Jag förstår helt enkelt inte fascinationen med att klättra i berg.

Ett par unga män, som uppenbart inte lever alltför innehållsrika liv till vardags, har tagit sig upp för El Capitan i Yosemite, utan att ens använda sugkoppar.

Det ska ha varit the toughest climb in the world. Ho hum.

Jag kanske är ensam om detta, men jag har alltid tyckt att det vore mycket mer imponerande om man klättrade ner för såna här berg.

Nej, om det gäller att syssla med meningslösa saker i naturen tycker jag surfing verkar bra mycket roligare.

År 1964 åkte Groucho Marx till Öst-Berlin i sällskap med bland andra Robert Dwan, som regisserade Grouchos radioshow, och dennes 16-åriga dotter Judith Dwan Hallet. De besökte den lilla byn Dornum, där Grouchos mor Minnie föddes, och upptäckte att alla de judiska gravarna hade skändats av nazisterna. Groucho hyrde en bil med chaufför och sa till honom att köra sällskapet till bunkern där Adolf Hitler sades ha begått självmord. Med sin välkända basker på huvudet klättrade han upp för betongstyckena och började, gravallvarlig, dansa en frenetisk Charleston. Dansen uppe på Hitlers grav lär ha varat ett par minuter. “Ingen applåderade”, erinrade sig Hallet. “Ingen skrattade”.

(Källa)

Jag läser om Noel Stocks ganska träiga biografi över Ezra Pound. Detta på förekommen anledning. Jag håller på med ett avsnitt i boken som handlar om hur man anländer i London, och Ezra Pounds ankomst var inte dum alls. Ett citat ur (grov)manus:

Den amerikanske poeten Ezra Pounds entré på Londonscenen i augusti 1908 var av det mer spektakulära slaget, men samtidigt också typisk, för att inte säga stilbildande. Han anlände, skrev Ford Madox Ford, “med ett slags danssteg, och gjorde värjstötar med spatserkäppen mot en inbillad motståndare”, klädd i “byxor gjorda av grönt biljardbordstyg, en rosa överrock, blå skjorta, en slips handmålad av en japansk vän, samt en väldig sombrero, allt detta tillsammans med ett flammande rött pipskägg och ett turkost örhänge.”

Men herregud vilken usel poet han kunde vara, i alla fall till en början. Han visste precis vad han ville – “hard light, sharp edges”; modernismens ogräsrensning i den övervuxna senromantiska/viktorianska rabatten; bilder som språk inte som ornament – men han hade inte kapaciteten till det.

Förrän han började, inte översätta, utan tolka. Hans egentliga genombrott var med ‘The Seafarer‘, en modernisering av en medeltida elegi. Han hade redan producerat fina tolkningar av spansk, fransk och provencalsk lyrik och drama. Från 1915, med Ernest Fenollosas Nachlass, tolkade han också japansk och kinesisk poesi, lysande, det var något av det bästa han skrev. Som exempel Li Pos ‘Lament of the Frontier Guard’.

Där, i de främmande språken, började hans poetiska bana. Han var en utlänning som skrev på sitt modersmål. Jag tror det är i det perspektivet man måste se det haveri – till slut – som var ‘The Cantos‘. Den är inte grundad i talspråksengelska, vilket hade varit hans poetiska idiom på 1910-talet. Han övergav det för en politisk-ekonomisk retorik som inte hörde hemma någonstans alls.

Enligt min mening – och världen har ju väntat länge nog på mitt omdöme – så var första ‘XXX Cantos’ något helt igenom banbrytande och enastående (läs bara inledningen, Canto I). Mitten behöver man inte besvära sig med. Men dikterna från arresteringen 1945, The Pisan Cantos och framåt är ett motexempel på vad Edward Said skrev om late style – särskilt om Beethoven – det vill säga “heroic, but intransigent”…

Det är det inte hos Pound, mot slutet. Det är ett nederlag.

That I lost my center
                        fighting the world.
The dreams clash
                        and are shattered—
and that I tried to make a paradiso
                                                    terrestre.

När jag var i Sverige över julhelgerna blev Sven Wollter intervjuad i ett program som hette, tror jag, “Min sanning”. Jag såg det inte själv, men Wollter blev allmänt kritiserad efteråt för att ha försökt göra en skillnad mellan kommunismen som idé, som han stödde, och kommunismen som stalinistisk verklighet, vilket han inte stödde. Han sa nåt om att det i grunden handlade om “rättvisa”.

När vi nu försöker samla oss efter ännu ett religiöst angrepp på det fria ordet har samma idé-kontra-konsekvens-debatt dykt upp.

Jag vet var jag står, och det är med de radikala ateisterna från 1980- och 90-talen. Religionen är det grundläggande problemet, inte dess perverterade avarter, som jihadismens mordiskhet, som de evangeliskt-kristna våldsakterna mot homosexuella och abortkliniker, långt mindre diktaturslickare som rysk ortodoxi och österländsk buddhism.

Min poäng är denna. Vi har mångdubbelt fler bevis för religionens mordiskhet än vi har för kommunismens stalinismbenägenhet, helt enkelt därför att religionen har gett oss tusentals år av belägg, där kommunismen “bara” haft cirka 150 år på sig.

Jag anser att i dessa tider är det dags för de “moderata” förespråkarna för islam, kristendom, judendom, buddhism, zoroastrism, shinto, tao, jehovas vittnen, och inte minst kväkare, att konfrontera det frivilliga slaveriets verklighet och avsvära sig, offentligt, en gång för alla, all vidare blodsspillan. Enough is enough.

“Terrorism is no ordinary crime. It depends on consequence. It can kill people and damage property. It can impose cost. But it cannot occupy territory or topple governments. Even to instil fear it requires human enhancement, from the media and politicians.

That is why the most effective response is to meet terrorism on its own terms. It is to refuse to be terrified. It is not to show fear, not to overreact, not to over-publicise the aftermath. It is to treat each event as a passing accident of horror, and leave the perpetrator devoid of further satisfaction. That is the only way to defeat terrorism.”

Simon Jenkins i The Guardian.

Vad vore dessa döddagar i början av januari utan en historia om nazistiska kossor?

På 1930-talet avlade tyskarna fram en version av den europeiska uroxen (eng. aurochs) med ordentliga muskler, spetsiga horn och “kaffefärgad” lugg. En farmare i Devon, Derek Gow, importerade några ättlingar till dessa, s.k. Heck, men fann dem så besinningslöst aggressiva att han nu fått avliva femton stycken av dem.

‘Herd Reich‘, som Telegraph vitsar till det…

Mr Gow uppger till tidningen: “The ones we had to get rid of would just attack you any chance they could. They would try to kill anyone. Dealing with that was not a lot of fun at all.” Han har nu gjort korv av köttet, men är inte säker på hur lockande det är med “Tredje Riket-korvar”, trots att de ska vara väldigt smakliga.

Å andra sidan har vi det här med Astrid Lindgren.

Jag såg ett par av dokumentärfilmerna som gick på teve under mellandagarna, och läste de mer eller mindre ordagranna referaten i kvällstidningarna dagen efter. Och samma sak har, eftertryckligen, hänt igen, nämligen att jag känner ett vagt men bestämt obehag när det gäller Astrid Lindgren.

Jag var på vippen att säga att det ligger något ‘sinistert’ över henne, men det vore en överdrift. Att jag känner ‘obehag’ räcker. Och jag vet ärligt talat inte varför, det är det jag ska försöka bena ut.

Astrid Lindgrens böcker spelar för det första ingen särskilt viktig roll i mitt liv. Mer av en händelse än något annat, tror jag, läste jag inga andra böcker av henne än Mästerdetektiven Blomkvist när jag var liten (jag tror jag sommarlånade dem på biblioteket en gång). Pippi Långstrump läste jag för första och enda gången i skolan, och var kanske då lite för gammal, och lite för kille, för att ta den till mig.

Likadant när ‘Vi på Saltkråkan’ kom på teve 1964, som väl utgjorde Lindgrens stora mediala genombrott. Jag var tretton och tittade förstås på den, men den angick mig inte tillnärmelsevis lika mycket som t.ex. ‘Hemsöborna’ med Allan Edwall gjorde två år senare, inte ens medräknat det faktum att det (i det hänseendet) är en rätt stor skillnad mellan 13 och 15 års ålder.

(Fotnot: Inte bara hennes ‘mediala genombrott’: jag vågar spekulera att Saltkråkan gjorde Astrid Lindgren till “Astrid Lindgren”. It created the brand, för att vara lite onödigt cynisk, dvs att hennes kulturella persona i Sverige idag är lika mycket teve- och filmbaserad som den har med böcker att göra.)

Hur som haver, spola framåt tjugo-plus år och jag kom inte ens på tanken att Astrid Lindgren borde utgöra en del av min sons uppväxt – till skillnad från Mumintrollen, som var obligatoriska. Det var alltså inte ett medvetet val, utan ett omedvetet. Hon spelade ingen roll i mitt liv, fram tills för sådär tio-femton år sen.

Det var inget speciellt som hände, utom att jag tyckte konsensus kring hennes oantastliga storhet – hennes landsfarmorskap – började kännas lite tryckande, som hettan strax före åskvädret. Jag hittade inte ens antydan till kritik. Jag tyckte då och tycker nu, när hennes storhet är slutgiltigt sakramenterad, att oantastlighet är en olycka att drabba någon, särskilt en författare, och särskilt en författare med ett sådant starkt samhällskritiskt engagemang som hon trots allt hade.

Det kanske handlar om just detta att hon var everything to everyone. Hon var den antifascistiska rörelsens hängslegreppande krutgumma, lika mycket som hon var (och förblev) Timbrohögerns Princess Leia efter Pomperipossa. I sina dagböcker under kriget är hon nästan profetiskt neutral i sitt fördömande av bägge de två jätteödlorna, nazismen och kommunismen. Återigen lite cyniskt: hade hon planerat en kulturell karriär i efterkrigssverige, att nå sin kulmen på 2000-talet, kunde hon knappast gjort det bättre.

Vidare. Hon var i mycket (och inte helt ofrivilligt kanske) upphovet till den militanta sentimentalisering av barn och barndomen som numera verkar ingå i svenskt DNA, samtidigt som hon klart insåg att det inte alls låg något “gåtfullt” hos detta “folk”, tvärtom: med Patricia Highsmiths ord (en författarinna som inte är helt olik Astrid Lindgren när man tänker på det…) är barn “druckna dvärgar”, minipsykopater som Pippi som vi ömsom daltar med, ömsom pryglar halvt ihjäl för att de inte ska pinka på isfahanen och tömma våra bankkonton, innan ännu fler barn blivit gjorda.

Det är en klyscha att många av Lindgrens figurer har en ventilerande funktion i både våra barnsliga och våra vuxna medvetanden. Pippi skulle inte ens nått två rader in på första kapitlet om hon funnits i verkligheten, det hade Barnavårdsnämnden och polisen sett till. Men hennes frihet är ju inte bara utmanande och provokativ, den är aggressiv till sitt väsen, kanske t.o.m. reaktionär, dvs motsatsen till det samförstånd och de framsteg som i längden vilar på Tommy och Annikas sköra axlar. Vi, som de, måste veta var gränserna går, annars kaos.

Jag drar ett tillfälligt streck här, och inväntar eventuella kommentarer. Även om jag inte lyckats bena ut särskilt mycket, så kvarstår känslan av att Astrid Lindgren – eller snarare Astrid Lindgrens plats i det svenska medvetandet – är en långt ifrån oproblemaktisk historia. Att göra henne mindre oantastlig kanske vore att göra henne en postum tjänst.

Fredrik efterlyste en koncis turistguide till Göteborg. Koncis blir den av nöden, och jag skyller på vädret…

* Utsikten från Masthuggskyrkan, alltså, as per above.

* Det nya Stadsbiblioteket… Books? Who needs books? We’ve got WiFi…

* Jag visste väl att vegetarisk mat inte längre handlade om linssoppa och hummus med morötter, men maten på Folk (i Folkteaterns entré) var helt splendido. Fast är man stor i maten bör man kanske sänka en halv special innan man går dit.

* Systembolaget. Trots fortsatt ociviliserade öppettider är jag en städse klippfast troende i denna Sveriges egentliga statskyrka. Särskilt missionen på Jaegerdorffsplatsen.

* Flygbussen till Landvetter Airport, enkel vuxen 89:-.