Detta är en citron. Så långt kan vi vara överens. Men vad heter egentligen den allra vänstraste biten på citronen här, dvs. den lilla “knappen” där den hängt från sin kvist? “Kvistfäste”…? Och vad heter den allra högraste biten, den som putar ut i motsvarande ända? “Utput”…? Alla andra delar av fruktanatomin har jag redan fått reda på: epicarp flavedo, mesocarp, abedo, endocarp… Men med de två ändarna har jag gått bet. Nån som vet?
Paul Cocksedges ‘Living Staircase’ för Ampersand i Soho står nu klar. Ovan en kort video, fler bilder här. Som spiraltrappa är den ovanlig inte minst för att den gör sig av med den bärande centralpelaren så att våningsavsatserna i stället vilar på konsoler. Det friar upp mittytorna som då kan användas till, som här, ett bibliotek, ett kök där man kan laga mintté, ett samtalsutrymme och en våning med en mobil (designad av Pauls lärare på RCA Ingo Maurer, den skymtar kort i videon) där man kan hänga lappar med meddelanden, som ett analogt Twitter. Videon också värt att titta på om man vill få sig till livs lite samtida design/arkitekturjargong. Och vad som håller på att hända med gamla kära, skitna, nergångna Soho.
(Declaration of interest: Jag är copywriter åt Paul Cocksedge Studio. Men har inget med jargongen att göra, jag lovar)
PS: Förresten fick jag i uppdrag att sätta ihop en lista med böcker att inhandlas för biblioteksvåningen. Det skulle vara något halvdussin böcker ur kategorierna Art, Photography, Design, Architecture och Classic Fiction. Resultatet följer nedan:
En algoritm i Youtube föreslog att jag skulle titta på Mike Tysons matcher. Och det gjorde jag i och för sig gärna. Ovan är OS-fighten mot Tillman 84, Tyson är 17 tror jag. Och han är ju inte klok i huvet, ens då. Där Ali var kavalleriet är Tyson de stora kanonerna. Fuck me. (Och Tillman är ju en skicklig boxare, dessutom, han gör allt rätt!)
Allt väl ombord, kan jag rapportera. Inget matrosuppror, så länge man kan muta dem med goda böcker och billig choklad. Officerarna dumpar vi havet, en om dagen, pour encourager les autres. Skutan styr fortfarande mot Canton och obeskrivliga rikedomar. Inte minst opaler.
Frenetiskt skrivande just – temporärt – avslutat. Inväntar andra kapitlets ankomst på perrong 17, Kings’s Cross, medhavande inte bara resväskor utan digert innehåll däri. Inte minst opaler. Under tiden ägnar jag mig åt tyskaläxor. Ett “stickspår” heter ein totes Gleis. Det är ju direkt ur Paul Celan, oder was…?
Den utkvarterade hemlösheten i UK har gått upp med 300% de senaste fem åren. Barnfattigdomen stiger för första gången på ett årtionde, och regeringen väljer då att redefiniera barnfattigdom. Arsenal värvar Petr Cech… What can I tell you? Livet fortsätter.
PS: På tal om tyska kan jag rekommendera en intressant teveserie från ZDF, ‘Die Deutschland-Saga‘, presenterad av historikern Christopher Clark, han med ‘The Sleepwalkers’.
The Economist idag: “Those who live in America, or visit it, might do best to regard [the shootings] they way one regards air pollution in China: an endemic local health hazard which, for deep-rooted cultural, social, political and economic reasons, the country is incapable of addressing. This may, however, be a bit unfair. China seems to be making progress on pollution.”
Jag lovar, jag har inte hittat på detta. Här är en länk som bevisar det. Detta har alltså nu hänt. I verkligheten.
Skolministeriet har utsett en ny “tsar” för att se hur man kan bli av med “låggradigt störande moment” i klassrummet. Detta inkluderar att vagga på stolen, skriva lappar till varandra, kolla mobilen, och komma med “fåniga kommentarer” (silly comments). Man menar nämligen att man förlorar 38 skoltimmar om året i och med sådant, ähm… hyss.
Jag har skrivit förut om den brittiska barnfobin, men det här är ett suveränt märkligt exempel på den. Det är liksom Wackford Squeers och Dotheboys Hall, fast utan det roliga. Man får väl till slut lagstifta om det. Lagen om fåniga kommentarer.
…löd ju en rad i Mosebacke Monarkis nationalsång.
Något liknande uttrycktes, enligt uppgift, i en tidig paroll för Kemal Atatürks parti i 1920-talets Turkiet: “För folket, trots folket”.
Vilket ju kan tolkas på två sätt, antingen “trots” att folket mest består av överviktiga, tatuerade, svavelosande fish-and-chips-monster i flottiga velouroveraller, eller “trots” att folket vägrar fatta att den inslagna vägen är den enda förnuftiga vägen. Eller möjligtvis med ett inslag av båda.
Men den aggressiva resignation man hör i orden är i alla fall utpräglat nittonhundratalslig, syns det mig.
Vi ser att du använder Adblock för att inaktivera annonser på vår sajt.
Var uppmärksam på att detta påverkar kvalitén på vårt innehåll då annonser är vår största inkomstkälla.
Annonseringen gör det möjligt för oss att erbjuda dig vårt innehåll gratis.
Om möjligt ber vi er därför att stänga av annonsblockeringen när ni besöker Expressen.se
Vi vågar lova att detta skulle ge dig bättre nyheter och mer kvalitativt innehåll.
Tack!
Sex meningar. Sex kommentarer.
(1) Det stämmer. Jag är inte intresserad av era annonser och finner dem störande. De får svenska kvällstidningar online att se ut som tyska porrsajter på 1990-talet. Fråga mig inte hur jag vet det.
(2) Jag gillar inte meningar, riktade till mig personligen, som börjar med imperativet “var”. Jag var, är och blir vafan jag vill. Resten av meningen… well, that’s your big problem, right? The operative word being “your”. Och om jag redan installerat Adblock vad får er att tro att jag skulle börja klicka på era annonser om jag tog bort det?
(3) Tveksamt. Men även om det vore sant så visar det på en affärsmodell som är gravt senil och borde ha övergivits för många år sedan.
(4) Jaha, nu är det “er” och “ni” när jag just hade vant mig vid “du” och “dig”… Möjligt vore det väl, rent tekniskt, men jag väljer att avstå, sorry… (se (1) ovan)
(5) “Vågar lova”, inte “kan lova”… “skulle ge”, inte “kommer att ge”… “bättre nyheter”, inte “bättre nyhetsrapportering”… “mer kvalitativt innehåll” – men vad i hela friden är det som hindrat er från att ge mig allt detta fram tills Adblock blev tillgängligt…?!
(6) Varsågod.
Jag läser om – för vilken gång i ordningen vet jag inte – Elaine Scarrys ‘The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World‘ (1985). Det är en bok jag fann fullkomligt omvälvande när jag läste den första gången, och den har fortfarande en enorm, nästan fysisk kraft att påverka ens känsla, tänkande, ens Anschauung. Det beror kanske mest på de första sådär 50 sidorna, som är en grundlig, övertygande och oförglömlig analys av tortyrens maktpolitiska dynamik: hur den utgör ett tillintetgörande (Unmaking) av fångens värld, kropp och språk, allt vilket absorberas in i regimens ekande tomma emblematik. Hon behandlar sedan hur man börjar om, utifrån detta intet, hur man börjar “göra” världen igen, genom kropp, språk, verktyg, symboler… Kreativitetens grunder. Det är en, bokstavligt, enastående bok.
Detta med anledning av att jag håller på att skriva om den legendariska Helen Bamber och hur London blev ett globalt centrum för behandlingen av tortyroffer. En inspirerande historia. Fortsättning följer.
