Jag önskar att jag hade något intressant att rapportera om den brittiska valrörelsen inför 7 maj. Men det handlar så här långt bara om att “kontrahenterna flyttar fram sina positioner”, som det brukade heta i en viss sorts utrikesrapportering.
Alla vet vad som kommer att hända, nämligen att ingen vinner valet: det blir som i Sverige antingen en ny eller gammal koalition, eller minoritetsstyre. Alla undersökningar visar samma sak. En tredjedel var kommer att rösta på Labour eller Tories, och en tredjedel är Ukip/Greens/SNP/Vet-ej.
Och i avsaknad av något Syriza/Podemos-alternativ kommer sålunda den neoliberala åtstramningskatastrofen att fortsätta. Det handlar som vanligt om siffrorna, i ett valkretssystem som detta: det är i princip bara de marginella valkretsarna som är intressanta, vilket bl.a. betyder att Ukip kommer att bli tvåa på en massa ställen, men får inget särskilt inflytande.
Undantaget är Skottland, där SNP kommer att ta (säger undersökningarna) 52 av 59 valkretsar, en totalt förutsägbar katastrof för Labour (vilket jag skrivit om tidigare). Just idag har Ed Miliband sent omsider kontrat den konservativa “skräckpropagandan” med att säga att han “inte kommer att ingå formell koalition med SNP”.
Notera ordet “formell”. För koalitioner behöver ju inte innebära formalia som att Labour erbjuder SNP förhandlingar och ministerposter, och vice versa att SNP inte behöver insistera på att avveckla Trident, en av deras non-negotiables. Smart jobbat.
Nej, intressantare än så är det inte just nu. Blir det slagsmål återkommer jag.
