Det regnar, igen. Ett sånt där pissigt, strilande, vet-inte-vad-det-vill-regn. Ett regn som lika gärna kan kvitta lika.

Som sagt, i det här landet (och kanske i Bergen) blir man specialist på regntyper, precis som inuitfolket blir på snö. Om den myten fortfarande gäller.

Hur som helst, i det här regnet stod för en stund sen två polacker och pratade, alldeles utanför parkeringsplatsen där jag ställer min bil. De stod där i en halvtimma, minst, och diskuterade något som lät viktigt, det var något engagerat, lite bråttom i deras samtal. Och de måste ha blivit skyblöta.

Man har ju sett detta förut, särskilt utanför de polska delis som dök upp när alla polska rörmokare dök upp för nåt tio år sen. De står ute på gatan och dricker sitt polska öl, vare sig det regnar eller solen skiner eller (vanligare) det regnar. Inga paraplyer, eller regnrockar. Just soaking up the atmosphere…

Och så tänker man, “Aha, det där måste vara ett beteende från kommuniståren…”, när det inte fanns riktningskänsliga mikrofoner, bara tjallare. Och en sådan liten grupp märker med en gång om en tjallare ansluter sig. Det syns, och det hörs.

Fria samtal gick bara att ha ute i friska luften, i den molntunga luften, den skyblöta luften.

Men när jag lanserade den här kommunsitteorin för en polsk bekant, stegrade han sig och förnekade detta å det bestämdaste. Det var en konstig reaktion från honom: sådant förekom inte alls, sa han, o nej. Och inte bara det, han ville inte ens kännas vid att det förekommit några “kommunistår” i Polen…! Inte egentligen.

Det var här jag började bli intresserad.

Han argumenterade (lite grand som Vaclav Havel) att de kommunistiska åren var en så betydelselös – plågsam visserligen, men i grunden betydelselös – period i landets historia att man lika gärna kunde kalla det en parentes (en plågsam parentes avlad av upplysningen, enligt Havel).

De kommunistiska åren var i praktiken ovidkommande. Ett sekulärt avbrott i den organiskt framväxande, och väsentligen religiöst färgade, polska historien.

Jag blev så klart lite ställd, men undrar fortfarande om det finns någon rättmätig grund för ett sådant brutalt “parentetiskt” tänkande. Kan man avfärda historiska epoker, bara för att de hade “fel”?

Visst kan man. Före den historiehausse som inträffade med Peter Englund och andra på 1980-talet hade vi ju i princip fått för oss att den riktiga svenska historien började c:a 1889 med grundandet av SAP, och det framskritt som därpå följde.

Ställ samma fråga till spanska historiker, eller gubevareoss tyska och franska.

Här sätter jag tills vidare punkt. Det kommer mer. Jag tog för övrigt upp dessa frågor i ett radioprogram för en hel del år sen, det hette “Holy Europe” (avskrift i pdf).

Det kommer mer om detta därför att jag tror att det, trots allt, finns anledning att glömma historien då och då.