Bacon fried
Categories: KulturelltWednesday, Apr 15, 2015
The G:s konstkritiker Jonathan Jones gör en helomvändning vad gäller Francis Bacon. Ett galleri i East Anglia har satt ihop en utställning med Baconmålningar tillsammans med de klassiker han alltid refererade till: Vélasquez, Picasso, Matisse, osv. Och jämförelserna är absolut inte till Bacons fördel, anser Jones.
Som Jones säger, man har egentligen varit lite lat när man tittat på Bacons groteska figurer. Man har låtit sig alltför enkelt imponeras av de frustande, grymma angreppen på den mänskliga formen, på det mänskliga köttet, och det är först nu när man ser dem tillsammans med dessa “avslappnade”, fria, sanna uttryck hos mästarna som Bacon framstår som en falsk effektsökare. Han har “inget hjärta, och han har ingenting att säga”.
Jag har faktiskt väntat på en sådan omvärdering, precis som jag väntade på – och till slut fick – ett sanningens ord om Henry Moore: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande diande bäbis?” skrev t.ex. Observers Laura Cumming om utställningen på Tate Britain 2010. Och jag tror inte bara det handlar om att vi alla gillar när någon pekar på kolossernas lerfötter. Det är framför allt bara riktigt och sant.
April 15th, 2015 at 9:29 am
Ja, det finns många nakna kejsare överallt. Men den fega hopen beundrar kläderna.
April 15th, 2015 at 11:51 am
En utmärkt idé att hänga Bacon bredvid de mästare han uppskattade. Jag får lust att åka bara för att se utställningen, och jag tror inte att den skulle få mig att uppskatta honom mindre. Han kan gå på rutin ibland, men han har något jag fastnar för.
Henry Moore, däremot … Och vill man ge sig på överskattade varumärken finns ju alltid Picasso.
April 15th, 2015 at 6:00 pm
Håller helt med om Moore. Men nog platsar väl Warhol också i gruppen?
April 15th, 2015 at 6:13 pm
Warhol (tycker jag) gjorde något viktigt, men det hade inte med konst att göra. Snarare reproduktion.
April 15th, 2015 at 6:39 pm
Någon uttryckte det maliciöst så att vad miljardärerna egentligen vill ha i salongen eller det privata galleriet där hemma är Rembrandt, Tizian eller åtminstone van Gogh – men den typen av alfa-verk kommer aldrig ut på marknaden i antagbara prislägen. De finns i museerna eller hos stenrika privatsamlare. Därför är man hänvisade till att snacka upp värdet på diverse moderna målare, grafiker och skrotskulptörer som man ofta egentligen inte vill ha (inte i första hand), men som åtminstone representerar möjligheten att köpa sig status – och konstkritikerna hjälper naturligtvis gärna till med att dra den slipstenen.
Det ligger något i den beskrivningen: vem vill egentligen betala 40 miljoner dollar för att ha en Roy Liechtenstein eller en Giacometti i sitt bibliotek eller sin gillestuga?
April 15th, 2015 at 9:02 pm
Barnet diar, mamman ammar.
Om konsten vill jag helst tiga eftersom jag inte håller med någon.
Den har blivit en börs.