I min tyska lärobok (medförfattad av vår nye vän Hartmut Aufderstraße) finns ett avsnitt om skolan, inkluderat en reproduktion av ett betyg från “Werner-Heisenberg-Gymnasium Garching”. Tro det eller ej, men man ger betyg som Erdkunde : Ungewiss, Mathematik : Ungewiss…

Nej, men visst vore det skoj… 2+2=4…? Det beror på hur man betraktar det.

PS: Eller snarare, det kan vara lika med 4, 5, eller 3, det beror på att man betraktar det.

En ny studie har visat att majoriteten av psykologiska forskningsresultat inte uppfyller ett grundläggande vetenskapligt krav: replikation. Hela 75% av socialpsykologiska experiment går inte att upprepa med samma resultat. Detsamma gäller hälften av alla resultat inom kognitiv psykologi.

Jag är sannerligen ingen expert på området, men handen på hjärtat så kan jag inte säga att jag är förvånad heller. Särskilt inte när en framtående företrädare för branschen, John Ioannides vid Stanford, anmodar oss att “fokusera på de positiva aspekterna” av studien. Det är kanske lite sent för det.

Jag sitter och skriver ett avsnitt om The Black Shirts i London på 1930-talet och framåt. Det är inte mänskligt möjligt att skriva om BUF och Oswald Mosley utan att tänka på Wodehouses kanske mest geniala figur Roderick Spode, 7th Earl of Sidcup och ledare för The Black Shorts (skjortorna var slut), som såg ut “som om Naturen avsett att göra en gorilla men ändrade sig i sista stund.” Här får han vad han förtjänar av Bertie Wooster:

The trouble with you, Spode, is that just because you have succeeded in inducing a handful of half-wits to disfigure the London scene by going about in black shorts, you think you’re someone. You hear them shouting “Heil, Spode!” and you imagine it is the Voice of the People. That is where you make your bloomer. What the Voice of the People is saying is: “Look at that frightful ass Spode swanking about in footer bags! Did you ever in your puff see such a perfect perisher?”

Storbritanniens motsvarighet till SMHI, Met Office, har förlorat sitt 93 år gamla kontrakt att producera väderprognoser för BBC. Det ska huvudsakligen ha med omkostnader att göra. Nu ska BBC tydligen kontraktera ett franskt eller ett nyzeeländskt bolag att träda in, och reaktionen lite varstans har blivit den väntade: “Utlänningar…?! Vad vet dom om det brittiska vädret…?!”

Underbart. Dear old Blighty…

Men Met Office är å andra sidan inte nåt man förlitar sig på, direkt. Jag kollade en gång hur vädret var just vid den platsen just vid det tillfället, alltså när dom i princip bara behöver titta ut genom fönstret och rapportera vad dom ser. Alla tre Met Office-appar jag hade (på mobil, padda och laptop) visade på helt olika väder – och ingen av dom var korrekt…! Underbart.

Expressen.se kör ju fortfarande sin kampanj för att onlineläsarna ska bära bördan för deras överspelade affärsmodell med webbannonsering genom att sluta använda AdBlock och andra filter. Det är uppenbart ett krig de håller på att förlora, på flera fronter. Observers techkrönikör John Naughton skriver om de teknologiska skälen varför fler och fler installerar filter, främst att det har med flykten till mobila plattformar att göra:

There’s no doubt online advertising is ruining the web experience for many users. One might put up with downloading 9.5MB of useless “bloat” over a fibre-optic connection, but on a mobile device, where bandwidth is lower and you’re paying by the megabyte, it’s increasingly annoying. In a recent experiment, blocking ads and third-party scripts lowered the page-load time on an iPhone from 11 seconds to two.

Samma tidnings mediekrönikör Peter Preston skriver idag också om den ekonomiska sidan av saken. Det verkar som om pappersannonseringen kommer att fortsätta dominera, medan webben förblir ganska marginell i fråga om annonsintäkter. Preston citerar en nylig undersökning:

“At an aggregated level, combining revenues from the newspaper, book and magazine industries across more than 50 markets around the world, we forecast that just 24% will come from digital in 2020 – up from 14% in 2015 … So in terms of both consumer and advertiser spend, in spite of a decline in print revenue and all the investment in (and noise around) digital, print will continue to dominate.”

Avd. tyska efternamn…

Jag har just köpt en bok (med)författad av Hartmut Aufderstraße. För fyrtioåtta år sedan sköts Benno Ohnesorg till döds av polisen under en demonstration i Väst-Berlin. Var kommer dessa vagt poetiska namn ifrån? Och betyder inte auf der Straße stehen att man står på gatan, utfattig, arbetslös, liksom…?

Man har hittat ännu en oexploderad bomb från andra världskriget på en byggarbetsplats inte långt härifrån, i Bethnal Green. En stor jävel är det också, 227 kilo tung. Området är utrymt tills man desarmerat den.

Finns det nåt annat sätt att översätta a live bomb än “oexploderad”? Och är “desarmera” hur man översätter defuse, alltså motsatsen till “aptera” (tror jag)…?

Svar mottages med taxamet.

Det gamla vanliga. “Arsenal vinner Ligan i år”. Jovisst. Första matchen 0-2 mot West Ham – hemma… Och det är vår nye stjärnmålvakt Petr Cech från Chelsea som sabbar det. Det gamla vanliga. Gunnar får förklara.

Perpetuum mobile

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändiga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

(Gunnar Ekelöf. Strountes, Bonniers 1955)

JCB:s kommentarer till den föregående posten innehöll flera intressanta iakttagelser. Den jag fastnade mest för (just nu i alla fall) var kontroversen kring Thomas Mann när han återvände efter krigsslutet, och av många inre emigranter fick reaktionen, liksom, “Så var har du hållt hus…?”

Jag skrev nyligen ett avsnitt om London som hemvist för politiska exilanter (som jag sett dem kallas…), en historia som i sin moderna tappning började med de många franska rojalister tog sig över kanalen i slutet av 1700-talet. I samband med det tar jag upp det faktum att exilen är ett tillstånd som markeras av – kanske definieras av – tystnader.

Tystnaden i hemlandet, till exempel. Den uzbekistanske författaren Hamid Ismailov, som lever i landsflykt i London, berättade nyligen: ”Ingen kan nämna mitt namn i någon artikel, recension, eller historisk text. Jag är den vidast publicerade författaren i Uzbekistan, och ändå kan ingen nämna någon av mina böcker.  Det råder ett totalt förbud mot mitt namn, min verksamhet, mina böcker, min existens. Det är som om jag blivit obefintlig.”

Eller tystnaden efter ankomsten i exil. Jag får citera mig själv (NB: detta är grovtext):

En närbesläktad tystnad brukade omgärda Chris Chiboyi, en människorättsaktivist från Zimbabwe, en lång och ståtlig man som jag träffade i slutet av 1980-talet. I sitt hemland hade han utsatts för förföljelse och fängelse, inkluderat tortyr, och han levde sedan ett par-tre år i landsflykt i London.

Det märkliga med Chris var att samtalen med honom följde en speciell dynamik. Han talade aldrig först, tog aldrig initiativ. Han svarade och replikerade, och umgänget med honom var hur givande som helst, ofta fullt av skratt. Men han förde aldrig konversationen in på nya vägar. Det fanns mitt i hans närvaro en sällsam frånvaro, en sorts verbal slagskugga.

Det här är förstås mycket vanligt bland tortyroffer. Chris levde i en slags dubbel exil, eftersom han förlorat inte en utan två världar. Dels den yttre värld som utgörs av ett oöverbryggbart fysiskt avstånd till sitt hemland, och dels den inre hemvist i jaget, inluderat språket, som tortyren – dag för dag, slag för slag – tillintetgjort.

Thomas Mann återvände till Tyskland och anklagades i princip för att ha brutit exilens lagstadgade tystnad. Jag känner inte till detaljerna i den här kontroversen, men det finns uppenbart en någorlunda legitim kritik mot själva exilen och vad den obönhörligen för med sig, en kritik den inre emigranten (som lever med fysisk risk, och dödliga kompromisser) kan rikta mot den yttre emigranten (som inte känner fysisk risk, och inga kompromisser).

Det ögonblick den yttre emigranten uttalar sig om förhållandena i det land man tvingats lämna, så upphör liksom själva tvånget, alltså det som definierar exil. Exilen har blivit frivillig. Till och med ens presumtiva meningsfränder i hemlandet, de inre exilerna, anammar själva diktaturens påbud att du, så som boende i Santa Monica eller London eller Tjotaheiti, inte har någon rätt att tala om vad vi här hemma upplever.

Det är som om de skulle föredragit att Mann iakttagit tystnad i stället – “värdig” eller ej – och därmed lydigt följt exilens drakoniska lag. (Och man kan ju då tänka sig vad reaktionen skulle blivit när han väl återvände efter kriget…) Exilen går egentligen inte att lösa, den är en logisk fälla, en mänskligt och moraliskt omöjlig situation. Kanske är den rent av vad Edward Said kallar en “tragedi” där ditt brott mot tystnaden, dvs språket, din utsaga i landsflykt, är din hybris.

Jag behöver ett avbrott från Londonboken, och styr kosan mot tysk poesi. Jag har en slags dubbelfråga, eller där den ena liksom är en spegelbild av den andra. Det följande i all korthet.

Fråga 1. Bör man störas av det faktum att Rainer Maria Rilke aldrig blev förbjuden av nazisterna? Jag har läst, fast inte särskilt mycket ärligt talat, argument för och emot.

Ja, det är problematiskt (menar somliga) därför att Rilkes diktning ständigt viker undan för det konkreta, det verkliga, till förmån för ett nästan autistiskt metaforiserande. “Pantern” skulle kunnat bli en banbrytande politisk dikt om Rilkes samtid. Men blev den inte. Hans geni förråder honom.

Nej, säger andra, att han aldrig blev förbjuden beror helt enkelt på att nazisterna var småborgare och inte fattade vidden av Rilkes egentliga vision. Hans poesi är gränslös (“…bin ich ein Falke, ein Sturm / oder ein grosser Gesang?) och därför i grunden ofattbar för en diktatorisk regim. Hans geni räddar honom.

Fråga 2.  Är det fortfarande försvarbart att kalla Bertolt Brecht ett geni?

Ja, det är det (menar t.ex. jag). Det han åstadkom inom poesin och teatern, och i kombinationen musik-poesi-teater må i mycket vara överspelat idag (episk teater?? v-effekt??) men ingen musik eller poesi eller teater  kommer förbi Brecht. Hans geni är blåmärkt men i grunden oantastat. Läs honom bara.

Nej, menar andra. Det finns en gräns över vilken vissa konstnärskap inte får passera. Och det handlar inte om efterklokhet som med Ezra Pounds eller Eliots antisemitism. Die Massnahme och alla Stalindikterna, som bara exempel, räcker för att döma Brecht. Han geni är märkt, antastat. Läs honom bara.