* Min granne på Broadway Market, Pete the Kid, har en bekant som kommer och hälsar på honom varje lördag, Greg heter han. Greg ville gärna bli konstnär en gång, samlar tomglas på pubarna då och då, men tittar mest på teve, på komediprogram. Och Greg berättar, högljutt och oavbrutet, för Pete om de roligaste bitarna i de här programmen, alla skämten, alla de dråpliga situationerna, men verkar aldrig nå fram till nån egentlig punchline. Greg är en av de människor som är så extremt tråkig att det är fullkomligt fascinerande att lyssna på honom. Hur länge kan han hålla på? Ungefär en timma, vanligtvis. Efteråt ser Pete alltid väldigt sammanbiten ut, härjad liksom.

* Ett par avundsvärda boktitlar till, som båda dessutom är klassiker. Seven Types of Ambiguity av William Empson, publicerad 1930, den blev en slags Grundrisse för den angloamerikanska nykritiken. På tal om pubar: en åldrad Empson brukade sitta på The George på Haverstock Hill och läsa New Statesman varje torsdag, över en pale ale. Den andra titeln är George Dangerfields The Strange Death of Liberal England utgiven 1935, om det liberala partiets politiska frånfälle 1910-1914. Paul Foots “nyrecension” från 1997 ger en bra sammanfattning av Dangerfields resonemang om “de fyra stora upproren” som låg bakom dödsfallet.

* Bu för Saudiarabien. Heja Sverige. Säger jag.