Goda nyheter! Sådär…
Categories: UncategorizedFriday, Jan 23, 2015
Snacka om satir. Jag har ett voiceoverjobb nästa vecka. Jag ska läsa Johannesevangeliet i sin helhet. Sexton timmar i studion bokade, plus en timma för pickups, småändringar.
Fick just “manus” (hot off the press…) och jag tar för givet att det rör sig om den nya svenska översättningen som kom för, vaddå, 10 år sen? Det står nämligen “I begynnelsen fanns ordet” där min gamla Bibel säger att “I begynnelsen var ordet”.
Ibland är det fantastiskt vackert: “Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag” i den gamla versionen. “Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig” i den nya. Och jag vet vilken jag föredrar: den nya.
Likadant: “En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och I fån se mig” (gamla). “En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” (nya). Återigen måste man förstås välja den nya.
Det har gått lite slentrian i att föredra gamla översättningar framför nya, vad gäller urkunderna. Här över är det mer eller mindre de rigeur att KJV är den enda bibelöversättningen som gäller.
Jag tror mer på Shakespeare-Principen, som säger att utlänningar generellt förstår mycket mer av Shakespeare än engelsktalande gör på grund av att de nyare översättningarna klargör i nutidsspråk de dunkla passager (av vilka det finns multum) där Mr & Mrs Smith får nöja sig med originalet.
Till sist vill jag be om råd, ni som kan. Om ni vill höra Johannesevangeliet uppläst, i den nya översättningen, skulle ni då vilja att jag läste “de sade” eller “dom sa”?
January 23rd, 2015 at 10:57 pm
Dom sa. Försåvitt det inte är markis de sade.
January 23rd, 2015 at 11:24 pm
Fast KJV är ju den enda versionen granskad av Gud själv, ju. Dom hebreiska och grekiska texterna var bara utkast.
(nån som vet om det finns motsvarande virrhjärnor för svenska översättningar, eller är det bara en amerikansk grej och svenskt gnäll är mer bara “dom musikstilar som fanns när jag var 20 är dom enda musikstilar som är bra”…)
January 24th, 2015 at 10:32 am
Absolut “dom sa” om du får fria händer. Hälsningar från ett snöigt Högsbo.
January 24th, 2015 at 10:48 am
Å andra sidan är det ju märkligt att KJV lyckades nå en sådan säkerhet rent stilistiskt, med tanke på den hejdlösa kommittécirkus som utgjorde ramen för själva översättningsarbetet. och hur relativt snabbt det gick. Jag menar, biskopar och professorer brukar inte så ofta vara lysande eller djärva stilister när det handlar om översättning, än mindre när de ska samarbeta: det är i sådana lägen som en häst designad av en kommitté kommer ut som en kamel.
I och för sig tog man ju mycket av grunden från de engelska reformationsbiblarna, Tyndale och Coverdale m fl. och engelskan befann sig i en vital epok, men i alla fall…
January 24th, 2015 at 11:42 am
Den heter faktiskt Bibel 2000, vilket kan vara en ledtråd till utgivningsåret. Själv brukar jag lite skämtsamt kalla den Bibel 2.0. Glöm nu bara inte att läsa “hen” där det står “han” eller “hon”, och att ersätta “man” med “en”. Annars kommer Helle Klein och tar dig.
January 24th, 2015 at 3:09 pm
Diskuterade just “de” versus “dom” med min ännu ganska unga dotter. Utan att riktigt kunna förklara varför, uttryckte hon missnöje med antalet klasskamrater som läser “de”. Jag fick för mig att schismen var socioekonomisk: elever som bor i bostadsrätt (den överväldigande majoriteten) uttalar “de”, slöddret i hyresrätt (hon och hennes kompisar) “dom”.
Off-topic: Vad man kan märka i svenskan, på senare år, är att bruket av “dem” som subjekt (utanför Västerbotten) ofta hänger samman med hyllandet av förment konservativa värden. Att skriva “dem” (som subjekt) är en markering att man röstar blått och tänker rojalistiskt. Ofta är det unga människor som vill manifestera mot tidigare generationers bohemiska slapphet. Att resultatet blir en smula komiskt ser de(m) inte.
Men för att återvända till kärnfrågan. Jag tycker inte att det är så självklart att du ska läsa “dom”. Utan det avgörs av din övergripande tolkning. “Dom” om den är vardagligt lågmäld, “de” om du istället väljer att understryka att detta inte är vilken text som helst. Utan en som varit på väg i nästan tvåtusen år och som kommer långt bortifrån. Beslutet får out-sorcas till din musikaliska intuition.
January 24th, 2015 at 5:25 pm
JCB “de” om du istället väljer att understryka att detta inte är vilken text som helst. Utan en som varit på väg i nästan tvåtusen år och som kommer långt bortifrån. Beslutet får out-sorcas till din musikaliska intuition.
Ah. Vilket bra svar. För en gångs skulle behöver jag varken käfta emot eller tillägga något. Ovanligt 🙂
January 24th, 2015 at 5:49 pm
Tack för alla råd och synpunkter. Jag har gått och tänkt i samma banor som JCB, dvs det är inte vilken text som helst-argumentet. Men då får man ju vara konsekvent och uttala l:en i “skall”, “dem” inte “dom” i objektsformen, osv (“mig” inte “mej”?). Vad som däremot talar för “sa dom” är att den här översättningen i sig är förhållandevis talspråklig, och att det kan låta skorrande/stelt med “de sade” i sammanhanget. Hur som helst, det får bli upp till producenterna. Har de inte redan förhållningsorder åt mig, så får de ordna ett beslut åt ena eller andra hållet från klienten. Det är liksom inte mitt bord.
January 26th, 2015 at 10:39 am
Sedan är det ju faktiskt inte alla som använder subjektsformen “dom” i talspråk. I västra och södra Sverige säger man inte sällan “di”. Men jag antar att bloggaren talar en förnäm oxfordsgöteborgska och säger “dom”.
Jag hoppas nu bara att “oxfordsgöteborgska” är det etablerade begrepp jag som stockholmare trodde att det var. Det finns inte ett spår av ordet på internet.
January 26th, 2015 at 12:15 pm
Apropå “dem” (ursäkta käpphästen) – i dagens Expressen skriver utbildningsministern och kollegan på kulturdepartementet en gemensam debattartikel. Den avslutas med följande credo:
“Skolan ska öppna vägar för oss att växa som människor och få dem
kunskaper och färdigheter vi behöver med oss i livet. Ska de vägarna
stå öppna för alla, har kulturen en naturlig plats i skolan.”
http://www.expressen.se/debatt/skolan-ska-genom–syras-av-kulturen/
January 26th, 2015 at 1:51 pm
JCB: Den meningen fattar jag knappast. Har aldrig sett “dem” använt så. Det måste väl vara… fel… Jo, jag vet att “fel” kan bli “rätt” (som i den nya imperativregeln jag skrivit om förut: “Regelbundna verb i första konjugationen efter hjälpverb i imperativsatser står i infinitiv, ex “Våga granska Israel!” Regelbundna verb i övriga konjugationer, samt oregelbundna verb, förvandlas själva till imperativ, ex “Våga anmäl!””.).
Men ändå…
January 26th, 2015 at 4:46 pm
Om du inte förstår ministrarnas mening betyder det bara att du, åtminstone språkligt, fortfarande befinner dig i förra seklet. Bortsett från det djärva bruket av “dem” är det ju verbet “få” man snubblar på. Men hitom millennietröskeln är “få” och “ge” synonyma, vad radarparet från Rosenbad menar är att skolan ska “ge” oss kunskaper. Fast “ge” är ett komplicerat verb. Hierarkiskt. Gammaldags. Någon ger, en annan tar. Därför är det coolare att skriva “få”.
Under någon av de fatala influensorna, om det nu var fågelflunsan eller svinaflunsan, hamnar jag i ett praktgräl om det där med en ung svensk ekonom. Han tyckte att allt var Tysklands fel, både flunsorna och den globala hysterin, och beviset var att den tyska försvarsmakten “fått” ett annat vaccin än det som delades ut till resten av befolkningen. Jag sa att militären (Bundeswehr) absolut inte “fått” något sånt, utan att man trots regeringens veto köpt det alternativa vaccinet. Man fick inte, men man gjorde det i alla fall. (Merkel hotade med repressalier.) Ekonomen förstod inte vad jag menade när jag sa att “få” alltid implicerar en givare eller att någon ger sin tillåtelse.
You may now kiss the bride.
January 26th, 2015 at 5:57 pm
Bizarro…
För att återvända till det här med de/dom… I morse var första omgången av inläsningen, vi plöjde igenom c:a en kvart av hela texten, och det fanns inga specifika instruktioner om uttalet. Jag fann efter en stund att det kändes mest naturligt att göra en blandning av de två, dvs jag använde ofta “dom” i beskrivande stycken och “de” i t.ex. avsnitt där Johannes Döparen eller Jesus talar, de lite mer “högtidliga” bitarna. Det låter kanske konstigt, men jag tror det funkar. Vi ska köra en genomgång när vi är färdiga (på torsdag) så får jag avgöra då.
January 28th, 2015 at 10:21 am
Apropå konstiga “revamps” av verb: under översvämningarna i Queensland för några år sedan såg jag i en svensk kvällstidning den stora rubriken “Australien drunknar”. Man tycker ju att det bara är personer eller djur som kan drunkna, inte städer eller länder, och som bud på översvämningen var det ju något överdrivet. Jag förmodar att den som satte rubriken hade sett “Australia Drenched by Rain and Floods” eller något liknande i en engelsk tidning och trott att “drenched” betydde “dränkt”, då skulle ju ‘drunkna’ passa in som beskrivning av vad den arma kontinenten utsattes för.