Labour igen
Categories: Brittiskt allmäntThursday, Nov 13, 2014
“Underskottet i statsfinanserna är, som politisk fråga, på det hela taget ett bedrägeri, och detsamma gäller behovet av nedskärningar. Nedskärningar skapar ekonomisk tillbakagång och osäkerhet utan att på allvar minska underskottet eller statsskulden…”
Ross McKibbin är forskare vid St John’s College, Oxford, och skriver ganska regelbundet om Labourpartiet i LRB, och det är obligatorisk läsning. Så även den här gången: trots att det är så omtuggat så är det ändå en chockerande tanke att vi inte omöjligt står inför arbetarpartiets reella utplåning. Och i så fall har de enbart sig själva att skylla: att inte ha dragit fram det där bedrägeriet i dagsljuset, utan i stället i praktiken skrivit under på det, är bara ett av deras avgrundsdjupa misslyckanden.
Och i över en vecka har det nu mumlats om revolt mot Ed Miliband. Man ville ersätta honom med veteranen Alan Johnson, en av de få figurerna i brittisk dagspolitik som i sitt liv sysslat med något annat än politik, som har ett hinterland, och därför eventuellt kan “nå” väljare som står främmande inför de robotar som pratar i teve och radio. Fat chance. Johnson ställer “aldrig” upp som ledarkandidat. Den direkta krisen för Miliband verkar över. Idag ska han hålla sitt comeback-tal.
Och gissa vad? Han tänker citera Nietzsche: “What does not kill you makes you stronger“. Var får dom allt ifrån…?
November 13th, 2014 at 6:04 pm
Tycker han ska ta den här i stället: “All truly great thoughts are conceived by walking”.
And then just walk out on it.
November 13th, 2014 at 7:57 pm
Ja samma fars utspelas ju sedan många år i Sverige. Jag har tjatat och tjatat om det idiotiska i krona-för.kronaideologin som omfattas från yttersta höger till yttersta vänster enbart därför att det är så lätt att slå i väljare som vet att de själva inte kan göra av med mer pengar än de har tillgång till. För staten gäller inte detta. “Balans” skall gälla samhällsekonomin, inte nödvändigtvis statens budget. I vart fall inte i dagens läge.
All fler experter från olika läger ansluter sig nu till denna elementära insikt. Men radarparet Borg-Andersson går nog inte att rubba.
Labour är väl i full färd med att demontera sig själva. Cameron bör väl däremot ha fått en boost i och med att han lyckats få alla andra europeiska länder, inklusive de fattigaste, att till stor del betala hans extra EU-avgift. Dessutom har ju Europadomstolen fastslagit att de regler för “social tourism” som alltid gällt fortfarande gäller och det kan han ju också bokföra som en framgång.
Jag är nu i den egendomliga situationen att jag håller på UKIP – enda säkra sättet att få till stånd en Brexit. Som alla, inte minst UK, skulle må bra av.
November 13th, 2014 at 8:08 pm
Camerons “framgångar” är nog ganska illusoriska, tycks de nyktrare kommentatorerna mena. Lek med siffror i det första fallet (avgiften), slag i luften i det andra (social turism). Hans – eller de konservativas – stora problem är att de kommer att förlora fyllnadsvalet i Rochester and Strood nästa vecka, till Ukip, igen. Tories håller på att demontera lika mycket som Labour, särskilt om Labour blir minoritetsregering i maj nästa år. McKibbin är helt klar över detta: tvåpartisystemet är över, och, framför allt, den brittiska statsstrukturen är över. Cursed with living in interesting times som det heter. Jag är nog inte lika optimistisk vad gäller Brexit. Måste jag verkligen söka uppehållstillstånd igen…?!
November 14th, 2014 at 2:52 pm
Många partier idag ger intryck av att närapå ha tagits som gisslan av sina pr-scouter och strateger – det är förstås en reflex av att de förvandlats från folkrörelser eller idéburna rörelser till i första hand valmaskiner.
Kan bara hålla med Bengt om hur det dimmiga krona-för-kronatänket bakbinder både politiker och debatt (ännu mer uttalat i Sverige än i UK, eftersom Sverige är en mycket mindre ekonomi och ett land med betydligt större brist på innovativa tänkare). En statsbudget är självklart inte samma sak som en privat hushållsbudget för familjen och fungerar inte på samma sätt, men som ursäkt för att få kalla alla andra för särintressen passar denna tankefigur så klart bra.