#MoreUnited låter lite grand som en nostalgisk supporterklubb för West Ham, men är den nya rörelse som ska ena den politiska mitten, grundad av LibDems Paddy Ashdown och andra. De är alltså inte i första hand ute efter att bilda ett politiskt parti, utan en movement grundad på fem principer som jag tycker låter generellt förnuftiga, med betoningen på generellt. Jag ser faktiskt inte att det här kommer att leda någon särskild stans. Men kan ha fel.

PS: “A response to the emergence of a mass radical left that retains certain forms but emptied of content + a modernising centre-right agenda.” twittrar corbyniten @Tom_Gann om programmet.

Jag tröstar mig ofta numera med tanken faktumet att högern är mer korkad än vänstern. En trevlig artikel idag illustrerar detta med Francos censorer, som förbjöd en massa popsånger på sextiotalet. Bland dessa var Dylans ‘Just Like a Woman’ som anklagades för “homosexualitet”. Precis som ett fruntimmer. Como una mujer. Briljant dumt.

Denna bloggpost är mycket bra, och ganska kort, av @joekennedy81 om det nya sättet att ljuga i kölvattnet på Brexit. Avslutas så här (men läs hela!):

There’s probably plenty to be added here but all I really want to suggest is that this strikes me as a very wilful performance of stupidity which is expedient politically in the same way that Boris Johnson’s (sorry) ‘buffoonery’ used to be. It riles, but also implicitly suggests that it is unanswerable, producing a feeling either of complete demotivation (what’s the point in saying anything back to this?) or inchoate fury. We’re caught in the trap of not knowing who believes what they say, of being unclear just how much this is an attempt to grind gears, and it’s consequently difficult to frame a useful and coherent response. Regardless, this is a sophisticated act of reality management which (probably) lacks obvious evil geniuses: there is something weirdly organic about the growth of this form of verbal attrition.

…statskupp i Turkiet. En länk. Och här Guardian Live. Följ @martinchulov. Han vet.

…and go to Innisfree, / And a small cabin build there, of clay and wattles made…”

Nej, det är inte Innisfree utan gamle vännen Cedrics stuga i norra Ontario, just idag. Men visst verkar det lockande att “…live alone in the bee-loud glade” i tider som dessa. Svenskan har inget kort och koncist ord för sanity, men här är i alla fall en bild på det.

Tro inte ett ögonblick på’t, men det här är ett fruktansvärt smart första tal som PM, med tanke på omständigheterna.

+ BJ – utrikesminister… vänta, nej kanske inte… jo, det är sant, bekräftat… Cheezus…

+ F.d. utrikesministern Philip Hammond nu Chancellor of the Exchequer, Amber Rudd inrikesminister, Michael Fallon stannar kvar på Defence, och det verkar som den gamle veteranen David Davis blir Minister for Brexit.

Hur ska de fyrtioåtta procenten trösta sig? Med en ny papperstidning så klart!

Den publiceras av Archant, som äger en massa lokaltidningar både i och utanför London. Första numret idag, kostar två pundare.

En längre Brexitanalys av The G:s Freedland, ett uppslag om bra caféer i Paris, ett annat om europeiska PL-spelares framtid.

Den för ju också tankarna till osaligt hädangångne Robert Maxwells The European på nittiotalet, ett tillhåll för gamla avdankade spöken och brysselkålsupare. Ojämn var bara förnamnet.

Och att ägna nästan hela förstasidan åt en ganska lam skämtteckning bådar väl inte särskilt gott.

Smart av Theresa May att passa bollen på utsidan och stjäla lite av Labours spelplan: ökad produktivitet, försvara våra industrier från utländska piraträder, utmana vested interests och racka ner på skattesmitare stora som små, investera i infrastruktur… Och Labour är inte ens på planen, de grälar fortfarande i omklädningsrummet.

Och John Rentoul på Independent tippar att hon utnämner BJ till Culture, Media and Sport Secretary… Har inte engelska landslaget lidit nog?