Historien är ju inte okänd, men heller inte tillräckligt känd, på långa vägar. Ed Vulliamy och Helena Smith skriver i dagens Observer om Grekland i krigets slutskede. Churchill ville förhindra att de kommunistdominerade partisanerna, som slåtts mot tyskarna, ofta i samarbete med brittiska SOE-agenter, skulle ta makten i landet i slutet av 1944.

Enligt uppgörelsen med Stalin var Grekland inkluderat i Englands intressesfär, och Churchill ville ha monarkin återinrättad. Han beordrade då att mängder av kollaboratörer i Säkerhetsmiliserna och andra organ skulle omvandlas till poliskår, som villigt landsförvisade, internerade och torterade de partisaner som slåtts på de allierades sida. Inbördeskriget 1946-49 blev följden.

Det är, som Vulliamy och Smith skriver, ett av de allra skamligaste kapitlen brittisk imperiehistoria. Och det vill inte säga lite. Det förklarar också varför extremhögern varit så stark i Grekland sedan dess. De som samarbetat med nazisterna blev inte förföljda, fängslade och avskydda, som i de flesta andra ockuperade länder. De legitimerades, befordrades och gavs ansvarsfulla poster inom statsorganen.

Juntageneralerna 1967 var deras barn och Gyllene Gryningen är deras barnbarn, försvånansvärt ofta bokstavligen så. Om detta, läs journalisten Alexander Clapps fascinerande reportage i senaste LRB, “I Was a Greek Neo-Fascist“.

En cricketspelare, australiensaren Phillip Hughes, har dött efter att ha träffats i huvudet av en s.k. bouncer, en fullt regelmässig boll som kastas mot just slagmannens huvud i intimidationssyfte. En cricketboll är järnhård (består av en järnkula innesluten i kork med läderhölje) och väger över ett och ett halvt hekto. En bouncer studsar upp mot slagmannens huvud i ungefär 145 km/t. Den här bollen träffade Hughes strax nedanför hjälmens kant, i övre delen av nacken, så att blodtillförseln till hjärnan bara kollapsade.

Det är naturligtvis fruktansvärt tragiskt, och idrottsvärlden, inte bara cricketen, är i chock. Precis som med hockeyn på 1970-talet fanns det alltid ett visst motstånd mot hjälmarnas införande, men det motståndet har sedan långt till tillbaka försvunnit i och med att fast bowlers bara blivit snabbare och snabbare.

Det kan ju hända att det också finns en parallell med hockeyn just vad gäller huvudskadorna. Efter införandet av hjälmtvång i NHL från 1975 ökade antalet huvudskador massivt, eftersom spelarpsykologin förändrades och huvudet inte längre sågs som en no-go area för tacklingar och klubbslag. Det är väl inte otroligt att bouncers på samma vis blivit allt farligare efter att crickethjälmarna infördes. Det kommer vi nog att få läsa mer om.

I alla fall, man ryser ju… Gå aldrig och tro att cricket är en sävlig och rofylld pastoralsport.

Jag skulle ner till stan och köpa vinterboots. Men som världens sämste shoppare fastnade jag i stället i en nyöppnad affär på Bethnal Green Road, vars namn är ungefär liktydigt med Himlen På Styltor för mig: Vintage Guitar Boutique…

Jag blev kvar en rätt lång stund, mest i den akustiska avdelningen. Bland annat fanns en gammal härlig Gibson LG-1 från 1960, i klassisk sunburst. De vill ha £1,495 för den, alltså nåt drygt 17,000 SEK, och det är faktiskt inget särskilt överpris heller. Den är i underbart skick.

Ack ja…

För den som är intresserad, läs också en gammal post “Dagen jag kom så här nära Selmer #222“.

George Packer skriver ett långt porträtt av Angela Merkel i New Yorker, en text som nästan är lika obestämbar, odefinierbar, som sitt ämne. Merkel ger ju sällan intervjuer, och då enbart till tyska media, och de är lika intetsägande varje gång. Packer verkar närmast tacksam att hon nekade honom.

Men visst är det en märklig process som skett, och sker, i Tyskland under Merkels tid. Hon har stadiga 75% approval rating i opinionssiffrorna. Konventionell partipolitik har liksom… upphört. Hon har blivit extremt lyhörd för folkviljan, så till den milda grad att hennes motståndare bara låter konstiga.

Hon är förstås inte “politikern utan egenskaper”, men… närapå. Det är lite kusligt.

Som väntat vann Ukip gårdagens fyllnadsval i valkretsen Rochester and Strood. Dock inte med så stor marginal som de själva hade förutspått, “bara” 2900 röster (i en förut bombsäker konservativ parlamentssits). Det är pinsamt för David Cameron, ännu värre för Ed Miliband (även om Labour fick fler röster än De Gröna) och värst av allt för LibDems.

Men jag ville egentligen inte skriva om politiken här, utan snarare om den här biten av England, norra Kentkusten. För att få ett begrepp om var vi befinner oss, se W’s karta i artikeln om Rochester and Stroods valkrets. Det är alltså rakt österut från London räknat, på sydsidan av Themsens inlopp. Jag har alltid gillat de här trakterna, och har många gånger tagit dagsutflykter hit.

Det är vad man kan kalla en (före detta) “arbetande kust”, med lyftkranar och oljigt vatten och nedgångna kvarter, snarare än en “rekreativ kust” med pirer och enarmade banditer och B&B’s. 

Framför allt då Chatham, där de byggde skeppen som ruled the waves. Whitstable, hur trevligt som helst, är i grunden ett fiskesamhälle, berömt för sina ostron. Rochester självt är förstås Dickens: inte bara bodde han på Gads Hill i närheten, Pickwickklubbens första resa var ju med the Rochester coach från Charing Cross. Och så Strindberg, förstås, som bodde en tid i Gravesend under sitt enda Englandsbesök.

Men det är framför allt detta att den här kustbiten inte är gullig eller pittoresk som avgör saken för mig. Det är hit många Londonbor flyttar när omständigheterna kräver det, för det är fortfarande ganska billigt att hyra och köpa. Jag har själv funderat på det. Men med en ny snabbtågservice från St Pancras har gentrifieringen börjat hota, dessvärre. London äter ju upp allting omkring sig.

I alla fall, för att återvända till dagspolitiken, det här är generiska Ukip-trakter. Nergånget, vitt, avlagd arbetarklass, utflyttad ungdom, bidragskultur, ressentiment.

Nigel Farage ska själv nästa maj ställa upp i valkretsen Isle of Thanet. Dit kommer man när man åker vidare österut och hamnar på Kents östkust, med Margate, Broadstairs och Ramsgate som centralorter. Jag har skrivit om den biten förut, tror jag. Därifrån kan man bland annat studera Vattenfalls stora vindenergifarm ute på Goodwin Sands.

Men då är vi inne på mer rekreativ kust. Fast det är så klart lika förfallet och tröstlöst som den f.d. arbetande kusten.

Jag fastnar plötsligt för ordet “tröstlös”. Är inte Ukip (och är inte SD?) ett tröstlöshetens parti?

María del Rosario Cayetana Paloma Alfonsa Victoria Eugenia Fernanda Teresa Francisca de Paula Lourdes Antonia Josefa Fausta Rita Castor Dorotea Santa Esperanza Fitz-James Stuart y de Silva Falcó y Gurtubay, Hertiginnan av Alba, Hertiginnan av Aliaga, Hertiginnan av Arjona, Hertiginnan av Berwick, Hertiginnan av Hijar, Hertiginnan av Liria och Jérica, Hertiginnan av Montoro, Greve-Hertiginnan av Olivares, Markisinnan av el Carpio, Markisinnan av San Vicente del Barco,  Markisinnan av La Algaba, Markisinnan av Almenara, Markisinnan av Barcarrota, Markisinnan av Castañeda, Markisinnan av Coria, Markisinnan av Eliche, Markisinnan av Mirallo, Markisinnan av la Mota, Markisinnan av Moya, Markisinnan av Orani, Markisinnan av Osena, Markisinnan av San Leonardo, Markisinnan av Sarria, Markisinnan av Tarrazona, Markisinnan av Valdunquillo, Markisinnan av Villanueva del Freso, Markisinnan av Villanueva del Rio, Grevinnan av Aranda, Grevinnan av Lemos, Grevinnan av Lerin, Grevinnan av Miranda del Castañar, Grevinnan av  Monterrey, Grevinnan av Osorno, Grevinnan av Palma del Rio, Grevinnan av Salvatierra, Grevinnan av Siruela, Grevinnan av Andrade, Grevinnan av Ayala, Grevinnan av Casarrubios del Monte, Grevinnan av Fuentes del Valdepero, Grevinnan av Fuentidueña, Grevinnan av Galve, Grevinnan av Gelves, Grevinnan av Guimerá, Grevinnan av Modica, Grevinnan av Ribadeo, Grevinnan av San Esteban de Gormaz, Grevinnan av Santa Cruz de la Sierra, Grevinnan av Villalba, Viscountessan av la Calzada, Godsdamen av Moguer är död.

Jag gick och förnyade mitt kort på British Library idag. Det var rätt längesedan jag var där sist, sex-sju år sedan kanske.

Nu är jag sällan eller aldrig den som håller med Prins Kalle när han uttalar sig om arkitektur, som han har för ovana att göra, men att BL ser ut som “an East European secret police headquarters” kan man knappast förneka.

Det är framför allt fönsterlösheten, tror jag. Sanning n:r 345: ett bibliotek ska ha fönster!

Nu finns det i och för sig inte så mycket att se där utanför. Euston Road är bland toppkandidaterna till världens hemskaste, ja inte ens gata, genomfartsled, giftig och brôlig. På vardera sidan: St Pancras viktorianska snedtändning och ett hotell i anonym “internationell” stil. På baksidan de grubbiga statarlängorna i Somers Town.

Men visst är det åtta resor bättre än P Kalles skötebarn Poundbury, som är ett slags Truman Show-samhälle utan the pretence. Alla Poundburys invånare blir förr eller senare yxmördare, varenda en.

Ska just börja titta på Skottland-England i en, ähm, vänskapsmatch. På Celtic Park. Gnistor kan man nog räkna med.

MBM på Guardian här.

Efteråt: England vann ganska bekvämt med 3-1. De börjar bli oroväckande konsistenta. Sturridge och Welbeck, med Rooney strax bakom, har visat sig en lyckad kombination. Till och med Osynliga Mannen, James Milner, syntes, och fick in en guldpassning till första målet.

At the core of this “parenthetical” view of history is a profound, conceptual violence. It implies that history can be a waste of time; that certain periods of it can be, as it were, gangrenous and only put right by messy, brutal surgery. And if periods of history are a waste of time so, by implication, are its inhabitants, along with their futile aspirations and desires – like liberty, fraternity and equality. There are distinct anti-democratic overtones…

Så skrev jag i slutet på den där 20-minutaren, ‘Holy Europe’, som jag länkade till igår (den är från 1992, och det märks nog…). Det där första, om en begreppslig våldshandling, kan jag nog fortfarande hålla med om. Parentiseringen liknar ju inget annat än en slags inpiskad historielöshet med 20-20 hindsight.

Men att det också skulle innebära att man därmed avfärdar även den historiska periodens “invånare”, med alla deras futila strävanden och önskemål, är jag inte alls så säker på. Jag tror det är att gå en implikation för långt. Framför allt kan jag inte komma på några exempel på ett sådant avfärdande.

Om man tar öststatskommunismen, till exempel, så framstår den ju tvärtom i vissa läger som en “förlorad tid”. Och då menar inte enbart hos kryptofascistiska bolsjevikgrupper i dagens Ryssland. Många ser nostalgiskt tillbaka på en tid när den kommunistiska staten fungerade som hämsko på interetniska rivaliteter, ungefär på samma vis som den fascistiska staten i Italien gjorde det. Det forna Jugoslavien är väl det mest uppenbara exemplet.

På motsvarande vis skulle väl ingen komma på tanken att kalla Tyskland 1933-45 för en historisk parentes (även om man skulle vilja).

Kanske ligger det en ledtråd i parentesens början. Öststatsrevisionisterna vill se både den ryska revolutionen och statskommunismens maktövertagande i Östeuropa efter 2:a Vk som ett slags ockupationer, en helt och hållet främmande maktideologi som plötsligt invaderat, om inte den jungfruliga jorden så i alla fall de jungfruliga korridorerna, polisstationerna och kaserngårdarna.

(Jag strök det där därför att ryska revolutionen egentligen skiljer sig ganska väsentligt)

Där fanns inte ens någon revolutionär dramaturgi: inget kubanskt Sierra Maestra med gloriös inmarsch i Havana, utan enbart några cyniska schackdrag på borden i Potsam, Jalta och Teheran.

Ett försök till parentetisk syn på nazisternas maktövertagande skulle ju aldrig kommit undan med något sådant. Om man sedan finner Sonderweg-teorin trovärdig eller ej, så kommer inte ens den ytligaste analys undan det nazistiska rotsystemet, vare sig man vill se det som mer eller mindre djupt liggande.

Kan ledtråden med andra ord vara den att kommunismen alltid uppfattades (av vem?) i mycket högre grad som ett främmande element, inte bara i samhällslivet, utan historiskt, till skillnad då från till exempel den tyska nazismen? Och vart leder då den ledtråden?

Nå, detta bara som några spån från hyvelbänken. Jag får nog tänka till lite mer. Lästips mottages också med taxamet.

Det regnar, igen. Ett sånt där pissigt, strilande, vet-inte-vad-det-vill-regn. Ett regn som lika gärna kan kvitta lika.

Som sagt, i det här landet (och kanske i Bergen) blir man specialist på regntyper, precis som inuitfolket blir på snö. Om den myten fortfarande gäller.

Hur som helst, i det här regnet stod för en stund sen två polacker och pratade, alldeles utanför parkeringsplatsen där jag ställer min bil. De stod där i en halvtimma, minst, och diskuterade något som lät viktigt, det var något engagerat, lite bråttom i deras samtal. Och de måste ha blivit skyblöta.

Man har ju sett detta förut, särskilt utanför de polska delis som dök upp när alla polska rörmokare dök upp för nåt tio år sen. De står ute på gatan och dricker sitt polska öl, vare sig det regnar eller solen skiner eller (vanligare) det regnar. Inga paraplyer, eller regnrockar. Just soaking up the atmosphere…

Och så tänker man, “Aha, det där måste vara ett beteende från kommuniståren…”, när det inte fanns riktningskänsliga mikrofoner, bara tjallare. Och en sådan liten grupp märker med en gång om en tjallare ansluter sig. Det syns, och det hörs.

Fria samtal gick bara att ha ute i friska luften, i den molntunga luften, den skyblöta luften.

Men när jag lanserade den här kommunsitteorin för en polsk bekant, stegrade han sig och förnekade detta å det bestämdaste. Det var en konstig reaktion från honom: sådant förekom inte alls, sa han, o nej. Och inte bara det, han ville inte ens kännas vid att det förekommit några “kommunistår” i Polen…! Inte egentligen.

Det var här jag började bli intresserad.

Han argumenterade (lite grand som Vaclav Havel) att de kommunistiska åren var en så betydelselös – plågsam visserligen, men i grunden betydelselös – period i landets historia att man lika gärna kunde kalla det en parentes (en plågsam parentes avlad av upplysningen, enligt Havel).

De kommunistiska åren var i praktiken ovidkommande. Ett sekulärt avbrott i den organiskt framväxande, och väsentligen religiöst färgade, polska historien.

Jag blev så klart lite ställd, men undrar fortfarande om det finns någon rättmätig grund för ett sådant brutalt “parentetiskt” tänkande. Kan man avfärda historiska epoker, bara för att de hade “fel”?

Visst kan man. Före den historiehausse som inträffade med Peter Englund och andra på 1980-talet hade vi ju i princip fått för oss att den riktiga svenska historien började c:a 1889 med grundandet av SAP, och det framskritt som därpå följde.

Ställ samma fråga till spanska historiker, eller gubevareoss tyska och franska.

Här sätter jag tills vidare punkt. Det kommer mer. Jag tog för övrigt upp dessa frågor i ett radioprogram för en hel del år sen, det hette “Holy Europe” (avskrift i pdf).

Det kommer mer om detta därför att jag tror att det, trots allt, finns anledning att glömma historien då och då.