Två figurer som jag alltid kommer att förknippa med det engelska 70-talet har gått bort. Fast i övrigt har Jeremy Thorpe och Ian McLagan inget som helst gemensamt…

Jeremy Thorpe var de liberalas ledare från 1967, en mycket vältalig, debonair och politiskt (relativt) radikal politiker. Han föll spektakulärt efter en rättegång 1979, där han anklagats för medverkan till mordförsök på Norman Scott, hans påstådda älskare sedan många år tillbaka (och vilken Thorpe en gång lovade, i ord som blivit smått klassiska: “Bunnies can and will go to France”…). Men den lejde mördaren lyckades bara få kål på Scotts schäfer, Rinka. Har ni inte så mycket hum om den här historien, så läs gärna Telegraphs runa ovan, det är en doft av anno dazumal…

Ian McLagan spelade ju hammondorgel i (Small) Faces, på Roddans första soloskivor, för Stones, Springsteen, Dylan och många, många andra. Det var helt enkelt McLagan som introducerade det där pulserande, muskulösa, lyriska orgelljudet i den tidens rockmusik (tänk Faces’ ‘All or Nothing‘ från 1966). Vad gäller min egen musiksmak, då som nu, så Stones och Beatles i all ära men huvudfåran för mig vad gäller engelsk musik var just grupper som Faces, Animals och Spencer Davis Group… Intelligent, nydanande och progressivt. McLagan blev faktiskt bara 69.