Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

‘Konspiration Olof Palme’

Categories: Svenskt allmänt
Monday, Oct 5, 2015

Väl hemkommen har jag ägnat större delen av helgen åt att sträckläsa Gunnar Walls nya bok ‘Konspiration Olof Palme‘ (Semic). Eftersom jag kommer att berömma den så är det lika bra att jag från början deklarerar att jag känt Gunnar under ett flertal år, att vi samtalat en del under arbetets gång, och att jag själv är med på ett hörn (med en liten historia som ni freeloaders faktiskt får köpa boken för att läsa…)

Det här är Gunnars tredje (ev. fjärde) bok om Palmemordet, efter ‘Mörkläggningen‘ från 1997 (två band) och ‘Mordgåtan Olof Palme‘ från 2010. Det är ju inte för mycket sagt att Gunnar Wall med åren blivit Palmemordets go-to guy, en given kommunikationskanal för både uppgiftslämnare och media, och en sådan position vinner man inte utan grundmurad sakkunskap, integritet och trovärdighet. Allt detta finns till beskådan i den nya boken.

Den har två huvudsakliga förtjänster, syns det mig, den ena grovt uttryckt journalistisk, den andra historisk.

Det första är att den ger en detaljerad tour d’horizon över vad vi nu, inför trettioårsdagen i februari, vet om mordet. Här finns en mängd intressanta detaljer att ta till sig, både gammalt och nytt. Den tragikomedi som var de två huvudspåren Christer Pettersson och PKK. En inkompetens inom mordutredningen som var så extrem att den nu faktiskt framstår som helt och hållet avsiktlig. Och det kanske räcker med att säga “Ebbe Carlsson”…

Gunnar har också en hel rad nya uppgifter att komma med, och en del har kvällspressen redan skrivit om. Ulf Dahlstens bekräftelse av att walkie-talkie-operationer var välkända redan tidigt. Åkeriägaren Axel Johanssons berättelse om hur figuren “Rikard” försökte rekrytera honom som mördare, och de fragmentariska men viktiga insikter det gav till Stay Behind-nätverket.

Framför allt historien om hur Eva Rausing sommaren 2011 tog kontakt med Gunnar för att namnge en framstående svensk affärsman som ska ha varit en av de som organiserade mordet. Eva Rausings öde är väkänt och ska inte repeteras här, men det är i sitt sammanhang en chockerande historia. Gunnar Wall känner sig juridiskt förhindrad att namnge den svenske affärsmannen i boken, och det är nog klokt. Den som vill kan nog googla fram det ändå.

Ett par noteringar om den “journalistiska” sidan. Ett flertal diskrepanser som finns mellan ögonvittnena på Sveavägen har gjort att Gunnar sedan långt tillbaka lagt fram det s.k. mötesscenariot som en distinkt möjlighet, dvs. att Palme stämt träff med någon just vid det här avsnittet av Sveavägen för ett konfidentiellt samtal, eventuellt om Harvardaffären, och på det viset “lurades i fällan”. Jag har alltid varit agnostisk i den frågan, men är avsevärt mindre agnostisk nu när jag sett antalet uppgifter – oerhört detaljerat redogjorda – som pekar på att ett kort samtal ägde rum mellan de tre: Lisbeth, Olof och mördaren.

Det andra är att Gunnar på goda grunder drar fram Stay Behindnätverket som den troliga organisatoriska bakgrunden till mordet. Det är visserligen ett problem att vi fortfarade vet förhållandevis lite om nätverkets sammansättning, men det är liksom ett a priori-problem: hade vi vetat mer hade vi kommit sanningen närmare. Det är också här man kan börja lyfta fram de mer historiska aspekterna. Boken handlar i grund och botten om att “den politiska konspirationen” idag är det enda spåret som inte kunnat raderas ut av all den kritiska granskning som seriösa journalister ägnat sig åt, Gunnar Wall inkluderat.

Och inte bara är den politiska konspirationen det enda kvarvarande spåret, den är dessutom det första av alla. Bokens inledande kapitel hör till de mest fascinerande, när Gunnar går igenom hur totalt dominerande just den tanken var, i synnerhet bland den politiska klassen. Det var väl inte förrän man håvade in Victor Gunnarsson för att få sinnesro under begravningen som tanken på en ensam galning först dök upp. Det här med att balansera ens spekulationer i relation till offrets politiska betydelse är för övrigt något jag tog upp för inte så länge sedan i samband med mordet på Boris Nemtsov:

En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.

I ett lika fascinerande avsnitt drar Gunnar fram frågan hur det kom sig att man så uppenbart övergav den politiska dimensionen och undvek “öppna vissa dörrar, vända på vissa stenar”, som Thomas Kanger uttryckte det. Den politiska organiseringen bakom mordet framstod som praktiskt taget självklar för de flesta under timmarna och dagarna som följde. Det berodde till viss del på att de krafter som låg bakom mordet medvetet fick det att se ut på det viset, det skulle inte råda något tvivel om vilka dessa krafter var: dussintals walkie-talkiemän fick gärna springa omkring och bli sedda av vittnen; poliser fick gärna klanta till det hur mycket de ville; champagnen fick gärna flöda på krogarna i Gamla Stan.

Eller med andra ord: what you see is what you get. Det var, för att använda Ola Tunanders termer, det vita korset som skickade en signal till den röda rosen: ni vet mycket väl vad och vilka som ligger bakom statsministermordet, men ni kan ingenting göra åt det därför att “om sanningen någonsin kommer fram kommer Sverige att skakas i sina grundvalar” som en fackföreningsman (enligt Olle Alsén) uttryckte det någon dag efteråt. Enter Hans Holmér stage right.

Det finns många andra aspekter av boken att ta upp (om socialdemokratin och mordet, om parallellerna med Dag Hammarskjöld, osv) men förhoppningsvis kommer debatten om den att bli så pass grundlig och livlig att jag kan återkomma till dem senare. Å andra sidan är ju Sverige Sverige, och uteblivna debatter är kanske det svenskaste av allt.

34 Responses to “‘Konspiration Olof Palme’”

  1. Mycket spännande…Parallellerna med hur mordet på John F Kennedy hanterades är ju tydliga: en kontroversiell och karismatisk politiker mördas, utredningen (dvs Warrenkommisionen) är ur polisteknisk synvinkel sjukt inkompetent, efter den första förvirringen siktar man i stort sett på att visa att det handlade om en ensam galning med ett skjutvapen (jo, Holmérs PKK-spår fanns ju, men det ter sig ju i längden mer som en diversionsmanöver)

    Och viktigt: polisen undviker helt att ens utreda någon slags hotbild som kunde grundas på de inrikespolitiska motsättningar som fanns kring den färgstarke statsmannen. Stockholmspolisen gjorde inte ens någon analys av vilka i det “vita svenska samhället” som kunde tänkas ha något emot Palme, trots att alla visste att mannen var mer än vanligt kontroversiell; frågan är om ens Säpo gjorde någon sådan analys? Ändå måste ju Säpo ha känt till både virrpannorna som spred rykten och någonting om stay-behind-rörelsen. Själv hörde jag första gången om stay-behind-killarna i ett radioprogram någon gång sent 80-tal, det handlade om ett tidigare stadium under 50-talet där de kallade sig Sveaborg, men Säpo och MUST måste ju ha vetat mera, och även kring deras nyare förgeningar.

  2. Och i USA var man ju officiellt nästan lika ovilliga att öppet diskutera någon slags inrikespolitiska grunder eller “home ground baselines” för mordet på Kennedy – det överlämnade man med varm hand till alla privatspanare. Efter femtio år är det mordet lika mystiskt och fascinerande som någonsin.

    Skrev f ö den senare delen av förra kopmmentaren innan jag hunnit läsa ditt inlägg ända till slut – ber om ursäkt, man gör så ibland…men flykten från det uppenbara är ju någonting som är nästan komiskt tydligt när man ser på hanteringen av Palmemordet.

  3. Jag rekommenderar verkligen att du (och andra) läser boken, Magnus, just för att Gunnar W ingående diskuterar just detta med motivbilden och vilken rättslig/polisiär roll den har i både “vanliga” mord och mer spektakulära sådana.

  4. Mycket intressanta saker! Men jag måste fråga om dina sista formuleringar om signalen från vita korset till röda rosen: Varför skulle det ha legat i socialdemokratins intresse att detta inte kom ut? Det är ju en sak att det kan ha varit svårt att bevisa, vilket hade kunnat få arbetarrörelsen att se löjlig ut, men borde man ändå inte ha försökt få de spåren utredda? Följden skulle väl ha blivit en massiv legitimitetsförlust för svensk borgerlighet.

  5. Det där kräver nästan ett essälångt svar, Erik… Men kortfattat. Vad Tunander menar med “vita korset och röda rosen” är inte strikt talat socialdemokrati v. borgerlighet, utan syftar snarare på den dubbelelit vi haft i Sverige sedan 30-åriga kriget. Detta grovt uttryckt: å ena sidan rosen, den statsbärande, politiska apparaten som tenderar att vara storpolitiskt neutral + internationalism, där då socialdemokratin och dess politiska satelliter dominerat under 1900-talet: å andra sidan korset, den militär-industriella eliten som i många stycken stått i motsatsställning till rosen, mycket därför att den storpolitiskt tenderar mot väst, + nationalism. Under sextonhundratalet kan man (återigen grovt) se motsättningen mellan kungen och adeln, i modernare tider mellan t.ex. Palme och militären/storfinansen.

    Det fanns en hel del skäl varför det inte skulle ligga i socdem:s intresse att sanningen kom ut, som både Gunnar W och andra redogjort för. Stay Behind-nätverket bestod sannerligen inte bara av “nationellt sinnade” utan samlade, i alla sina olika grupperingar, folk från hela det politiska spektrat. Kom ihåg att den svenska socialdemokratin under efterkrigshistorien trots allt varit intimt uppbunden med vad som lite löst kallas den hemliga staten. Så “sanningen” skulle, vid pass 1986-87, inte bara lett till en legitimitetsförlust enbart för borgerligheten utan hela det jämviktssystem som överlevt sedan i alla fall Saltsjöbaden. För det moderna Sverige, kort sagt.

    Jag skrev f.ö. lite mer om detta i min ganska långa text om “Mysteriet vid Lützen” för några år sedan:http://www.pressyltaredux.com/2011/11/pressylta-reprisidux-mysteriet-vid-lutzen/

  6. […] har han på sin blogg Pressylta Redux presenterat en del slutsatser efter en läsning av Konspiration Olof […]

  7. Jag skulle vilja leka djävulens advokat ett ögonblick. Om vi antar att mäktiga politiska, militära eller kommersiella grupper var irriterade på Palmes politik – är ett mord verkligen den bästa/den mest rationella lösningen, ur deras egen synvinkel?

    Ett mord sätter hela landet i gungning och konsekvenserna för den grupp som beställt mordet kan vara svåra att förutse. Kommer den nya situation som uppstår efter mordet verkligen att gynna deras intressen? Allt man kan förutse är att statsministern får en tillfällig efterträdare, därefter utlyses nyval. Vet man inte vem efterträdaren kommer att bli laborerar man med okända scenarier – jag skulle hellre arbeta med kända motståndare än med ett totalt okänt scenario. Tänk om Palmes efterträdare fortsätter samma politik? Om det politiska läge som uppstår efter mordet gör att opinionen svänger åt ett håll som missgynnar mina intressen?

    Vill en mäktig grupp påverka regeringens politik vore det väl mer praktiskt med lobbyism – eller med någon lämpligt läckt skandal? Några lik i garderoben går väl alltid att hitta. Följderna av en riktad/kontrollerad läcka borde vara lättare att förutse än konsekvenserna av ett statsministermord.

  8. Bra fråga, Håkan, men jag tror att verkligheten redan besvarat den. “Lik i garderoben” letade man ju efter i många år (“sinnesjukdomen” och allt det där) men utan att hitta något. Att den nya situationen skulle gynna deras intressen var nästan självklart (här är parallellen med Hammaskjöld intressant) eftersom det rådde starka motsättningar mellan Palme personligen och hans partikamrater i regeringen. Som figurer inom militären brukade säga: “Det är Palme som är opålitlig, inte regeringen”. It was strictly personal Det fanns t.ex. ingen som skulle bära Palmes engagemang för ett kärnvapenfitt Norden vidare, det visste man. Till slut ska man hålla i minnet att mordet sannolikt inte var resultatet av ett gemensamt “styrelsebeslut” på högsta nivå, liksom. Stay Behind är (var?) högst fragmentiserat, både personellt och politiskt. Och om man tar ett kliv tillbaka och ser på den politiska situationen i Sverige idag: går det helt att förneka att många de mer eller mindre klara målsättningar man hade med mordet inte uppfyllts…?

  9. Jag har ingen egen pet theory, jag försöker bara föreställa mig hur jag skulle resonera om jag tillhörde någon av de grupper som pekats ut (affärsintressen, underrättelsetjänster, etc.). Skulle ett mord ge mig vad jag ville ha? Kanske, om det var bråttom att stoppa ett visst beslut.

    “går det helt att förneka att många de mer eller mindre klara målsättningar man hade med mordet inte uppfyllts…?”

    Jag är inte säker på vad du menar här, men – djävulens advokat igen! – tänk om de hade uppfyllts även med Palme? Så mycket av det jag tror att du syftar på låg i tidsandan, liknande förändringar skedde i många länder i Västeuropa; Sverige är inte frikopplat från vad som pågår omkring oss. Ett Sverige där Palme hade överlevt hade kanske sett ut i stort sett som idag.

  10. Brådskade gjorde det i allra högsta grad, i alla fall ur en synvinkel och det var Palmes inplanerade Moskvarresa i april 86, när han skulle diskutera kärnvapenfria zoner både i Europa och Norden med Gorbatjov, vilket i somliga militärers ögon, både i Sverige och utomlands, skulle blottlagt Nato:s hela norra flank. Det brann verkligen i knutarna, i det avseendet.

    Nej, det har du rätt i, det där med uppfyllda målsättningar är en kontrafaktiskt resonemang som inte håller särskilt väl. Men tanken dyker onekligen upp, i alla fall hos mig.

    Sedan tycker jag att det här med att ha “pet theories”, den tiden är liksom förbi numera, det är det som Gunnar W:s bok gör väldigt klart. “Den politiska konspriationen” – vilka inrikes- och utrikespolitiska förgreningar den nu hade – är den teori som är the last one standing och så länge man inte kommer upp med något annat lika trovärdigt och hållbart så får man förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Men jag ser inte vad det skulle vara i så fall.

  11. Nu är jag ju särkerhetspolitiskt helt okunnig, men vilket inflytande skulle Sverige/Palme ha över Natos kärnvapen?

    Det enda jag har svårt att tro är att Christer P. skulle ha knallat runt på stan med en revolver (som Leif GW har beskrivit som stor som en mindre griskulting) i bakfickan och skjutit Palme av en slump.

  12. En kärnvapenfri zon i Norden, som hade avsevärt stöd här och var, skulle inneburit att Danmark och Norge de facto lämnat Nato. Hur realistisk och genomförbar Palmes kampanj var kan man förstås bara spekulera om, men det är ingen tvekan om att både ryssarna och hans fiender (nationellt och internationellt) tog den på allra största allvar vid den här tiden.

  13. Gunnar,

    Du skriver: ” Det var väl inte förrän man håvade in Victor Gunnarsson för att få sinnesro under begravningen som tanken på en ensam galning först dök upp. ”

    Två poliser, Ulf Norlin och Börje Wingren (den senare skulle fö senare bli så övertygad om VGs skuld att han skrev en bok om saken, berättade i tidningen Vi 1996 att Hans Holmér vid 16-tiden (sic!) på morddagen dök upp på våldsroteln för att informera om ett hot från en österrikare. Den sistnämnda greps också dagen efter, men släpptes per omgående. Han hade ett utmärkt alibi; han hade nämligen pratat med några poliser när OP sköts.

  14. Det kände jag inte till, intressant… Och att det var just Holmér, som, om han dök upp på våldsroteln den dagen, knappast befann sig i Dalarna för Vasaloppet…

  15. Hade Grönland utan vidare ingått i en kärnvapenfri zon i Norden? Norra Grönland med Thule-basen är ju ett mycket viktigt early-warning-område, och då för tiden var det väl den första verkliga försvarslinjen mot eventuella ryska kryssningsrobotar eller flygplan som kunde komma in över Norra ishavet (och det kunde också ha blivit en del av Reagans s k Star-Wars-program).

  16. Det känner jag faktiskt inte till, Magnus, men intressant fråga.

  17. En sista grej, sen ska jag ge mig! Hela konceptet “en kärnvapenfri zon i Norden” förstår jag inte. Missiler når Sovjet från USA på några minuter; ingen behöver lagra några kärnvapen här. Varför kunde inte Nato bara rycka på axlarna och säga “okej” till förslaget? (Däremot fanns sovjetiska kärnvapen på nära håll i Baltikum.)

    “It was strictly personal”

    Min vridna humor gör att jag föreställer mig att mördaren säger: “It’s not about your politics, it’s strictly personal, dude.”

  18. Jag tror rent tekniskt att du kan ha rätt, jag är inte så insatt, men det finns ju både strategiska och taktiska kärnvapen, lång- och kortdistans, osv. Hur som helst, det symbolpolitiska i en nordisk kärnvapenfri zon är också en allvarlig aspekt av det, som “signal till ryssarna” liksom…

  19. Tillägg: Det föll bort i mitt förra inlägg, men hoten skall ha varit riktade mot OP och Holmér själv.

    Angående den kärnvapenfria zonen i norden så har jag förstått det som att det primärt var en marin fråga. De kärnvapenbestyckade Sovjetiska ubåtarna var i stor utsträckning baserade i Murmansk, och ett norden utanför Nato skulle minska möjligheterna att kontrollera dem i händelse av ett storkrig.

  20. Rätten till överflygning med kärnvapenbestyckade Nato-flygplan över Norge, Sverige och Östersjön kan ju ha spelat en roll. Om Nato inte hade given tillgång till detta inför en storpolitisk kris så skulle det ha varit en svaghet (alla initierade vid den tiden visste att Sverige ändå skulle ge rätt till överflygning om det hettade till) och Norge sågs tydligen som ett basområde för bombflyganfall mot Polen. Men det kan väl knappast ha varit avgörande, ryssarnas möjligheter att beivra ett brott mot reglerna efter en nukleär duell i Europa hade ju varit synnerligen begränsade… 🙂

  21. Om minnet inte sviker tror jag en av poängerna är/var att det (officiellt) inte finns kärnvapen stationerade i Norge/Danmark under fredstid, men att man med ett kärnvapenfritt Norden heller inte skulle kunna placera dem där i krigstid. Det var det man upplevde som faran.

  22. Jag har svårt att tro att Lisbet Palme skulle ljuga om ett mötesscenario eller falskeligen anklaga Christer Pettersson för mordet, så jag utgår ifrån Inge Morelius bild av hur det gick till – en man går fram bakom dem och lägger sin vänstra arm på Olof Palmes vänstra axel innan det smäller – och jag utgår ifrån att Lisbet Palme såg Christer Pettersson eller någon som liknade honom.

    Två skäl till varför socialdemokraterna inte vill att sanningen ska komma fram tror jag är att de själva samverkade med de grupperingar som mördade Palme, inte samverkade till mordet men i andra angelägenheter, samt att konspirationens sammansättning omöjliggör den socialdemokratiska ideologin med fredliga reformer i samverkan med näringsliv och självständig utrikespolitik i samverkan med västvärlden.

  23. Det dar med “dussintals walkie-talkiemän fick gärna springa omkring och bli sedda av vittnen” ar ju iofs en klassisk konspirationsgroda — ingen har den blekaste aning om hur vanligt det var med folk som sag ut att prata i walkie talkies i Stockholm vid den dar tiden, sa det finns inget att jamfora med, ingen “base line” — varpa alla observationer automatiskt blir stod for konspirationen.

    (Walkie talkes och walkie talkes, forresten — fanns inte tidiga Cityman-telefoner i Sverige i borjan av 86, forresten? Nagon som vet hur utbyggt NMT450 natet var?)

  24. Nej, det är nog sant. Även om jag inte vet hur det stod till med den saken i Sverige då, hur vanligt det var alltså, så kan man väl åtminstone gå efter hur många vittnen som faktiskt reagerade på det, uppenbart för att det var just lite ovanligt. Kan tänka mig att “dussintals walkie-talkie-män” såg man kanske vid större begivenheter, som statsbesök o.a., liksom vid narkotikarazzior och liknande – fast i det senare fallet kanske mycket mer geografiskt koncentrerat än det var på mordnatten…

  25. De flesta påstådda walkie talkie observationerna kom efter att Polisen (Holmér) frågade efter eventuella sådana. Som man frågar får man svar. Hade Polisen efterfrågat något annat, så hade säkert fler hört av sig och påstått sig ha sett det, fast det inte hade haft något med mordet att göra eller varit felaktiga observationer av något annat. Till ex. Ölvebro kommenterade det senare.

    En del walkie- talkie observationer kanske kan förklaras med freestyles man hade på den tiden t ex vittnet Nicola F hade en sådan på sig på mordkvällen och han var inte så långt från mordplatsen när mordet skedde. http://www.itdemokrati.nu/page36d.html

    Andra påstådda walkie- talkie observationer kan förklaras med att det var poliser, säpo, vakter, militär eller annan säkerhetspersonal som var ute på uppdrag t ex knarkspaning m.m. som inte hade något med mordet att göra. Bara ett par st walkie- talkie tips/observationer kom in till polisen innan Holmér gick ut i media och frågade om detta. Runt och i själva mordplatsen dvs korsningen Sveavägen/Tunnelgatan/Dekorimahörnet fanns det väl knappt någon walkie- talkie observation? Det finns ingen som nämner det under rättegångarna mot CP 1989.

    Jag tror CP var mördaren (eller någon annan ensamagerande person) men övertygad kan ingen vara. Vi har inte fått fram 100% bevis på det och nu har det snart gått 30 år sedan mordet, så vi lär inte göra det heller naturligtvis. Eftersom det mesta som makarna Palme gjorde på mordkvällen var oplanerat- vilken bio de skulle till, vilken film och vilken tid var oplanerat länge. Promenaden hem var oplanerad- fanns flera olika alternativ när de stod utanför Grand och pratade med Mårten och hans dåvarande flickvän Ingrid t ex följa med dem på te, ta taxin hem, följa med livvakterna, tunnelbanan m.m. Att korsa Sveavägen bara ett par minuter innan skotten var också oplanerat pga att Lisbet ville kolla i skyltfönster på andra sidan (Sari) och det kunde inte mördaren veta i förväg m.m.

  26. Jag tycker nog observationernas provenans – alltså vad som gav folk impulsen att rapportera in dem – är mindre relevant än hur med verkligheten överensstämmande de är. Ponera att Holmér bett folk rapportera hur många hula-huladansare man sett ute på stan. Hade det då kommit in nåt dussin av varandra oberoende observationer så får man ju fråga sig om (a) alla har hallucinerat, eller (b) om t.ex. ett gäng medicinare haft en fest på temat ‘Hawaii’ i närheten just den kvällen. “Som man frågar får man svar” låter som en klokhet, men kan också vara nonsens. Det beror, som jag ser det, på hur specifik och relevant frågan är i just det sammanhanget.

    Visst kan de ha varit säpo, knarkspanare och så vidare, men det (möjligtvis) signifikativa är väl då att man efter trettio år ännu inte kunnat redogöra i någon som helst detalj för denna oskyldiga förklaring.

  27. Det beror kanske på hemligstämpling och att förundersökningen (officiellt i.a.f.) fortfarande är igång? Den blev aldrig preskriberad. Det har väl kommit fram att det förekommit knarkspaning m.m. på mordkvällen i det området, bland annat mot Cedergren.

  28. Återigen kan jag rekommendera Gunnar W:s bok, särskilt då kapitel 7, som är en grundlig genomgång av hela walkie-talkiesaken. Hemligstämpling rör det sig troligtvis inte om. Under många år försökte ju spaningsledningen bara förlöjliga eller ignorera eller schabbla bort de här uppgifterna, medan man på senare år tar dem på avsevärt större allvar – så till den milda grad att man gladeligen går med på att t.ex. vittnena “Sven och Berith” låter sig intervjuas av Gunnar för boken, i syfte att kanske locka fram fler vittnesmål. Det är ju ganska positivt att en ny generation utredare har tagit över på senare år.

  29. Nog fanns det personer med walkie talkies. I länken nedan finns några exempel från granskningskommissionens SOU och även ett ljudklipp med Robert Gustavsson där han beskriver vad som hände när han försökte få polisen intresserad av hans iakttagelser av bl.a. wt-män utan för Grand denna kväll:

    http://iesho.blogspot.se/2014/05/13-nagra-iakttagelser-om-walkie-talkies.html

  30. Menar att om t ex Säpo var ute på spaning på mordkvällen så är det väl inte omöjligt att det kunde varit hemligstämplat, ingå i förundersökningssekretessen? Annan säkerhetspersonal kan också ha skäl att inte höra av sig till utredningen t ex om man är oskyldig och inte har något med mordet att göra.

  31. Eller att Polis och Palmeåklagarna känner till walkie- talkie observationerna men inte kan offentliggöra detta pga sekretess.

  32. Tanken att Palme mötte och talade med mördaren förutsätter förstås att det samtalet kom till någon sorts ordnat slut, eller hur? Ty det är ju välbelagt att skotten träffade Olof Palme rakt bakifrån, och Lisbeth från sidan utmed ryggen, förmodligen eftersom hon gjorde en vändningsrörelse mot sin make just när det första skottet hade fallit. Och ingen har ju hävdat att Palme sköts medan han s a s försökte fly från platsen eller så.

    Förmodar att Wall tar upp det här i sin bok, det ser ut som en komplikation eftersom det fanns minst två vittnen som såg läget från sina bilar på Tunnelgatan några ögonblick före mordet och sedan direkt efter skotten – inget av dessa vittnen (Morelius och Delsborn) nämner att paret Palme skulle ha vänt sig om och gått bort från den tredje mannen som sedan skjuter.

  33. Eller: Delsborn satt väl i sin taxi på Sveavägen, men precis på väg in i korsningen med Tunnelgatan och med bra sikt mot mordplatsen.

  34. Jag tror inte makarna Palme pratade med mördaren innan skotten. Det borde Inge M ha sett i sådana fall och Anders B har inte heller sett något 40 sekunders möte. Inge M såg när mördaren ensam kom “släntrande” (som Inge M uttrycker det i förhör i december 1986) utanför reklampelaren mot Sveavägen till Dekorima, för att där invänta makarna Palme en kort stund. Dessutom gick det förbi ett flertal personer förbi Dekorima bara minuterna, minuten (Hellgren ca kl 23:20) innan mordet utan att se någon mördare stå vid Dekorima. Det borde de ha gjort om han hade stått där naturligtvis.

Gunnar Pettersson
Om mina böcker och annat Om min far och hans roman

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004