Ursäkta att det blir lite tyska igen, men efter tre veckors studier har jag nu börjat få bättre grepp om var jag befinner mig på inlärningsskalan, så att säga. Min utgångspunkt var alltså sex-sju år av i praktiken bortglömd skoltyska, plus ett livslångt intresse för tysk diktning, som jag ganska regelbundet läser i original och översättning, ibland simultant på vänster-högersidorna.

Det visar sig att min tyska är både bättre och sämre än jag anade. Bättre därför att jag förstår en hel del i både tal och skrift, och kan i viss mån använda den förståelsen – till exempel i ett samtal – för att konstruera min respons. Satzbau går alltså ganska hyggligt. Men sämre också därför att jag inte insåg hur totalt jag glömt bort dativ/ackusativändelserna och personliga pronomen. Pinsamt att säga fattar jag inte alltid skillnaden mellan dem: varför “Sag mir” men “Frag mich”, till exempel?

Så vad jag gör nu är bokstavligen pluggar. Jag fyller i blad efter blad med övningar, konstruerar egna meningar, repeterar lista efter lista över ändelser och pronomen. Allt i den förhoppningen att jag ska nå ett genombrott där jag inte längre alltid behöver tveka eller tänka efter innan jag drar till med en konstruktion.

Hur som helst, en av behållningarna med det hela är att man liksom ser sig själv lite utifrån, inkluderat det frustrerande i att inte längre kunna uttrycka sig adekvat, att man låter sig låta som en idiot.