It behoves me, som det heter, att säga något om #EUref igen. Och det är att inget särskilt dramatiskt har hänt. Den egentliga kampanjen börjar ändå inte förrän mitten av april, när affischerna och annonserna och tevedebatterna och allt det andra börjar.

Men de taktiska skiljelinjerna verkar ha klarnat en del. Utsidan säger att Insidan ägnar sig åt samma manövrer som i den skotska omröstningen: Project Fear. Allt det hemska som kommer att hända om vi lämnar EU. Ingen mer Gruffalo! Ingen mer fransk ost! Kein Curry-Wurst!

The Sun har sagt att drottningen är för Brexit, men B Palace har anmält tidningen till IPSO, den låtsasneutrala nämnd som en del högertidningar inrättade som följd av phone-hacking-skandalen. Men som många sagt, vad i hela friden spelar för roll vad den människan tycker?

Utsidan är dock (hittills, och kanske fatalt) oerhört svag på att berätta vad som kommer att hända efter Brexit. Omförhandlingar om handel med resten av världen? Hur länge tar det? Kommer Artikel 50 med i spelet, och i så fall hur? Tar Frankfurt över som Europas finanscentrum?

En av de största frågorna är vad Labour kommer att göra. Corbyn har jämkat in sig på Insidan, men är påtagligt ovillig att liera sig med David Cameron. Det kommer bara ekande tystnader från Labour hittills. Taktiska allianser är inte Corbyns starka sida. Och det tycker jag är oroväckande.