…och spänningen, ja, den står fortfarande och puttrar på sparlåga.

Russell Brand, han som inte tycker det är nån idé att rösta, har idag uppmanat sina 10 miljoner twitter/vlog-följare att rösta på Labour. Det har varit en underlig valkampanj, med få eller inga visuella tecken, som affischer i fönstren eller på billboards, som förr i tiden. Antiseptisk också, i den meningen att partiledarna är paniskt förskräckta för att hamna i “omanuserade” situationer med “icke-filtrerade” väljare. Och Milibands “huggna-i-sten”-löften: “There’s not a single part of this stone that doesn’t say brain-dead“, som John Crace skriver.

Det intressanta börjar hända på fredag morgon. Inget parti kommer att få de 326 (eller 323, om man räknar bort Sínn Fein) MP’s som krävs för ensam majoritet. Just nu ser det ut som Con kommer att få 276 och Labour 268. Som största parti har då Con rätt att bilda regering, men har nog inte tillräckligt med allierade i LibDem och DUP (protestanter från Nordirland) för att nå annat än minoritetsregeringsnivå. Labour skulle då kunna regera med stöd av SNP och Greens, beroende på var dessa hamnar i MP-antal. (Mer detaljer här)

Veckor av förhandlingar (“segdragna”, förstås) och kanske t.o.m. nyval i oktober, tills man äntligen tar sig i kragen och introducerar proportionella val, eftersom valkretssystemet bevisligen inte längre fungerar, i alla fall i sin grundläggande funktion: “att producera stabila regeringar”.

Och det är ju bara början. Om Con bildar regering med LibDems igen är Con tvingade att genomföra folkomröstningen om EU-medlemskapet, vilket går emot LibDems grundvärderingar. Om England då röstar nej till EU gör Skottland ännu en oberoendeomröstning, som de vinner, och Storbritannien upphör att existera.