Femtioårsdagen av Winston Churchill’s begravning har markerats, inte minst på BBC. Begravningen sändes också live på svensk teve 1965, vill jag minnas, jag har i alla fall ett bestämt minne av den lite darriga kameraföringen och det gråaste grå i en grå januaridag i London.

Förre Londonambassadören Mats Bergquist inledde för inte så länge sen en recension i Respons med orden: “Winston Churchill var en av nittonhundratalets politiska centralgestalter…” Bortsett från att det låter som inledningen på en gymnasieuppsats så är det ju också ett påstående som får en att sträcka sig efter saltkaret.

Bland “nittonhundratalets politiska centralgestalter” tycker jag man räkna in, först, globala aktörer som Lenin, Hitler, Stalin, Mao. Därefter lokala aktörer som lämnat efter sig påtagliga politiska arv i sina länders politik: de Gaulle, Atatürk, Roosevelt, Thatcher… Men Churchill…?!

Churchill var ju egentligen en rätt misslyckad politiker som 1940 befann sig på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Och det som resultat av noggrann planering, dessutom: både han själv och omständigheterna konspirerade för att göra Churchill till en great, en centralgestalt. Men en strikt historisk sådan.

För Churchill har, tack och lov, inte lämnat något politisk arv efter sig att tala om. Det retoriska, mytologiska och senilimperialistiska arvet är en helt annan sak.

Det visade sig att jag läste in Johannesevangeliet för en serie spelfilmer som (i alla fall denna) ska sändas på Netflix i påsk. De är finansierade av en “välbärgad, amerikansk kristen familj”. Jag svalde både en och två gånger när jag fick höra detta.

Det rör sig om ett jätteprojekt: alla fyra evangelierna har filmats, huvudsakligen i Marocko, under fem år. De är inte spelfilmer i konventionell mening, utan visuella rekonstruktioner av evangeliet som det blir uppläst i voiceover. “Jesus välte penningborden över ända i templet,” säger VO, och så ser man Jesus välta penningborden över ända i templet. (En Jesus som inte är helt olik Frank Zappa, för övrigt…)

Det blir förstås, för en själv, en underligt immersive experience, eftersom man är Johannes röst, om än i andra hand. Jag tror jag förstår varför detta evangeliet betraktas som det mest “intellektuella” av de fyra. Det innehåller långa och subtilt invecklade resonemang om alla konflikterna som Messias ankomst förde med sig: mellan tro och vetskap, mellan skriften och verkligheten, mellan makt och frihet. Och några sekvenser mot slutet är otvivelaktigt gripande.

(Jules Feiffer ritade en gång en serie där en profetliknande man recenserade Bibeln. Hans slutomdöme blev, “Jag ser fram emot nästa bok av denne författare”…)

Men Johannes är också lite cute, särskilt mot slutet… “Den lärjunge som Jesus älskade” kallar han sig själv flera gånger (om det nu var han själv som skrev evangeliet, vilket verkar tveksamt). Den förkärleken verkar de andra tre evangelisterna dock inte ha lagt märke till.

Jag gillar också det rent vardagligt mänskliga i historien om Tomas, som missade Jesus första uppenbarelse efter korsfästningen, och därför blev Tvivlaren… Där sitter alltså de andra elva lärjungarna bakom reglade dörrar (“av rädsla för judarna”) när Jesus dyker upp – men Tomas råkar ha annat för sig! Frun ville åka till IKEA, eller det var nåt bra på teve, eller moppen krånglade… Gloriöst.

Jag har gett mig in i twitteriet igen, under ovanstående namn. Men det är uppriktigt sagt inte mycket lönt med att följa mig eftersom jag inte kommer att tweeta särskilt mycket alls. Jag ska mer vara en lurker, eller vad det heter, för det är trots allt ett bra nyhetsmedium. Och jag är ju nyhetsnarkoman. Jag är också ganska sparsam med vilka jag följer, annars fruktar jag att man drunknar i sitt flöde, och det har jag inte tid med. (Jag gör det antagligen därför helt fel…)

 Kommande dokumentär inifrån Syriza här.

Snacka om satir. Jag har ett voiceoverjobb nästa vecka. Jag ska läsa Johannesevangeliet i sin helhet. Sexton timmar i studion bokade, plus en timma för pickups, småändringar.

Fick just “manus” (hot off the press…) och jag tar för givet att det rör sig om den nya svenska översättningen som kom för, vaddå, 10 år sen? Det står nämligen “I begynnelsen fanns ordet” där min gamla Bibel säger att “I begynnelsen var ordet”.

Ibland är det fantastiskt vackert: “Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag” i den gamla versionen. “Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig” i den nya. Och jag vet vilken jag föredrar: den nya.

Likadant: “En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och I fån se mig” (gamla). “En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen” (nya). Återigen måste man förstås välja den nya.

Det har gått lite slentrian i att föredra gamla översättningar framför nya, vad gäller urkunderna. Här över är det mer eller mindre de rigeur att KJV är den enda bibelöversättningen som gäller.

Jag tror mer på Shakespeare-Principen, som säger att utlänningar generellt förstår mycket mer av Shakespeare än engelsktalande gör på grund av att de nyare översättningarna klargör i nutidsspråk de dunkla passager (av vilka det finns multum) där Mr & Mrs Smith får nöja sig med originalet.

Till sist vill jag be om råd, ni som kan. Om ni vill höra Johannesevangeliet uppläst, i den nya översättningen, skulle ni då vilja att jag läste “de sade” eller “dom sa”?

Göran Rosenberg skrev i Expressen häromdagen: “Bäst fungerar [satiren] också när det är de mäktiga som provoceras och inte de maktlösa, vilket genom historien varit satirens självklara position och funktion.”

Självklar är den inte helt och hållet. Romarna – Juvenalis, till exempel – angrep makten när makten visade upp de synder, laster och dårskaper de ville satirisera. Men sådant fanns i lika hög grad hos de maktlösa. Satiren bar från början inom sig lika mycket melankoli som ironi: O tempora, o mores lika mycket som kejsarens-nya-kläder. Inte för inte har ju satirikern beskrivits som en “romantiker på dåligt humör”. Satiren som “militant ironi” riktad uppåt är ett förhållandevis senkommet påfund.

En annan sak är värd att nämna. Rosenberg tar, som många andra, upp den ökända teckningen från C Hebdo som visar Muhammed naken, liggande på magen, med pratbubblan “Gillar du min rumpa?” Den ska enligt många, uppenbart inkluderat Rosenberg, ha varit ett klart övertramp: pornografisk, sodomitisk, och så vidare. I själva verket är den en referens till en berömd nakenscen med Brigitte Bardot i Godards “Le Mépris” från 1963 (källa). Det mildrar kanske inte den upplevda förolämpningen hos muslimer, men det understryker i alla fall vikten av att ha läst på hos de som vill kritisera Charlie H.

IT-avdelningen har bytt server för Pressylta. Det betyder som mest omedelbart att de 7 kommentarerna till gårdagens post “Lästips #309” har fallit bort. De finns emellertid att läsa i ett Worddokument här.

Senare: Det kom lite skit i förgasaren med kommentarer, länkar och annat, men det mesta ska nu vara retourné à la normale. Meddela mig gärna om ni upptäcker mer fnurror.

Jag hade faktiskt väntat på vad Pankaj Mishra har att säga kring massakrerna i Paris, och idag kan man läsa det i en long-read i The G: “Det är dags för en ny upplysningtid” är hans centrala argument. Som alltid med denne skribent är det ett väl underbyggt resonemang, en mängd både väntade och oväntade referenspunkter, och tankeväckande slutsatser. Jag är kanske inte fullt ut övertygad om allt han säger, men det här är en av de röster det är obligatoriskt att lyssna på.

(Jag har tipsat om Pankaj Mishra förut här, här och här…)

Måndagsgenomgång av svensk onlinepress.

Jag tror författaren Amanda Svensson kommer att ångra att hon skrev sin artikel ‘Farväl Sverige‘ i Expressen igår. Thomas Engström är rättmätigt syrlig om den i SvD idag. “Det är inte jag som lämnar Sverige, det är Sverige som har lämnat mig” är en solipsistisk tankefälla det är alltför lätt att ramla ner i när man står där med passet i högsta hugg. Jag hamnade vid något tillfälle själv där när det begav sig. “This isn’t all about you, love…”  blir det oundvikliga svaret.

I övrigt hittade jag inget annat som var värt att kommentera. Inga nyheter är goda nyheter, som det heter.

Det här är tennisspelaren Andy Murrays nya logga, som har fått en hel del beröm.

Jag tycker den är usel, framför allt därför att den bryter mot regel n:r 1 i såna här sammanhang: att man inte ska behöva jobba på att fatta vad den betyder. Och det beror på att man velat få med så mycket, tja, ovidkommande.

Det första jag såg var siffran “177”. Men det ska bara vara “77”, dvs antalet år det tog för en britt att vinna Wimbledon igen. Dessutom vill man antyda en tennisbana i själva designen. Nästan det sista man ser, i alla fall med mina ögon, är vad man borde sett först av allt: “AM”.

Minus 177, blir slutpoängen.

(Sorry, länkade till fel artikel ovan, nu rättat)