En något kort och skissartad reflektion över Labour, nu i efterdyningarna. Efter den första konsternationen råder nu en djup förvirring. Partiet står trots allt inför den högst reella möjligheten att aldrig mer kunna bilda majoritetsregering, i alla fall inte för överskådlig framtid. Det är värre än´92, tycks alla vara överens om. Partiet befinner sig i kris. Läs det här bara.

Debatten är alltså bredare, och ibland djupare, än vanligt eftersom det nu handlar om grundvärderingar, och vilken väg man väljer att gå. De klokare debattörerna tittar sig förstås omkring i Europa och ser en socialdemokrati på generell, kanske historisk, tillbakagång och ser eventuella lösningar i ett längre perspektiv.

Blairiterna har förstås dundrat in på scenen och vill se mittenanpassning först på menyn (mantran lyder “belöna aspiration”) men har inte mycket att säga om Labours förlorade heartlands i norra England och Midlands, för att inte tala om Skottland.

Blairiterna dominerar också bland kandidaterna till partiledarposten, inte så oväntat. Odds-on:aren Chuka Umunna har överraskande dragit sig ur, och gav som skäl det enorma pressdrevet efter honom, redan nu. Såsom varande någorlunda normal människa sa han sig inte orka med en sådan press (i ordets bägge betydelser). Tabloiderna jagade t.o.m. hans hustrus 102-åriga mormor…

En av de kvarvarande kandidaterna är Liz Kendall, som intervjuas i dagens The G. Hon är starkt pro-EU och vill att Labour ska definiera sig som sådant inför omröstningen, och hon vill se “an end to high taxation just to make a point“…

Man ryser suckar. Personligen måste jag säga att Labours “partiledardebatt” just nu inte känns så förfärligt angelägen, utan mer verklighetsfrämmande än något annat…

I den andra ändan av spektrat finns ett sammelsurium av röster som motsätter sig återblairifieringen av partiet. Men det är inte lätt att hitta en gemensam ståndpunkt. Många vill förstås hitta strategier för att vinna tillbaka the heartlands, alltså de vita, äldre röstarna i avindustrialiserade områden i norr och Midlands, och åstadkomma detta genom en slags SNP-ifiering av Labour.

Andra börjar fjärma sig än mer från konventionell partipolitik, från “Westminster”. Här hittar man så klart aktivisterna, och bland dem många med intressanta teoretiska och praktiska idéer: de är hyresstrejkande, food bank-aktivister, klimataktivister, röda, gröna och rosa.

Som ett smakprov kan man titta på den föreslagna dagordningen för ett möte som ska hållas på måndag kväll i Peckham (som jag skulle gått på om jag inte åkt till Sverige på måndag morgon).

Både mötet och dagordningen har organiserats av aktivisten @Tom_Gann och är intressant för det här med tanken om militant care, att folk på gatunivå (“gräsrötter” finns inte längre) kommer samman och ställer upp på varandras försök att klara sig genom de kommande fem åren, vare sig det handlar om hyror, zero-hour contracts, miljön, skola och utbildning.

Som avslutning. Jag tror att Labourpartiet kommer att söka sig fram i någon form av blairitisk riktning igen, och jag tror därför att det kommer att bli mer och mer irrelevant för de flesta människors – särskilt traditionella Labourröstares – upplevda vardag och verkliga prioriteringar. Jag tror att en följd av detta blir att mycket mer, och mycket mer intressanta saker, kommer att hända utanför partiet och utanför parlamentet.

Senare: För den som är intresserad så härstammar begreppet militant care ur Marx tanke i Das Kapital om social reproduction: wikipedia vet allt.

PS söndag: Will Hutton i Observer om varför det varken blir någon Brexit eller utträde ur ECHR.