Jag menar, bara detta… Och så kommer ett förslag om continental partnership vilket låter intressant. Har inte läst allt ännu men det tycks vara en version av two-speed Europe-idén…

Jag skulle sagt att Klas Östergrens ‘Samlade noveller’ inte alls består av noveller, undantaget en eller två, t.ex. ‘Tumstock för en tillgiven’. Med vilket jag menar att han inte alls följer den moderna novellens formschema, etablerat av Tjechov, Joyce och andra: att lämna saker outsagda och låta läsaren fylla i; strikt ekonomi i ordvalet, låt formatet diktera mängden omfång och färg, inget definitivt och avgörande slut, und so weiter.

Det här är kortprosa som handlar om skrivandet. Skrivandet i sig. Vilket är rätt ovanligt att hitta i en novellsamling. Det börjar nästan alltid med att “jag” sitter hemma nånstans och plötsligt blir uppringd av någon som inte är huvudpersonen i historien, men är den som kommer att leda “mig” till huvudpersonen, som i sin tur har en tredje berättelse jag måste klara av innan jag kan berätta de föregående två.  Det är en slags extrem realism. Inte oväntat spelar konspirationer en viss roll i berättelserna.

Klas är en genuint demokratisk författare, i ordets bästa mening, på samma sätt som jag tidigare skrivit om t.ex. Tranströmer. Som läsare sitter man med honom vid köksbordet och funderar på samma saker, samma människor, samma händelser, och till slut låter man honom/berättaren avsluta alltihop just precis där berättelsen tar slut, när det – per definition – inte finns något mer att berätta. Det är det förtroendet författaren kräver och får, om han förtjänar det. Vilket Klas gör.

Nästa station: ‘Landscapes of Communism’ av Owen Hatherley.

Det finns en omfattande litteratur om USA:s roll i uppbyggnaden av Sovjetstaten, framför allt på den industriella sidan under NEP-åren på 1920-talet, men också om det kulturella inflytandet: amerikanska filmer var omåttligt populära. Jag har dock inte sett någon närma sig ämnet som Owen Hatherley gör i ‘The Chaplin Machine’.

Hans perspektiv ger sig i undertiteln: ‘Slapstick, Fordism and the Communist Avant-Garde’. Det är till avgörande del en bok om kroppsrörelser. Hatherleys utgångspunkt är hur det unga Sovjet anammade Taylors och Fords teorier om arbetets rationalisering i time-and-motion studies och det löpande bandet. På samma gång spelade Buster Keatons och Harold Lloyds men framför allt Chaplins filmer en avgörande roll för hur rysk film och teater kom att utvecklas, med figurer som Meyerhold, Eisenstein, Vertov och Tretjakov. Människan som maskin, människan i maskinen, blev ett centralt ledmotiv för det kommunistiska avantgardet, och Hatherley redogör för en ofantlig mängd rörelser och riktningar som tog sin an Den Nya Människans plasticitet: excentrismen, konstruktivismen, osv.

Jag märker nu att det är en bok som oerhört svår att sammanfatta, vilket inte innebär att den är osammanhängande på något vis, tvärtom: den är en av de mest originella och tankeväckande jag läst på länge. Owen Hatherley är en av de skribenter som är helt oförmögen att skriva något ointressant. In emellan Klas Östergrens noveller ska jag nu ta mig an hans direkt föregående bok, ‘Landscapes of Communism: A History through Buildings’.

Jag försöker hitta den maximala svenska kvällstidningsrubriken. Enda reglerna: den måste börja med “Så” och måste ha minst tre olika led. Mitt första förslag:

SÅ GICK DET SEN FÖR DEM SOM TJÄNAR MEST I DIN KOMMUN NÄR REALITYFRUARNAS BRÅK URARTADE

Eller möjligen:

SÅ SKA POLISEN SÄTTA STOPP FÖR KÄNDISARNA SOM STÖDER TURISTER I ZIKADRABBADE LÄNDER

Joe Kennedys ‘Games without Frontiers‘ lyckas på 128 sidor sammanfatta och utveckla en mängd frågor om modern fotboll som många andra skulle behövt tre gånger så stort utrymme för. Bara det är berömvärt. Det är en utpräglad ‘samtalsbok’ i det att man ibland lägger ifrån sig den och tänker, ‘Ja, jo, det stämmer, men det och det och sånt och sånt…”

Kennedy gör dessutom, på detta fåtal sidor, en intressant sak i sin framställning. Han börjar med relativt korta referat från olika matchdagar han upplevt – en av dem är GAIS-Hammarby på Nya Ullevi oktober 2014 (0-0) – och drar ur den erfarenheten ett bredare och djupare resonemang i det följande kapitlet. Det funkar briljant, praktik och teori i fruktbart samspel.

Boken handlar om kodifiering och spelets regler, om det tidsbundna och det flytande, om autenticitet och realitet, om ultras och sportens medelklassifiering sedan 90-talet, med oerhört matiga referenser till Baudelaire, Benjamin, Barthes och nästan alla andra som börjar på B. Några av de bästa avsnitten rör reifieringen (“försakligande” på marxistiska) av så många aspekter av fotbollen.

Att Kennedy hamnade på Nya Ullevi en gång beror på att han undervisar i ‘English and Cultural Studies‘ vid Göteborgs universitets engelskaprogram på University of Sussex. Ett sammanträffande så gott som något! Den här posten blir av nöden bara en snabb sammanfattning av boken, medan aftonen drar in. Men köp den! Den är gôrbra.

Slutligt grovmanus på Londonboken nu levererat, har några veckors “semester” framför mig. Jag ska återbekanta mig med den tyska grammatiken – jetzt oder nie! – och dessutom läsa igenom den trave böcker som tornar upp sig vid sängkanten, varav jag tänkte skriva om några här. Joe Kennedys nyutkomna bok om fotboll, politik och kritisk teori ‘Games without Frontiers‘ blir den första i raden. Därefter Owen Hatherleys ‘The Chaplin Machine‘, Klas Östergrens ‘Samlade noveller‘ samt möjligtvis en del essäer i en del nummer av NLR som jag inte hunnit läsa. Så måste jag köpa skor också.

Paul Gardner är en market sundries man som jag känt i en hel del år. Hans familj har haft den här affären på Commercial Street i East End sedan 1870, i fyra generationer. Men Paul blir antagligen den siste: hans söner är inte intresserade, ruljansen är inte vad den var och hyrorna blir sannerligen inte lägre. Paul är också speedwayentusiast, kan allt om våra svenska hjältar: Bernt Johnson, Anders Michanek, Tony Rickardsson. Det var åratals sen jag var på speedway. Kanske borde gå någon gång. Bara dofterna… metanol, kolstybb… Mmmm.

En av de mest skrämmande rubriker vi sett på år och dag…

Jag satt och pratade igår kväll med David H, det var på en knôkfull Pub on the Park vid London Fields (pubar som har säkerhetsvakter vid in- och utgångarna är inte riktigt för mig, faktiskt). Hur som helst, David är vinhandlare och naturligtvis mycket kunnig i sitt ämne, dock utan tillstymmelse till snobberi. Han berättade om det gamla och det nya sättet att göra vin.

Jag ska inte påstå att jag nu har alla de kemiska processerna på mina fem fingrar, men det traditionella sättet innebär i korthet att man plockar druvorna unga och låter kemikalierna ta sin tid att jäsa och utvecklas i flaskan, som naturligtvis måste lagras under maximala förhållanden. Det nya, mer kommersiella sättet att gå tillväga är att plocka druvorna när är mogna, när de kemiska processerna i princip redan är färdiga, så att vinet kan säljas snabbt och i mycket större volymer.

Resultatet blir att de gamla vinerna mognar och blir bättre, medan de nya vinerna bara blir äldre och så småningom sämre. Detta är nu min poäng: är inte detta en nära nog perfekt analogi för skillnaden mellan modernism och postmodernism?

Med den lördagstanken höjer jag mitt glas och låter er meditera däröver.

“…men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma.”

Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson intervjuar oktogenaren Frank Baude i Proletären: om feminism, LGBT, romska tiggare och mycket annat av det som har fjärmat Baude från partiet sedan 2014. Nikolai Gogol på syra.