Tillbaka till satiren
Categories: UncategorizedMonday, Feb 2, 2015
Fortsatt ding-dong mellan Håkan L och Göran Rosenberg i Svenskan. Rosenberg vill hävda, igen, att man bör “stämma av” sin satiriska yttrandefrihet efter mottagarens kapacitet för indignation. Frågan är kanske vem som mäter den kapaciteten – den som förorättar eller den förorättade? Och enligt vilka normer – demokratiska eller religiösa, eller en slags blandning av båda?
Jag kom för övrigt på ett annat (ganska uppenbart egentligen) exempel på satir som slår neråt. Som Owen Jones och andra påpekat, en märkbart stor proportion brittisk tevehumor/satir de senaste tjugo åren riktar sig mot underklassen, eller prekariatet om man så vill. Det är faktiskt en subgenre i sig. Till exempel många sketcher i ‘Little Britain’ (Vicky Pollard), ‘Harry Enfield and Chums’ (Wayne and Waynetta Slob) och ‘Catherine Tate Show’ (Lauren Cooper). Det finns spår av den i ‘Monty Python’ också, för den delen. Detta då från artister som nästan varenda en kommer från medelklassen, med universitetsbakgrund, osv.
February 2nd, 2015 at 9:55 pm
Möjligen är det en del av problematiken att många idag (utan att alltid vara fullt klara över det) sätter likhetstecken mellan ironi och personlig frihet. Att säga (eller signalera) att “jag köper inte ditt sätt att vara ironisk” eller “jag går inte med på att det där är ironi (eller satir)” – eller klippa till med ett konkurrerande ironiskt/groteskt statement – kan isåfall avläsas som ett angrepp på den andres frihet, eller dennes person.
Alla ska ju vara Oscar Wilde nuförtiden, som någon skrev i en recension för en del år sedan – eller vara John Cleese eller Eddie Murphy. Ironin har blivit ett språkligt register som alla vill ha, ibland utan att lyckas så värst väl. Och i en tid när man i princip kan publicera sina witzigkeiten själv utan att gå via en redaktör så läser många av detta, rätten till sin ironi, som ett av de viktigaste sätten att kommunicera sin frihet. Men *varje* tillfälle då en teckning/en text dras tillbaka, refuseras eller arbetas om (av dem som har upphovsrätten och kontrollen över teckningen, eller av den som uppför monologen eller vad det nu är) är inte utan vidare ett binärt lackmustest på yttrandefriheten.
För att vara tydlig: jag håller ju med Håkan i sak här, men hur långt man får vara ironisk eller offentligt folkilsken i en viss kontext beror naturligtvis också på andra och mer prosaiska faktorer än att bara våga. De som satt och tecknade i Simplicissimus för hundra år sedan uppfattade knappast varenda teckning de gjorde som ett utslag av sin personliga frihet i ren form och inget annat, det är klart att de var medvetna om att det fanns vissa gränser som var farligare att utmana än andra, eller som de helt enkelt inte kunde räkna med att utmana där och då, i den tidningen eller den epoken.
February 4th, 2015 at 2:11 pm
Nils-Petter Sundgren gjorde ett tv-program om engelsk humor någon gång runt 1980, eller om det rentav var på sjuttiotalet. Där konstaterade han att klassisk engelsk humor mest handlar om en bildad övre medelklass som gör sig lustig över de mindre bildade, över osofistikerade bondlurkar som talar löjliga dialekter och över utlänningar. Detta är tydligt i skämtteckningar i Punch redan på 1800-talet, och Monty Python är inte sämre i det avseendet. Så det där med att det skulle vara en relativt ny trend är jag lite skeptisk till.
February 4th, 2015 at 2:19 pm
Det som kanske är nytt, ville jag tillägga, är att många av de nya komikerna faktiskt kommer ur en lägre, obildad medelklass, eller rentav arbetarklass. Eller att de åtminstone själva talar löjliga dialekter. En del lär vara walesare.
Det är ju också så i en hackordning att man hackar på den som befinner sig ett eller två snäpp under en, eftersom det är de som hotar ens egen position. Det högsta hönset bryr sig inte om att hacka på dem som har låg status. Kanske är det därför, slår det mig, som de nya komikerna ger sig på chavsen. De befinner sig (eller befann sig under uppväxten) bara ett eller två snäpp ovanför dem i samhället.
February 4th, 2015 at 3:49 pm
Fast man får ju fortfarande anstränga sig rejält för att få det till att Hebdo slår neråt. Eller så gör man som Rosenberg, man struntar i sammanhanget och ger sig ut på en ny vända på samma gamla käpphäst som man suttit på de senaste 10 åren…
(…igen, bilden han ondgör sig över i första stycket är alltså från en sida som riffar på “innocence of muslims” och driver både med filmmakarna och gaphalsarna. Till och med Rosenberg borde väl för sjutton veta att dom inte hade filmkameror på profetens tid…)
February 4th, 2015 at 4:02 pm
@Bengt C
Fast i Sverige hade vi ju långserien Solsidan, där man drev (rätt klantigt iofs) med övre Medelklass utåt Saltsjöbaden. Det var ett försök värt. Men inte någon Yess Hr Minister (en annan engelsk rolig drift med makten).
Vad beträffar Rosenberg tycker jag alla gör de en smula lätt för sig. Jag fattar precis att en man med den bakgrunden kan ha en särskild uppfattning av drift med o förnedring av religiösa, i minoritet tex i Frankrike. Överhuvudtaget anser jag att man bör rita om kartan i sitt huvud en smula; inte för att censurera, men för att fatta att vi lever i en helt annan tid än under Life of Brian.
Men som sagt: Terrorister dödar inte pgra satir, utan för att de vill ha krig, vill döda.
February 4th, 2015 at 4:29 pm
Det är sant som du säger, Bengt C, det är förstås en lång tradition. Det är kanske därför det “nya” är att den känns anakronistisk, och att man numera upprörs av den snarare än som förr accepterar som a fact of life.
February 5th, 2015 at 12:14 pm
Bra svarat av Håkan idag: http://www.svd.se/kultur/sjalvcensur-skadar-minoriteter-allra-mest_4304823.svd?sidan=1