Jag läser om Noel Stocks ganska träiga biografi över Ezra Pound. Detta på förekommen anledning. Jag håller på med ett avsnitt i boken som handlar om hur man anländer i London, och Ezra Pounds ankomst var inte dum alls. Ett citat ur (grov)manus:

Den amerikanske poeten Ezra Pounds entré på Londonscenen i augusti 1908 var av det mer spektakulära slaget, men samtidigt också typisk, för att inte säga stilbildande. Han anlände, skrev Ford Madox Ford, “med ett slags danssteg, och gjorde värjstötar med spatserkäppen mot en inbillad motståndare”, klädd i “byxor gjorda av grönt biljardbordstyg, en rosa överrock, blå skjorta, en slips handmålad av en japansk vän, samt en väldig sombrero, allt detta tillsammans med ett flammande rött pipskägg och ett turkost örhänge.”

Men herregud vilken usel poet han kunde vara, i alla fall till en början. Han visste precis vad han ville – “hard light, sharp edges”; modernismens ogräsrensning i den övervuxna senromantiska/viktorianska rabatten; bilder som språk inte som ornament – men han hade inte kapaciteten till det.

Förrän han började, inte översätta, utan tolka. Hans egentliga genombrott var med ‘The Seafarer‘, en modernisering av en medeltida elegi. Han hade redan producerat fina tolkningar av spansk, fransk och provencalsk lyrik och drama. Från 1915, med Ernest Fenollosas Nachlass, tolkade han också japansk och kinesisk poesi, lysande, det var något av det bästa han skrev. Som exempel Li Pos ‘Lament of the Frontier Guard’.

Där, i de främmande språken, började hans poetiska bana. Han var en utlänning som skrev på sitt modersmål. Jag tror det är i det perspektivet man måste se det haveri – till slut – som var ‘The Cantos‘. Den är inte grundad i talspråksengelska, vilket hade varit hans poetiska idiom på 1910-talet. Han övergav det för en politisk-ekonomisk retorik som inte hörde hemma någonstans alls.

Enligt min mening – och världen har ju väntat länge nog på mitt omdöme – så var första ‘XXX Cantos’ något helt igenom banbrytande och enastående (läs bara inledningen, Canto I). Mitten behöver man inte besvära sig med. Men dikterna från arresteringen 1945, The Pisan Cantos och framåt är ett motexempel på vad Edward Said skrev om late style – särskilt om Beethoven – det vill säga “heroic, but intransigent”…

Det är det inte hos Pound, mot slutet. Det är ett nederlag.

That I lost my center
                        fighting the world.
The dreams clash
                        and are shattered—
and that I tried to make a paradiso
                                                    terrestre.