrig varit min starka sida… det här är väl fortfarande sjuttiotalet??
October 18th, 2016 at 10:48 am
Jag funderade just på om tesen om six degrees of separation kunde tillämpas på en enstöring som Dylan, men om nu vår bekantskap å nätet räknas så är jag precis sex steg från honom, om jag har räknat rätt. Om han nu inte har träffat vår monark, i vilket fall han är betydligt närmare.
Beträffande Sara Danius uppsyn så misstänker jag att hon helt enkelt är en surpuppa. En sortegenskap, som de brukade säga på Trädgårdsdags i P1.