Corbyns femtionio procent av rösterna är mer än Blair fick i partiledarvalet 1994, om än under helt andra röstningsprocedurer. Han fick som väntat stort stöd bland “partisympatisörer”, som bara behövde betala £3 i medlemsavgift för att få en röst, en grupp som man befarade skulle inkludera ett sort antal mullvadar både från vänster och höger, men som verkar i det stora hela legitima röster. Det lite förvånande är att han fick ett relativt kraftigt stöd bland reguljära partimedlemmar, och lite mindre förvånande från fackföreningsfolk.

Framtiden får förstås utvisa en hel rad potentiella problem, såväl som icke-problem, med Corbyns ledarskap. Hur electable han kommer att bli i parlamentsvalet 2020 är det knappast någon mening med att spekulera om (även om många ändå gör det). Det är alltför många variabler med i spelet, inte minst (som jag nämnt förut) de konservativas fortsatta öden och äventyr i och med EU-omröstningen nästa år. Corbyns utrikes- och försvarspolitiska ställningstaganden kommer att bli oerhört viktiga: han har redan sagt nej till Syrien/ISIS-bombningar. Men sedan: EU? Nato? Ryssland? Trident?

Det är i alla fall ingen tvekan om att Corbyns framgång är av Syriza/Podemos-karaktär: ett djupt motstånd mot austerity-politiken, en vilja till en ny och ärligare slags politik (och politiker), inkluderat ett nytt sätt att tala om politik. Det är inte alls omöjligt att Corbyns målsättning kan bli verklighet: att skapa en massrörelse kring denna nya slags politik, och en gräsrotsmedverkan i formandet av politiken, inkluderat sociala media. På det här organisatoriska planet har han tur i att Tom Watson samtidigt blev vald till vice partiledare: en oerhört smart politisk operator, och dessutom förstås the scourge of Murdoch när det begav sig häromåret.

Intressanta tider, som sagt. Hur kommer Corbyn att agera gentemot det halvdussin Labour-MP:s som redan sagt nej till poster i skuggkabinettet, för att inte tala om alla medelklassröstare ute i landet som verkade ha gett upp hoppet om Labour? Hur många Ukip-röstare får han med sig (ett avsevärt antal, enligt en del mätningar) och hurdant blir Labours förhållande till SNP? Det här blir ett ämne att återkomma till.

Så i morgon kväll gäller det: blir vänsterkandidaten Jeremy Corbyn Labours nästa partiledare? Det ser så ut. Idag nominerades Sadiq Khan till Labours kandidat till borgmästarvalet nästa vår. Blairiten Tessa Jowell ledde hela vägen, men Khans nominering ses nu som en bekräftelse på partiets kraftiga vänstergir efter valet.

En av de saker jag själv gillar med Khan är att han ställer sig positiv till hyreskontroller, typ Berlin, och ökat kommunalt bostadsbyggande i London, för att stoppa den sociala rensning av innerstaden som nu pågår. Boendet har faktiskt blivit en politisk ödesfråga, och inte undra på det. Vi kan inte alla starta mikrobryggerier och bo i vindsvåningar.

Tidigare om Corbyn här och här.

“Den svåra sanningen flyktingarna måste acceptera är att ‘det inte finns något Norge’, inte ens i Norge,” skriver Slavoj Žižek i LRB:s nästa nummer.

The G tipsar om konstutställningar under hösten. Några är givna för mig. “Bridget Riley: Learning from Seurat” (Courtauld 17 sept – 24 jan) låter rätt spännande: jag gillar den förra, vet inte mycket om den senare. En retrospektiv/översikt av Ai Weiwei (Royal Academy 19 sept – 13 dec) lägger jag i reservfacket till vidare: kanske orkar jag inte folkmassorna. Obligatorisk är dock Cy Twombly (Gagosian 10 okt – 12 dec) där det kommer att visas tidigare osedda bilder ur Bacchusserien (gammal post om CT). Likaså Goyas porträtt på National Gallery (7 okt – 10 jan). Frank Auerbach på Tate Britain (9 okt – 13 mars; deras websajt ligger nere) blir nog också en tryckare, men skulle gärna vilja låta mig övertygas av FA en gång för alla.

Clerkenwell är ett av mina favoritområden i London. Kyrkan står mitt i byn: St James Parish Church på Clerkenwell Green. Det var just här Fagin och Lurifaxen lärde Oliver att bli ficktjuv. Eftersom det ligger strax utanför City of London har det alltid varit hemvist för fritänkare och radikaler. Urmakare, tryckerier och revolutionärer. Här börjar alla 1:amajdemonstrationer. Här drev Lenin Iskra tills han (av skatteplaneringshänsyn, antagligen) flyttade den till Geneve. Här hittar man nämligen de stora platserna för folk att samlas på, inte bara Greenen, utan också det beryktade Spa Fields. Mitt i alltihop ligger Smithfields Market, med sin odör av döda djur och goda stekar. Nere i Clerkenwells sydöstra hörne finns dessutom en annan favoritplats, Bunhill Fields, som jag skrivit om förut. Det här är för mig Londons centrum, om än inte i geografiskt mening (det är Charing Cross). Men i alla andra meningar.

Om inte annat så är det ju ett underbart tillskott till vår samling av underbara titlar: “Thelonius Monk on the Moment He Became Aware of the Police“…

Jag är på slutspurten på grovversionen av tredje kapitlet, om det politiska London, och finner att jag allt som oftast har anledning att citera – eller snarast redigera – en del av mina bloggtexter, nu senast om Sidney Street. Men, som sagt, pratar man med sig själv så får man ju i alla fall vettiga svar. Kapitlet ska för övrigt avslutas med en porträttintervju med en intressant ung aktivist i Peckham, Tom Gann, som på sin blogg just skrivit första delen av en analys av Jeremy Corbyn, vår framtida rorsman, som det ser ut.

I övrigt har hösten kommit. Notting Hill-karnevalen är undanstökad, värvningsfönstret har stängt (ingen Cavani till Arsenal) och man kände en definitiv kyla i onsdagsmorgonens solsken.