Det har blivit mycket RIP:ande på sistone… Fick just reda på att en gammal kamrat, Major Wiley, även han den vägen gått. Vi hängde ihop mycket både i Dublin och här, bodde grannar när jag först kom hit. Major var ursprungligen från New York, folksångare och låtskrivare, som fick vänta förgäves på genombrottet. Men han var inte alltid lätt att ha att göra med, professionellt, för att vara ärlig. Det blev mest pubsvängen, som här…
Att bli lite halvfull en vårlig eftermiddag på ett gammalt gin palace med Klas Östergren och hans son Gösta är nog hur jag skulle vilja definiera välmående. Det var trettiofem år sen sist vi sågs. Vatten under broar, broar under vatten. Men simma kan vi fortfarande.
Kan bara instämma med allt som sägs om Doreen Massey, hon omvandlade hur vi tänker på städer, tid och rum. Jag har haft enorm användning av hennes texter i boken jag jobbar på nu, om London. Här ett citat ur grovversionen:
Forskaren Doreen Massey har påpekat att många som skriver om det nya London har för vana att tala om de ofantliga rikedomar som genereras och spenderas i staden, men att det ”å andra sidan” också finns en allt djupare och allt mer utbredd fattigdom: man använder gärna ordet however för att kontrastera de två ytterligheterna. Någon sådan kontrast, eller paradox, existerar dock inte, enligt Global Cities-modellen. Den ökade fattigdomen är en direkt konsekvens av, till och med en nödvändighet för, att rikedomarna ska öka.
(Doreen Massey, World City, 2007)
En fin runa av Richard Williams över en av fotbollens riktigt stora. Videon innehåller klippet från första gången han gjorde the Cruyff turn mot stackars Jan Olsson i gruppspelet 1974. Vilken spelare.
Det är lite svårt att skriva om den turbulenta politiska situationen i UK just nu beroende på att alla tycks ha tappat koncepterna, bildligt och bokstavligt, de senaste dagarna. Kolla The G, till exempel (men med .uk på slutet av länken, inte .int)
George Osbornes budget i onsdags var en slow motion train crash. Han började inte ens nämna siffror förrän en halvtimma in i talet. En centralpunkt är hans löfte att bringa statsfinanserna i överskott 2019-20, vilket är ekonomiskt totalt meningslöst. Men dessutom hade han mage att dra ner bidragen till handikappade till förmån för skattelättnader för de rika. Nice.
Som följd avgick Ian Duncan Smith (IDS, vanligtvis kallad: “In Deep Shit”), alltså den f.d. partiledaren, minister för Department for Work and Pensions, och en man vars IQ ligger väldigt nära hans skonummer. Han skyllde på det orättvisa i Osbornes beslut och fick stora delar av tory-MP’s med sig. Nu är det fullt inbördeskrig i partiet, och många tolkade IDS:s avgång som ett taktiskt utslag hans ganska aggressiva Brexitposition.
Men det verkar som om rättvisemomentet spelade en viss roll för hur han agerade. Att han kunde leva med nerskärningar under sex år i regering utan att säga något är en annan fråga. IDS är en av dessa människor som är otroligt ambitiös samtidigt som han är otroligt korkad. Och gubevareoss från den typen. Dock har han orsakat seriös skada mot Cameron/Osborne – särskilt den senare – och det är ju alltid kul.
Men mindre så när man betänker att den enda som tjänar på tumultet är BoJo…
It behoves me, som det heter, att säga något om #EUref igen. Och det är att inget särskilt dramatiskt har hänt. Den egentliga kampanjen börjar ändå inte förrän mitten av april, när affischerna och annonserna och tevedebatterna och allt det andra börjar.
Men de taktiska skiljelinjerna verkar ha klarnat en del. Utsidan säger att Insidan ägnar sig åt samma manövrer som i den skotska omröstningen: Project Fear. Allt det hemska som kommer att hända om vi lämnar EU. Ingen mer Gruffalo! Ingen mer fransk ost! Kein Curry-Wurst!
The Sun har sagt att drottningen är för Brexit, men B Palace har anmält tidningen till IPSO, den låtsasneutrala nämnd som en del högertidningar inrättade som följd av phone-hacking-skandalen. Men som många sagt, vad i hela friden spelar för roll vad den människan tycker?
Utsidan är dock (hittills, och kanske fatalt) oerhört svag på att berätta vad som kommer att hända efter Brexit. Omförhandlingar om handel med resten av världen? Hur länge tar det? Kommer Artikel 50 med i spelet, och i så fall hur? Tar Frankfurt över som Europas finanscentrum?
En av de största frågorna är vad Labour kommer att göra. Corbyn har jämkat in sig på Insidan, men är påtagligt ovillig att liera sig med David Cameron. Det kommer bara ekande tystnader från Labour hittills. Taktiska allianser är inte Corbyns starka sida. Och det tycker jag är oroväckande.
Posterna numera är mer sporadiska och korta och varierande än de brukade vara, beroende på att jag ägnar mesta tiden åt betalt arbete (hoppas jag).
Men här är lite grand av en guldgruva att gräva i: sextiotalsmagasinet Oz London (1967-71) finns nu att läsa digitalt, tack vare universitetet i Wollongong, Australien (Oz Sydney var originalet). Här hittar man bl.a. unga skribenter som Charles Shaar Murray och Deyan Sudjic, som båda deltog i den “schoolkids Oz” 1971 som ledde till den långvarigaste obscenitetsrättegången någonsin.
Det brittiska sextiotalet var – inte så överraskande – mycket mindre politiskt än det kontinentala. Det var mer livsstil, frigörelse, shopping… De hade trots allt en historia att trotsa, och gjorde det lätt och ironiskt genom att anamma boerkrigets uniformer (som på Sgt Pepper) och annat retro chic. Fördelen med det är dock att de inte riktigt haft en “68-generation” som intagit chefposterna och nu styr våra liv och arvoden med en neoliberal knytnäve om kontanterna. Nackdelen, precis som för oss, är att de inte har en vänster med fantasi nog att vara vänster.
Samtliga Paul Klees anteckningsböcker – 3 900 sidor – finns nu online (via OpenCulture). Totalt fascinerande, detta modernismens sätt att dissekera och koka ner, att ta in vetenskap och humaniora i sättet att betrakta. Låt robotarna ta över arbetslivet så att vi alla kan ta en kurs på Bauhaus i stället, säger jag.
Blev George Orwell mördad? Av sin gamle Etonlärare? En rasande bra, vansinnigt spekulativ artikel (i TLS, av alla ställen) av den alltid läsvärde John Sutherland. Det går tillbaka på den till synes aldrig avslutade historien om The Cambridge Spies, här hopkopplad med Orwells notoriska lista över opålitliga kommunistelement i Storbritannien strax efter kriget. En sån där historia som borde vara sann. (Bara fotot på Andrew Gow, alltså…)
