Jag flydde Brexitkaoset för en vecka sedan och sitter nu på Eriksberg i Göteborg och tittar ut över hamnen. Färjan lägger just ut från Klippan och Stena Scandinavica gör sig klar för avgång mot Kiel, måsarna flockas kring propellrarna. Bockkranen står barskt, bredbent över dockan här bredvid, armarna i kors, och begär klara besked av staden.
Jag följer förstås minutiöst händelserna där hemma (am I ever going to be able to call it ‘home’ again…?) Inte så oväntat förändrar 23 juni en hel del i nästan alla aspekter av ens tillvaro. I Londonmanuset får jag ändra och lägga till i snart sett samtliga kapitel. För precis som Gove och Johnson hade jag inte alls planerat för Brexit.
Jag hade tänkt vänta med försiktiga slutsatser tills “dammet lagt sig”, men skitstormarna virvlar ju obönhörligt upp dag efter dag. Bilden börjar dock klarna i vissa avseenden. Brexitröstarnas motiv var långt mer komplicerade än bara (rädslan för) invandringen. En avsevärd del av de femtiotvå procenten hade aldrig röstat förut överhuvudtaget. En framgångsrik legalistisk/parlamentarisk utmaning mot beslutet skulle innebära den centristiska politikens slutliga politiskt/moraliska bankrutt.
Så jag gör anteckningar och inväntar – vad? Jag vet inte riktigt. Mer klarhet, kanske bara. Under tiden läser jag ett par underbara diktare för att rensa upp i tankesnåren. Durs Grünbeins ‘Biologisk vals’ (Norstedts 1999) ett urval ur tre 80- och 90-talssamlingar översatta av Ulrika Wallenström. Det luktar Nobelpris lång väg. Och framför allt Karen Solie, det postindustriella landskapets diktare, och så mycket mer därtill. Inga åthävor, inget titta-på-mig, bara enkelt och stort. Här är ‘I Let Love In‘.
