Väl hemkommen har jag ägnat större delen av helgen åt att sträckläsa Gunnar Walls nya bok ‘Konspiration Olof Palme‘ (Semic). Eftersom jag kommer att berömma den så är det lika bra att jag från början deklarerar att jag känt Gunnar under ett flertal år, att vi samtalat en del under arbetets gång, och att jag själv är med på ett hörn (med en liten historia som ni freeloaders faktiskt får köpa boken för att läsa…)

Det här är Gunnars tredje (ev. fjärde) bok om Palmemordet, efter ‘Mörkläggningen‘ från 1997 (två band) och ‘Mordgåtan Olof Palme‘ från 2010. Det är ju inte för mycket sagt att Gunnar Wall med åren blivit Palmemordets go-to guy, en given kommunikationskanal för både uppgiftslämnare och media, och en sådan position vinner man inte utan grundmurad sakkunskap, integritet och trovärdighet. Allt detta finns till beskådan i den nya boken.

Den har två huvudsakliga förtjänster, syns det mig, den ena grovt uttryckt journalistisk, den andra historisk.

Det första är att den ger en detaljerad tour d’horizon över vad vi nu, inför trettioårsdagen i februari, vet om mordet. Här finns en mängd intressanta detaljer att ta till sig, både gammalt och nytt. Den tragikomedi som var de två huvudspåren Christer Pettersson och PKK. En inkompetens inom mordutredningen som var så extrem att den nu faktiskt framstår som helt och hållet avsiktlig. Och det kanske räcker med att säga “Ebbe Carlsson”…

Gunnar har också en hel rad nya uppgifter att komma med, och en del har kvällspressen redan skrivit om. Ulf Dahlstens bekräftelse av att walkie-talkie-operationer var välkända redan tidigt. Åkeriägaren Axel Johanssons berättelse om hur figuren “Rikard” försökte rekrytera honom som mördare, och de fragmentariska men viktiga insikter det gav till Stay Behind-nätverket.

Framför allt historien om hur Eva Rausing sommaren 2011 tog kontakt med Gunnar för att namnge en framstående svensk affärsman som ska ha varit en av de som organiserade mordet. Eva Rausings öde är väkänt och ska inte repeteras här, men det är i sitt sammanhang en chockerande historia. Gunnar Wall känner sig juridiskt förhindrad att namnge den svenske affärsmannen i boken, och det är nog klokt. Den som vill kan nog googla fram det ändå.

Ett par noteringar om den “journalistiska” sidan. Ett flertal diskrepanser som finns mellan ögonvittnena på Sveavägen har gjort att Gunnar sedan långt tillbaka lagt fram det s.k. mötesscenariot som en distinkt möjlighet, dvs. att Palme stämt träff med någon just vid det här avsnittet av Sveavägen för ett konfidentiellt samtal, eventuellt om Harvardaffären, och på det viset “lurades i fällan”. Jag har alltid varit agnostisk i den frågan, men är avsevärt mindre agnostisk nu när jag sett antalet uppgifter – oerhört detaljerat redogjorda – som pekar på att ett kort samtal ägde rum mellan de tre: Lisbeth, Olof och mördaren.

Det andra är att Gunnar på goda grunder drar fram Stay Behindnätverket som den troliga organisatoriska bakgrunden till mordet. Det är visserligen ett problem att vi fortfarade vet förhållandevis lite om nätverkets sammansättning, men det är liksom ett a priori-problem: hade vi vetat mer hade vi kommit sanningen närmare. Det är också här man kan börja lyfta fram de mer historiska aspekterna. Boken handlar i grund och botten om att “den politiska konspirationen” idag är det enda spåret som inte kunnat raderas ut av all den kritiska granskning som seriösa journalister ägnat sig åt, Gunnar Wall inkluderat.

Och inte bara är den politiska konspirationen det enda kvarvarande spåret, den är dessutom det första av alla. Bokens inledande kapitel hör till de mest fascinerande, när Gunnar går igenom hur totalt dominerande just den tanken var, i synnerhet bland den politiska klassen. Det var väl inte förrän man håvade in Victor Gunnarsson för att få sinnesro under begravningen som tanken på en ensam galning först dök upp. Det här med att balansera ens spekulationer i relation till offrets politiska betydelse är för övrigt något jag tog upp för inte så länge sedan i samband med mordet på Boris Nemtsov:

En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.

I ett lika fascinerande avsnitt drar Gunnar fram frågan hur det kom sig att man så uppenbart övergav den politiska dimensionen och undvek “öppna vissa dörrar, vända på vissa stenar”, som Thomas Kanger uttryckte det. Den politiska organiseringen bakom mordet framstod som praktiskt taget självklar för de flesta under timmarna och dagarna som följde. Det berodde till viss del på att de krafter som låg bakom mordet medvetet fick det att se ut på det viset, det skulle inte råda något tvivel om vilka dessa krafter var: dussintals walkie-talkiemän fick gärna springa omkring och bli sedda av vittnen; poliser fick gärna klanta till det hur mycket de ville; champagnen fick gärna flöda på krogarna i Gamla Stan.

Eller med andra ord: what you see is what you get. Det var, för att använda Ola Tunanders termer, det vita korset som skickade en signal till den röda rosen: ni vet mycket väl vad och vilka som ligger bakom statsministermordet, men ni kan ingenting göra åt det därför att “om sanningen någonsin kommer fram kommer Sverige att skakas i sina grundvalar” som en fackföreningsman (enligt Olle Alsén) uttryckte det någon dag efteråt. Enter Hans Holmér stage right.

Det finns många andra aspekter av boken att ta upp (om socialdemokratin och mordet, om parallellerna med Dag Hammarskjöld, osv) men förhoppningsvis kommer debatten om den att bli så pass grundlig och livlig att jag kan återkomma till dem senare. Å andra sidan är ju Sverige Sverige, och uteblivna debatter är kanske det svenskaste av allt.