Lord Lucan har äntligen dödförklarats, efter att sonen och arvtagaren George Bingham gått till High Court. Det är en historia som beledsagat alla mina år i Storbritannien, som en efterhängsen och lite korkad valp. Ryktena om att han fortfarande var vid liv blev en krok för komiker att hänga upp sina gags på. Nån gång om året skrev tidningarna – vanligtvis Daily Express – om att han siktats som hippie på Goa, eller bartender i Marbella, eller spårvagnschaufför i Göteborg. Troligast dränkte han sig i Kanalen strax efter mordet 1974. Men man vill ju gärna tro det ihärdiga ryktet att han sköt sig och att kroppen blev mat åt tigrarna på John Aspinall’s privata zoo. Det skulle inneburit en grad av magnifik meningslöshet som präglade just den klass och det sociala stratum Lucan tillhörde, det så kallade ‘Clermont Set’: salongsnazistisk aristokrati med låga IQ-värden och alldeles för mycket pengar. Det hör till det här landets positiva sidor att figurer som Lucan blev praktiskt taget omöjliga efter 1974, eller i alla fall att de hade förstånd nog att hålla sig kvar innanför de sammetsklädda dörrarna och inte göra något större väsen av sig i offentligheten.