Panamaskandalen har förvisso sina komiska inslag. David Camerons pappa har ju skeppat pengar både hit och dit, bl.a. med hjälp av ett bolag som heter “Blairmore Holdings” (jag menar…) och en kumpan på Bahamas som råkar vara “biskop på deltid”… Han kanske inte är hundraprocentigt övertygad om Guds existens, så han vill inte lägga ner för mycket möda på jobbet.
Hur som helst, jag tycker något av det intressantaste med den här röran är, för det första, att det i många av fallen inte rör sig om olagligheter, ur ren juridisk/teknisk synpunkt. Det borde det kanske göra, men så länge vi tillåter – genom våra valda representanter – att lagstiftningen ser ut som den gör så kommer sånt här så klart att fortsätta; betänk att Mossack Fonseca bara är den fjärde största firman som sysslar med detta.
Ändå är det mer än troligt att det här får långtgående politiska effekter. En av dem tror jag blir att missnöjet med den rådande neoliberala ordningen har fått så skarpa narrativa konturer, ett narrativt ramverk, så att säga. Vem som äger berättelsen om våra samhällens verkliga strukturer och mekanimser är en helt avgörande fråga. Det vet man i Kina och det vet man i Ryssland, där tystnaderna ekar i media. Det vet också de tiotusentals ursinniga som protesterade i Reykjavik.
