Förorternas buddha
Categories: Kulturellt, SpråkTuesday, May 5, 2015
Jag var just på LRB Bookshop vid British Museum och “en kväll med Hanif Kureishi” för att celebrera återutgivningen av den 25 år gamla ‘The Buddha of Suburbia” som en Faber Modern Classic. Jag översatte den till svenska för Norstedts, det var mer eller mindre i samma veva som den kom ut här.
Det var en tid – slutet av 80-talet, början av 90-talet – när jag översatte fyra-fem romaner i sträck, men ‘Förorternas buddha’ var speciell för att Kureishis prosa passade svenskan så bra. Där fanns få eller inga översättningsproblem, det var bara ett rent nöje från början till slut, just hang on and enjoy the ride.
Jag undrar om så var fallet med andra översättare, eller om detta var något specifikt svenskt. Om det senare, så kan det kanske bero på att modern svensk prosa sedan Strindberg så behändigt ackomoderar den där lediga kombinationen av “högt och lågt” som Kureishi också hade i sin prosa. Det vill säga, en förstapersonens narrativa röst som är samtalsbetonad och vernacular, men samtidigt kan behandla relativt komplexa idéer om ras, klass, periferin/centrum, och så vidare.
Jag tyckte nämligen då, och tycker fortfarande, att ‘Förorternas buddha’ har intressanta likheter med ‘Röda Rummet’, Strindbergs egen debutroman. Den unge mannen som ska erövra storstaden och dess konstnärliga cirklar, ambitionen, ironin och cynismen, klassaspekterna, periferin/centrum, osv. Och framför allt då att Strindberg uppfann modern svensk prosa, som mest märkbart i just högt/lågt-spänningen i själva prosan, utan vilken vi inte haft någon proletärlitteratur, inte haft någon Lars Ahlin eller Stig Dagerman eller… ja, fyll i själva.
Men, på det hela taget, sådana här författaraftnar… Jag har inte varit på något liknande på hemskt länge, men de är inte precis något som sets the pulse racing, eller hur…? Men det är en jävla bra bok. Och en jävla bra översättning.
May 6th, 2015 at 2:38 pm
Inspirerad av ditt inlägg smög jag precis i väg till bokhyllan för att ta fram det slitna exemplaret av förortsbuddyn (i din översättning); dessvärre var boken borta. Utlånad i ett annat sekel och aldrig återlämnad. Vad gäller författaraftnar skriver Thomas Mann (i “Tonio Kröger”) aningen illojalt att det alltid kommer fel besökare till den sortens tillställningar. Vilsna själar, bleka tråkmånsar. Han skulle gärna sett, skriver han, att bänkraderna istället fylldes med verklighetens folk. Men representanterna för detta välmående släkte har inte tid. För litteratur. Ser man det ur publikens perspektiv är det inte självklart att det alltid är åhörarnas fel, det där med utebliven racing pulse.
May 6th, 2015 at 2:48 pm
Nej, absolut inte alltid åhörarnas fel… Kureishi är väl rolig då och då, men har inget speciellt uppseendeväckande att säga om skrivandet eller sina egna romaner… Han gick från film/teater till romanen främst därför att långprosa var det “ultimata testet på en författare”… Jaha, minsann…
May 6th, 2015 at 7:50 pm
Vad kul att se Förorternas Buddha nämnd här! Jag läste den på engelska en sommar när jag hade ett tråkigt jobb och blev mycket förtjust i den. Kureishi hade en sällsynt förmåga att få personer och scener att bli levande. Tiden går – han är väl en KBE numera?
May 6th, 2015 at 8:36 pm
Nej, då vore han nog en “sir”… Wikipedia säger att han är en CBE… whatever… Men visst är han en skicklig författare, väldigt “driven”, väldigt professionell… och om det låter lite nedlåtande så är det inte helt och hållet mitt fel