Jag fick en liten hissy-fit där i kommentarerna, men låt mig förklara huvudlinjerna i mitt tänkande om Labour just nu. Det första är att välja mellan kålsupare, och det är jag är helt ovillig att göra. Jag är på sin höjd en engagerad agnostiker, så här långt.

Högern + mjukvänstern (Dan Hodges + Ed Miliband, t.ex) har inget säger inget att komma med vare sig det gäller ideologi, program, taktik eller strategi. De är överspelade, irrelevanta, och bara maktlöst inkapabla att hantera det faktum att Labour sedan ett år tillbaka har blivit ett helt nytt parti, på gott och ont. Medlemsstyrt, framför allt, genom Ed M:s reform, ironiskt nog för att stoppa radikala fackföreningar. Vill de inte vänja sig vid nya tider, återigen på gott och ont, så väntar Marx historiska skräphög.

Och tanken att alla dessa nya medlemmar är trottar är bara löjligt. Det finns omkring 5000 organiserade trotskister i England, och ingen av dem är trovärdig. De som gått med i partiet – och det börjar närma sig 700,000 nu, Labour har blivit Europas största parti – är enligt alla rapporter nyfikna, förvirrade, tveksamma och hoppfulla. De hoppas på nåt nytt.

Men Corbynfalangen har ännu större problem. Det första är en ledare som inte kan vare sig leda eller delegera, som ständigt underminerar sina talesmän och -kvinnor, och som än en gång begår Scargills gamla misstag från kolgruvestrejken 84-85 att betrakta all media som fiender, t.o.m. sådana som är potentiella vänner.

Det andra är att Corbyn har kloka idéer i fråga om reformer hemma – nationell investeringbank, helikopterpengar för att få igång efterfrågan, en miljon nya bostäder under nästa parlamentssession, varav hälften social housing, mot grammar schools och segregering –  medan han samtidigt är grundligt korrumperad vad gäller utrikespolitiken.

Det är ett område som borde diskvalificera honom direkt. Han har upprepade gånger i det förgångna offentligt uttalat sitt stöd för IRA, har medverkat på iransk och rysk propaganda-TV, har framträtt på scen med islamfascister. Han lider av en c:a trettio år gammal vänsteråkomma som handlar om strategiska allianser, och har ingenting lärt av kommunistpartiet i franska motståndsrörelsen under kriget: vi må ha gemensam fiende med Free French, Maquis, det katolska motståndet, men det betyder inte att vi ställer upp i varandras TV-kanaler.

Det rapporteras just nu att partikongressen i Liverpool inte ens tänker ta upp Brexit till diskussion. Jag menar. Jag menar.