Också intressant att Unidos Podemos verkar ha misslyckats i spanska valet idag. De ligger trea. Dystra tider.

Sir Richard Mottram, Permanent Secretary, Ministry of Defence and Knight Commander of the British Empire.

Hur sannolikt är det att Brexit blir verklighet om två/tre/nio år? Just nu skulle jag sagt 50-50. Det finns en mängd olika scenarier som kan utspela sig under tiden – and there’s many a slip ‘twixt cup and lip…

Ett scenario är att parlamentet tar folkomröstningen för vad den alltid var, rådgivande inte bindande. Grundlagen säger att parlamentet är suveränt och majoriteten av ledamöterna skulle i en free vote rösta ner Brexit.

Ett annat är att resultatet ogiltigförklaras därför att reglerna säger (eller bör säga, det råder delade meningar om det) att valdeltagandet måste nå 75% och ge ett resultat på minst 60-40 åt endera hållet. Det har långt ifrån uppfyllts som läget nu är (72% deltagande och 52% mot 48%)

Ett tredje är att det går som Cameron hemligen hoppades när han i och med sin avgång gav Brexitlägret giftbägaren att förhandla fram utträdet (“Why should I do the hard shit?” som han muttrade till en kollega).

Johnson/Gove kommer inte att ha bråttom med att trigga artikel 50, den saken är klar. Under tiden säger EU/Schäuble definitivt nej till en Norgelösning: ingen tillgång till enskilda marknaden och inga fler “Europapass” för de stora finansbolagen, som ger dem rätt att sälja sina tjänster i hela EU. Detta inte som “hämnd” mot UK utan för att statuera exempel för Franskrike, främst.

Då knackar det på dörren till Nr 10 och Torypartiets donatorer radar upp sig i hallen, nästan samtliga av dem stora Citybolag som kommer att drabbas. -Är ni i Frankfurt nån gång kan ni väl komma och hälsa på? säger de till Johnson/Gove. Förhandlingarna går därefter: Brexit blir politiskt och ekonomiskt ogenomförbart därför att Torypartiet skulle definitivt rasa samman och landet skulle gå miste om upp till 12% av skatteintäkterna, bland mycket annat.

Ett fjärde scenario är att det blir nyval före årsslutet. Flera olika slags koalitioner är möjliga. Den som Paul Mason skissat, dvs att Labour/SNP/Greens/Plaid går samman och förhandlar fram “Progrexit” med slut på neoliberal åtstramning, riv upp Viking/Laval och återuppliva det sociala EU, TTIP i papperskorgen, osv. En annan är en centristisk kombination av höger-Labour, LibDems och vänster-Tory under ledning av Vince Cable, mannen som sålde av Royal Mail till underpris.

Med ett splittrat konservativt parti kan en sådan koalition antingen lägga in bakväxeln i förhandlingarna och förklara Brexit null and void, eller också förhandla fram en slags Norgelösning av ett vänligare inställt EU. Problemet är de engelska Brexitröstarna som misstror allt vad teknokratisk gammalpolitik är.

De intressanta tidernas förbannelse vilar över oss.

PS: Ett femte scenario. Nicola Sturgeon har just sagt att hon would consider asking skotska parlamentet att lägga in veto mot Brexit.

Som flera kloka människor redan påpekat, tre aspekter av Brexit är särskilt anmärkningsvärda.

Den första är att så många, som i USA på senare år, har röstat mot sina egna intressen. Utrösterna var särskilt starka i de regioner som är mest beroende av EU, i form av structural funding, export och handel, och därför kommer att drabbas hårdast. Wales, nordöstra England, delar av Midlands, till exempel.

Likadant ett stort antal röster för Brexit i samma regioner från de som är mest utsatta: lågavlönade, arbetslösa, prekära, vita, äldre. De har i princip röstat mot en specifik elit och för en annan specifik elit, som kommer att bli sju resor värre vad gäller hälsovård, bidrag, privatisering, arbetstillfällen.

Den andra aspekten är att det till övervägande del var just de äldre generationerna som röstade för Brexit, särskilt i 50+ kategorin. De har på helt falska grunder (invandringen, ekonomin) bedragit de yngre generationerna på möjligheten att vara en del av Europa på samma sätt som de själv kunnat, vad gäller arbete, nya levnadsförhållanden, bekantskap med omvärlden.

Den tredje är att Brexit blev invigningsceremonin för det post-faktiska samhället. Rena lögner (“misstag” enligt Farage idag) klistrades på kampanjbussarna med budskapet att UK betalar £350m i veckan till EU, när det inte ens är hälften. Michael Goves ord om att “brittiska folket har fått nog av experter” var lika haktappande som sant. Expertis har blivit något “eliten” sysslar med för att förleda vanliga människor.

Aktiemarknaden och pundet har under de senaste tolv timmarna förlorat mer i värde än UK någonsin betalat till EU, från 1973 till dags dato.

PS/korrigering: De unga får till viss mån också skylla sig själva. Valdeltagandet bland 18-24 var bara 36%. I de följande kohorterna stiger siffran successivt från 58% till 81% bland de äldsta.

Det är inte unikt för England (för det här handlar om England snarare än UK) men det finns i det här landet två ännu levande politiska och kulturella traditioner som spelar mot varandra.

Den ena kan man kalla yeoman England: landsbygden och den självägande bonden, konservativ/reaktionär/främlingsfientlig, en åldrande rödbrusig John Bull, som inte skräder orden men samtidigt är djupt sentimental, och blint patriotisk.

Den andra kan man kalla engineer England: staden och ingenjören/vetenskapsmannen, framstegsanda, empiricism, uppfinningsrikedom, politiskt liberal/tolerant/nyfiken, en Samuel Johnson, en Tom Paine, en William Morris, med sina bästa år framför sig.

Brexitröstarna, de 52 procenten, finns huvudsakligen på den engelska landsbygden och i småstäderna (karta). De flesta stora städerna (London, Manchester, Liverpool, Leeds) röstade Remain. Utarna är också generellt äldre än innarna, det är i princip the baby-boomers som röstat ut.

Det är Little England som vunnit.

Och jag behöver en sup.

PS: Å andra sidan finns det skäl att vara cynisk också. Sedan när är folkviljan kompatibel med EU? Artikel 50 kommer inte att börja träda i kraft förrän en ny PM är på plats i höst. Det här kommer att förhalas i långt mer än två år och processen kommer att sluta i ett de facto Remain eller en ny folkomröstning. Man ska heller inte utesluta ett nyval inom sex månader, och det kan förändra hela bilden.

PPS: Tänkte väl det… “The British are frantically googling what the EU is, hours after voting to leave it.“

Liebe Briten, wenn Ihr in der EU bleibt erkennen selbst wir das Wembley-Tor an! Så långt har det alltså gått. Bild lovar att erkänna målet 1966 om UK stannar kvar i EU.

Det har ösregnat hela natten och håller på ännu. Översvämningar i sydöstra England. Det ska vara till Brexits fördel. Opinionsmätningarna säger dels att Remain tagit en liten ledning de senaste dagarna, dels att det är för jämnt för att avgöra.

MI5 får väl fixa resultatet, som de gjorde i valet 1992.

Idag blir jag också pensionär. Min egen Brexit in i skuggriket.

Jag bestämde mig för att göra juni 2016 till ett flerfaldigt avslut. Bland annat i den meningen att jag inte längre har en hand i ens det lilla vi har kvar på marknaden. Också att jag inte längre skriver copy åt Paul Cocksedge Studio. Bland det sista jag skrev för dem var faktiskt platsannonsen för min efterträdare.

Vemodigt? Inte det minsta. Skål!

Enastående bra långläsning ur nästa nummer av LRB. Andrew O’Hagan skriver om mysteriet kring den mytomspunne Satoshi Nakamoto, bitcoins (huvudsakliga) upphovsman. Bjuder på både dramatik och psykologisk komplexitet, teman där O’Hagan är mer än hemmastadd efter sin tidigare text om samröret med Julian Assange och hans underbara debutbok ‘The Missing‘ från 1995.

Jag får väl trösta mig med att gå och se den nya Independence Day… London i spillror. Om det slutar lyckligt kanske man äntligen kan bygga upp staden igen med en ordentlig stadsplanering.

Kommer den här giftiga kampanjen, som kulminerade i mordet på Jo Cox, att förändra utgången? Jag har uppriktigt sagt ingen aning. Jag har som många andra börjat koppla ur, och skiter i det. England – för det handlar om England, inte UK – har visat upp sin absolut värsta sida. Vi kommer att få leva med konsekvenserna länge.

Brexit må vara en arbetarklassrevolt, som den kloke John Harris skriver, men i så fall är det – för tillfället – inte en revolt jag vill vara med om. Det underliga är att jag just sitter och skriver om huruvida det var värt att bo kvar här så länge som det blivit (detta för Londonboken, som för övrigt kommer ut på Natur & Kultur nästa år).

Jag har skrivit här på bloggen om den frågan förut, och jag är fortfarande inte klar med svaret. Men det kommer. Det minsta man kan säga är ju i alla fall att jag fått ordentligt med material att basera mitt nej på. Arbetet består nu i att mobilisera argumenten för ett tålmodigt, kanske till och med kontrafaktiskt, ja.

Labourpolitikern Jo Cox har just dött av skott- och knivskador efter att ha attackerats i eftermiddags i sin valkrets i Yorkshire. Förövaren ska ha ropat “Britain first!” under attentatet.

Efter mer än fyrtio år av folkomröstningar och parlamentsval är detta den mest deprimerande, lögnaktiga, rasistiska och nu mordiska kampanj jag någonsin upplevt. Ett riktigt lågvattensmärke för demokratin.

PS: De fega uslingarna på Spectator har tydligen tagit ner den, men den finns ännu att läsa: den utmärkte Alex Massie om Brexitkampanjens skuld.

PPS: Vad Massie menade med Breaking Point, en affisch lanserad av Ukip just idag.