Moa Matthis – eller jag kanske hellre borde säga “en Moa Matthis”? – recenserar Johan Hakelii nya bok om engelska excentriker, trots att detta är ett glasklart fall av the less said the better… Matthis använder nämligen genomgående pronomet “en” i stället för “man”, som i “Om en vill vara riktigt snäll så…”.

Detta kan jag förstås inte tolka som annat än ytterligare ett utslag, en blemma på det språkliga ansiktet, av den ideologiskt bankrutta och politiskt kontraproduktiva henifieringen av svenskan (här ett PS till den posten), och hur man tänker eller inte tänker på svenska.

I det här fallet får Matthis naturligtvis markera sin opposition mot ordet “man” hur mycket hon vill, jag har inget problem med det. Det är bara att det att det är så totalt stendövt. Hon hör uppenbart inte vad hon skriver, för hon låter ju som en tobakstuggande odalman i motvind, eller i Dalsland nånstans: “En schka itte schläppa kon ut på betät för’n’s röbbeterna e skördat…!”

Liksom… I dunno. I despair.

(PS: Fan, jag stavade Moa Matthis efternamn fel i den ursprungliga posten… Olyckshändelse? Eller ett freudianskt You say one thing and mean your mother?)

(PPS: Tur att hon inte hette Mathiss i alla fall… Dumb waiter på engelska)

“Underskottet i statsfinanserna är, som politisk fråga, på det hela taget ett bedrägeri, och detsamma gäller behovet av nedskärningar. Nedskärningar skapar ekonomisk tillbakagång och osäkerhet utan att på allvar minska underskottet eller statsskulden…”

Ross McKibbin är forskare vid St John’s College, Oxford, och skriver ganska regelbundet om Labourpartiet i LRB, och det är obligatorisk läsning. Så även den här gången: trots att det är så omtuggat så är det ändå en chockerande tanke att vi inte omöjligt står inför arbetarpartiets reella utplåning. Och i så fall har de enbart sig själva att skylla: att inte ha dragit fram det där bedrägeriet i dagsljuset, utan i stället i praktiken skrivit under på det, är bara ett av deras avgrundsdjupa misslyckanden.

Och i över en vecka har det nu mumlats om revolt mot Ed Miliband. Man ville ersätta honom med veteranen Alan Johnson, en av de få figurerna i brittisk dagspolitik som i sitt liv sysslat med något annat än politik, som har ett hinterland, och därför eventuellt kan “nå” väljare som står främmande inför de robotar som pratar i teve och radio. Fat chance. Johnson ställer “aldrig” upp som ledarkandidat. Den direkta krisen för Miliband verkar över. Idag ska han hålla sitt comeback-tal.

Och gissa vad? Han tänker citera Nietzsche: “What does not kill you makes you stronger“. Var får dom allt ifrån…?

Detta som ett spån, möjligtvis del av den kommande Londonboken… Alltså, om ni är lite gammalmodiga av er så kan det här vara bra att veta inför nästa Londonbesök.

Sälle – Geezer

En riktig sälle – A dodgy geezer

Alldenstund som – Cos

Legio – A fucking lot, all over the place, no end

Bakdanta – Diss

Lätt som en plätt – A piece of piss

Parant – Well buff

Schaber – Grade

Smockan hänger i luften – It’s kicking off 

Goddagspilt – The business man

Poliskåren – The Filth

Knyckt – Dark

Uno Rodin meddelar mig att Bengt Anderbergsällskapet nu har en webbsida, och den är hur tjusig som helst. Och Anderberg själv var en otroligt snygg karl, egentligen. Men så var han ju gaisare också. Hur som helst, gå nu med i sällskapet, det kostar bara hundra kronor.

Ett annat litterärt sällskap jag kan rekommendera, som trogna läsare vet, är The Wyndham Lewis Society. (De har ett långvarigt samarbete med Universidad de la Rioja, vilket alltid låter väldigt förtroendeingivande i mina öron). Vill man läsa en gammal artikel jag skrev i DN om Lewis så finns den här.

Och slutsekvenserna visar ju klart att man måste bygga bostäder på grönbältet, det finns inget val. Och ursäkta en morbid tanke, men ser inte de här städerna ut som metastaserande malign melanoma…? There’s a message here.

I dagens långessä i The G skriver Timothy Garton Ash om Murens fall för tjugofem år sedan (på söndag). TGA är en skribent som alltid tycks vingla på en knivsegg mellan genuina insikter och tomt ekande banaliteter, men här är han i det stora hela läsvärd.

Han påpekar bland annat att man sällan tänker på novemberhändelserna från perspektivet bakom muren, nästan enbart framför den. Scenen inifrån Bundesnachrichtendienst den kvällen (“Slå på teven!”) är obetalbar. Och alla de små misstagen på östsidan, felformuleringarna, förvirringen (“Tillstånd måste sökas!”). Och frågan om “89-generationen”, vars konturer borde vara minst lika synliga som “68-generationens” – var är dom, vad gör dom, vad tänker dom?

Hur som helst, jag är nog inte ensam om att ångra att jag inte kastade mig på ett plan till Berlin den dagen… Det verkar ha varit en underlig atmosfär av skräck och salighet på samma gång… Rostropovich spelar Bachs Sarabande för konfysa gränsvakter…

Sånt här fint väder hade vi i november under konsensusåren, innan Thatcher kom till makten och förstörde allting…

Och den här scenen – ur Enid Blyton, ser det ut som – ser man nästan aldrig nuförtiden: ungar med sin guy utanför tunnelbanestationen, i gathörnet. Googlar man på “Guy Fawkes” som bilder är det nästan bara den där irriterande Occupy-masken som gäller.

Utanför smäller det ihärdigt, förstås, och luktar bränt papper. Ett låtsaskrig har brutit ut, dock med flera skadade, om det går som vanligt. Där jag har mitt garage var det fullt krig i morse, ungarna gör ju raketerna till skjutvapen. Hur skoj som helst.

Det regnar. Och regnar, och regnar.

Häromdagen ombads jag översätta en kort reklamtext om Koskenkorva vodka. Det finns tydligen en by i västra Finland som heter Koskenkorva. Där producerar dom… vodka.

Vilket fick mig att ge mig in i arkivet och damma av en av de äldsta vitsar jag kan. “Var köper man en grillad med bröd i Finland?” – “I en kioskenkorva”.

Jag tror uppriktigt att en känsla för språk och litteratur – och, ja, skönhet! – kan utvecklas utifrån ett grundläggande, allomfattande medvetande om det faktum att världens fattigaste kines heter Tom Peng Pung.

Man ska aldrig underskatta ordvitsarnas betydelse för poesin, lika lite som man ska underskatta sight gags vad gäller de visuella konsterna. Sånt som orsakar plågsamma suckar hos stockholmare är som bekant gefundenes Fressen för göteborgare. Malmö får klara sig själv.

Detta egentligen bara som ett omständligt sätt att fråga mina högst bildade och lägst kompetenta läsare om ni kommer ihåg några fler barndomsvitsar typ Tom Peng Pung? Det fanns en hel del såna på finländska namn, men jag minns dom inte.

Och regnar gör det fortfarande.

And I won’t have a word said against him. Kommentarsfunktion nerstängd.

Jag kommer väl att få på huden för det här, men jag har lämnat mitt bidrag till en minidebatt om cyklister på LRB:s blogg… Vad man än kan säga om mina åsikter i ämnet så är de i alla fall varmt omfattade.

Författaren till det ursprungliga inlägget, Glen Newey, är för övrigt en ganska rolig skribent på deras blogg, ibland i själva tidningen.