Begrunda. Michael Gove och BoJo frontar uppstädningskampanjen för att hylla Her Maj inför 90-årsdagen. Notera “Keep Calm…”-designen, en austerity nostalgia-trend som suveränt dissekeras i Owen Hatherleys nya bok The Ministry of Nostalgia. Dessutom ska Cross Rail döpas till ‘Elizabeth Line’, alltså efter någon som aldrig säger aldrig åker allmänna färdmedel.

Detta ur Ken Russell’s fotosamling, en teddygirl från 1955. Jag tror detta är en av anledningarna varför jag bor här.

“Gunnar är bäst i svenska medier på bevakning av brittisk politik (no holds barred, som det brukar heta)” – Torsten Kälvemark, Tidens tecken.

“And never forget!” – Gunnar Pettersson, Pressylta Redux.

Kommer “Borexit” att göra någon skillnad i EU-omröstningen? Det är inte omöjligt. En undersökning har visat att Johnson står som nr 2 på listan (efter Cameron) över politiker som folk säger sig “lita på” i debatten om EU. Detta alltså om en man som får vindflöjel att se konsistent ut i den frågan…

Ja-sidan kommer förhoppningsvis att rikta in sig på den inkonsistensen, för citat från honom finns i massor. Liksom på hans totalt skrupelfria phoneyness, väl beskriven av Nick Cohen (i den tidning Johnson brukade vara chefredaktör för).

Där han kan få ett inflytande är att hans “personlighet” stämmer överens med en psykologisk strategi nej-sidan kan använda sig av: att Brexit inte alls är a leap in the dark, som ja-sidan påstår, utan ett hjärtklappande rebelliskt och patriotiskt en-gång-för-alla ställningstagande, där å andra sidan ett ja bara är en trist röst för det skamfilade status quo, för more of the same…

Med en tredjedel för Brexit, en tredjedel emot och en tredjedel vet-ej är det allt att spela för, som det heter. Varje röst räknas, i motsats till parlamentsvalen där ett fåtal människor i de marginella valkretsarna bestämmer vad vi får för regering. En sak måste dock hända, och det snart: att ja-sidan får bort debatten från frågan om Konservativa partiets framtid. Det är mycket viktigare än så.

Önskar bara jag fick rösta…

Helt, helt underbar! Den är i klass med en i Playboy från sjuttiotalet, när två turturduvor sitter på en gren och den ena säger till den andra, “I do love you, but to be perfectly honest I could have loved any turtledove”.

Här kan man läsa The G:s sammanfattning av vad Cameron ville ha och vad han fick. Nån sa i Daily Mail, förstås, att han lovade en halv limpa och kom tillbaka med smulor. Jag undrar i själva verket hur mycket inflytande den här överenskommelsen kommer att ha på hur folk röstar i juni. Jag tror man mer eller mindre redan bestämt sig, och att det blir en knapp majoritet för att stanna kvar. Klart är emellertid att den i partiet inflytelserike Michael Gove kommer att kampanja för Brexit, möjligtvis också Boris Johnson, men i det senare fallet handlar det ju inte om EU utan om Boris Johnson.

PS: Jodå, det blir Borexit… Shameless.

Jag anade det värsta med den här regeringen, men detta tar verkligen kexet. Man ska nu förbjuda public bodies (alla institutioner som uppbär allmäna medel) och studentorganisationer att av princip sluta investera (divest) i, eller köpa från, bolag som är inblandade i vapenhandel, fossilbränsle, tobaksprodukter, och Israels illegala ockupation av Västbanken.

Man får så klart tycka vad man vill om sådana divestments och bojkotter. Jag håller för det mesta med dem. Men inte bara är ju detta så antidemokratiskt det vill bli. Konservativa Partiet tänker nu lagstifta mot en av kapitalismens grundsatser: efterfrågan och tillgång. Konsumentvalet har satts ur spel. Det här är att ta bort något av de sista resterna av etik ur den uråldriga processen köpa/sälja.

Vi lever i märkliga, amoraliska tider.

Så har alla profetiorna slagit in (“slagit in”?)… Independent kommer efter trettio år att upphöra som papperstidning. Sista numret 26 mars, sista söndagstidningen 20 mars. Visst är det ett litet sorgsamt ögonblick, särskilt för oss som är över trettiofem och har växt upp med morgontidningens prassel vid kaffet. För Indy blir ju bara den första i raden. Som Brian Cathcart påpekar, om man tar de senaste decenniernas lösnummersiffror, över hela spektrat, och drar in dem i framtiden så står samtliga tidingar på noll om tjugofem år. Har vi ens några papperstidningar kvar om tio år?

Fackföreningarna här över står inför Konservativa Partiets attacker på många rättigheter man kämpat för i decennier. Dags att ställa sig upp! Ähm, eller ja, skriva under på ett upprop. Och skriva en liten sak för sakens skull:

You belong to a union for much the same reason you tie your bootlaces: otherwise you trip up. And you belong to the union that deals directly with the work you do. In my time I’ve been a member of the Swedish Metal Workers Union, because I worked at the Volvo car factory for a year in the 70’s. I was part of Swedish Equity for a while, when I wrote and acted in plays. After 43 years in Britain, I’m now a member of the NUJ because I write mostly in English, it’s my root language; because the state of British journalism concerns me greatly; because our rights and conditions are being undermined almost daily; and finally because I can think of no better organisation to protect the freedom of the press, and freedom of speech generally. – Gunnar Pettersson

Så nu vet ni det. Också. Up the workers!

Måste bara registrera min bestörtning, varken mer eller mindre, över FN-rådets utslag i Assangeaffären. Inte bara en total felspark, och kontrafaktiska resonemang, utan en skymf mot alla de som tidigare, och helt riktigt, funnits arbitrarily detained av samma råd. Joshua Rozenberg i The G förklarar bra. Som många (kvinnliga) skribenter skrivit så går det inte att komma undan slutsatsen att FN (även om det inte är ett bindande beslut) nu gått i god för att en man kan komma undan med sexuellt ofredande mot kvinnor bara man putsar sin helgongloria ordentligt. Bedrövligt.

Lord Lucan har äntligen dödförklarats, efter att sonen och arvtagaren George Bingham gått till High Court. Det är en historia som beledsagat alla mina år i Storbritannien, som en efterhängsen och lite korkad valp. Ryktena om att han fortfarande var vid liv blev en krok för komiker att hänga upp sina gags på. Nån gång om året skrev tidningarna – vanligtvis Daily Express – om att han siktats som hippie på Goa, eller bartender i Marbella, eller spårvagnschaufför i Göteborg. Troligast dränkte han sig i Kanalen strax efter mordet 1974. Men man vill ju gärna tro det ihärdiga ryktet att han sköt sig och att kroppen blev mat åt tigrarna på John Aspinall’s privata zoo. Det skulle inneburit en grad av magnifik meningslöshet som präglade just den klass och det sociala stratum Lucan tillhörde, det så kallade ‘Clermont Set’: salongsnazistisk aristokrati med låga IQ-värden och alldeles för mycket pengar. Det hör till det här landets positiva sidor att figurer som Lucan blev praktiskt taget omöjliga efter 1974, eller i alla fall att de hade förstånd nog att hålla sig kvar innanför de sammetsklädda dörrarna och inte göra något större väsen av sig i offentligheten.