Churchill
Categories: Brittiskt allmäntFriday, Jan 30, 2015
Femtioårsdagen av Winston Churchill’s begravning har markerats, inte minst på BBC. Begravningen sändes också live på svensk teve 1965, vill jag minnas, jag har i alla fall ett bestämt minne av den lite darriga kameraföringen och det gråaste grå i en grå januaridag i London.
Förre Londonambassadören Mats Bergquist inledde för inte så länge sen en recension i Respons med orden: “Winston Churchill var en av nittonhundratalets politiska centralgestalter…” Bortsett från att det låter som inledningen på en gymnasieuppsats så är det ju också ett påstående som får en att sträcka sig efter saltkaret.
Bland “nittonhundratalets politiska centralgestalter” tycker jag man räkna in, först, globala aktörer som Lenin, Hitler, Stalin, Mao. Därefter lokala aktörer som lämnat efter sig påtagliga politiska arv i sina länders politik: de Gaulle, Atatürk, Roosevelt, Thatcher… Men Churchill…?!
Churchill var ju egentligen en rätt misslyckad politiker som 1940 befann sig på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Och det som resultat av noggrann planering, dessutom: både han själv och omständigheterna konspirerade för att göra Churchill till en great, en centralgestalt. Men en strikt historisk sådan.
För Churchill har, tack och lov, inte lämnat något politisk arv efter sig att tala om. Det retoriska, mytologiska och senilimperialistiska arvet är en helt annan sak.
January 30th, 2015 at 10:23 pm
För att inte tala om det musikaliska arvet. Här en av mina favoriter:
http://youtu.be/lW6jW9y59JY
February 3rd, 2015 at 1:01 pm
Churchill vann ett val som ledde till att han blev premiärminister (1951). Hans premiärministertid 1951-1955 har väl av olika orsaker glömts bort ur medvetandet, Koreakriget berörde inte britterna i någon högre utsträckning, Kalla kriget var redan igång, inga kolonier blev självständiga under tiden, återuppbyggnaden av landet och avskaffandet av ransoneringskorten steg för steg fortsatte som innan etc. Visserligen blev Elizabeth den andre elisabetanska drottningen i England men det finns inte i medvetandet att Churchill var premiärministern under tiden för tronskiftet och kröningen. Den frustrerande Anthony Eden som egentligen velat ha premiärministerposten och partiledarskapet för Tories såg sig hela tiden snuvad på konfekten; när han väl fick den skulle hans karriär ett år senare 1956 förintas av Suezkrisen. Där kan man tala om en människa som det varit synd om.
Något det talas mindre om är Churchills hökaktighet inför krigsutbrottet 1914. Det är ingen underdrift att påstå att Churchill var en av de starkare personligheterna som drev på för en brittisk krigsförklaring tillsammans med utrikesministern Grey där regeringskabinettet i övrigt var splittrat. Liksom att Churchill som finansminister under 1920-talet drev igenom en rejäl deflation 1926 (pundets koppling till guld återställdes till förkrigstida nivå), en åtgärd som samhällsekonomiskt enbart gynnade ett antal bankirer i London och New York vilka såg till att fordringarna de hade gentemot staten var garanterade en återbetalning medan landet i övrigt gick ned i en rejäl depression (arbetarlönerna sänktes med 40% i snitt, vad det betydde för konsumtionen kan man snabbt räkna ut). Ett beslut han senare kallade “my greatest mistake” och ett beslut som påverkade Keynes teoribildning som exempel på hur stater inte ska handskas med makroekonomin. Tyvärr är det inte så få av dagens ekonomer som gör eller vill göra samma “great mistake” Churchill gjorde som finansminister…
February 3rd, 2015 at 3:11 pm
“My greatest mistake”… Med Gallipoli som god tvåa då…? Cheez…
February 3rd, 2015 at 3:42 pm
Tack Karl för initierad kommentar. Hade ingen aning om att Keynes var triggad av Churchill.
Är Krugman triggad av Borg-Andersson tro 😉
February 3rd, 2015 at 6:08 pm
Han lär ha drabbats av en stroke mitt under sin sista premiärministerperiod, under en bankett med den iitalienske premiärministern, med ty åtföljande halvkonvalescen under några månader… utan att media eller parlamentet upptäckte det. Det skulle varit idag! 😉
http://www.bbc.co.uk/archive/churchill/11015.shtml
Det är också intressant att Winnie med en bulldogs envishet krävde en beslutsam, manstark insats av brittiska marktrupper för att inta Moskva och driva ut/infånga Lenin till varje pris och kväsa hans nya regim. Detta i ett läge när nationen och imperiet stönade av djup krigströtthet och influensa, bara några månader efter vapenstilleståndet i det stora kriget. Overstretched är bara förnamnet. Det var, tror jag, strejker och protester bland kolgruvearbetare och andra som satte P för denna djärva plan (men konservativa ser förstås Churchill som utomordentligt framsynt här: hade man bara lyckats hänga Lenin och fått tsarens regim tillbaka hade det ju blivit så mycket bättre och mer problemfritt sedan…)
February 3rd, 2015 at 8:48 pm
Men, fan, tala kunde han… Detta är mitt favoritcitat, från en parlamentsdebatt 1922, om Irland (ursäkta längden) men det sammanfattar vad många har ansett och anser om Irland.
I remember on the eve of the Great War we were gathered together at a Cabinet meeting in Downing Street, and for a long time, an hour or an hour and a half, after the failure of the Buckingham Palace Conference, we discussed the boundaries of Fermanagh and Tyrone. Both of the great political parties were at each other’s throats. The air was full of talk of civil war. Every effort was made to settle the matter and bring them together. The differences had been narrowed down, not merely to the counties of Fermanagh and Tyrone, but to parishes and groups of parishes inside the areas of Fermanagh and Tyrone. And yet, even when the differences had been so narrowed down, the problem appeared to be as insuperable as ever, and neither side would agree to reach any conclusion.
Then came the Great War. Every institution, almost, in the world was strained. Great Empires have been overturned. The whole map of Europe has been changed. The position of countries has been violently altered. The modes of thought of men, the whole outlook on affairs, the grouping of parties, all have encountered violent and tremendous changes in the deluge of the world.
But as the deluge subsides and the waters fall short, we see the dreary steeples of Fermanagh and Tyrone emerging once again. The integrity of their quarrel is one of the few institutions that has been unaltered in the cataclysm which has swept the world.
February 3rd, 2015 at 10:49 pm
Apropos Churchills beslut att koppla pundet till förkrigstida guldstandard kan man läsa om hur det påverkade Keynes tänkande här, liksom hur ungefär samma ideologi som vägledde Churchill och hans rådgivare då slår igenom i dagens Sydeuropa:
http://wp.respublica.no/wp-content/uploads/2011/10/Reinert-09.06.10.pdf
Ett längre citat av Reinert:
“Keynes gir oss en forklaring [till Churchills beslut] med tre elementer: Churchill hadde ikke noen «instinktiv dømmekraft» som kunne hindre ham fra å begå en slik feil, og – delvis på grunn av dette – var han blitt døv av de høyrøstede stemmene fra finanssektoren. Den tredje og viktigste årsaken var at han var blitt grovt forledet av sine økonomiske rådgivere, som levde i en «imaginær akademisk verden».
Keynes introduserer en ny metafor for økonomien. Den beveger seg nå fremover som en Juggernaut: et ustoppelig og ødeleggende monster som fordrer blind lydighet og grusomme ofre. Slik må det se ut i dag i Latvia og Hellas. Vanlige folks jobber og velferd ofres for å tilfredsstille fi nansielle variabler som egentlig er tatt ut av luften. Markedet får ikke lov å gjøre jobben med å justere valutakurser etter landenes konkurransedyktighet.
Til kortvarig fordel for land som Tyskland, som burde revaluert, men til svært langsiktig skade for de nasjonene som burde devaluert og for Europa som helhet. Det er interessant at Keynes ikke anklager politikerne for mangel på kunnskap, men for mangel på teft og intuisjon. Selv var han en mester når det
gjaldt erfaringsbasert intuisjon. “