Redan nu kan man urskilja hur bataljen kommer att utformas vad gäller Tories och Labour. Camerons och Osbornes strategi är att “hinna först” med definitionen av Corbyns socialism, alltså det där med att nation, ekonomi och familj står på spel. De får dock vara taktiskt försiktiga och inte framstå som Eton/Oxbridgeutbildade översittartyper gentemot vår kanske alltför alldagliga man-of-the-people. Å andra sidan har de en viss draghjälp i det att Corbyns politiska projekt från och med i lördags är, som den läsvärde Aditya Chakrabortty skriver, ett work-in-progress som söker allianser här, kompromisser där. Labour kan alltså lätt framstå, som de i viss mån redan gjort, som aningen kaotiska, luddiga och svårgripbara. Men, å tredje sidan, detta kan i och för sig också vara en förtjänst, som Simon Jenkins påpekar i fråga om Corbyns vacklande inför EU-frågan: det är väl snarast ganska klokt att vänta tills Cameron definierat vilket slags Europa det är vi ska säga ja eller nej till, menar han.