Ibland unnas även vi ickereligiösa våra epifanier. Efter en lätt-till-ihärdigt regnande, fruktansvärt irriterande dag på Broadway Market, med en läckande presenning, bröt plötsligt solen igenom klockan fyra, precis lagom till att vi skulle börja packa ihop. En och en halv timma senare, installerad med en Sagres på Lord Clyde, var det dags för Chelseas bortamatch mot Stoke. De hade 66% av bollen och förlorade 1-0. 🙂

Diego Costa, som bara ett exempel, är nu bara ett energibortfall. Han är ju egentligen en väldigt typisk slags hockeyspelare: den storväxte (nåja) busen man hyr in som man får offra några power plays emot i utbyte mot att han levererar värdefulla assists, och ibland till och med mål. Costa är nu bara buse, och leverar ingenting, och man ser hur lagkamraterna börjat tappa tålamodet med honom.

För övrigt. Min frånvaro beror på ännu ett veckolångt Göteborgsbesök, med svajig internet. Min gamla mammas situation har förändrats sedan i somras, och det kräver min uppmärksamhet. En dag ska jag skriva om hur imponerad jag är av den svenska äldrevården, och svensk välfärd överhuvudtaget, trots alla de problem jag förstås är medveten om. Och hur man inte får låta utlänningar som Sverigedemokraterna, och andra, ta detta ifrån oss.

Särskilt när man ser hur det ser ut häröver.